Jan Guillou påstod häromsistens att agentromanen på grund av den moderna tekniken var död som genre. Jag betvivlar det; hemliga agenter, både verkliga och fiktiva, är någonting som alltid fascinerat människor. Det har gjorts filmer, skrivits böcker och naturligtvis även gjorts serier om dem. Under hösten tänkte jag titta närmare på några agentserier, inledningsvis med fokus på Nick Fury.
Nick Fury, den kanske mest ikoniske serieagenten av dem alla, började som ett vad. Efter att Stan Lee och Jack Kirby hade vänt Marvel-skutan från att ha varit nära konkurs till att bli ett succéförlag med figurer som Fantastic Four, Thor och Hulk så lär Martin Goodman, Marvel Comics ägare, ha sagt att Lee och Kirby var så framgångsrika att en tidning skulle sälja även om den hade den fånigaste titel man kunde tänka sig. Stan Lee antog vadet, och kom sedan på titeln Sgt. Fury and his Howling Commandos. Man kan väl konstatera att han lyckades ganska bra med att komma på en fånig titel …
Sgt Fury and His Howling Commandos nummer 1 (från 1963) var förlagd till Andra världskriget. Copyright: Marvel Comics
Sgt Fury and his Howling Commandos utkom med sitt första nummer i maj 1963 och var en serie förlagd till Andra världskriget. I centrum stod den orädde sergeanten Nick Fury och hans lika modiga kommandoförband. Serien var en renodlad krigsserie, men ändå lyckades man få in ett par gästspel (vilket redan då var en viktig del av Marvels succékoncept): Captain America gästspelade givetvis, och Reed Richards var med i ett nummer, ”innan” han blivit Mister Fantastic.
Att få in Nick Fury i den vanliga Marvel-kontinuiteten skulle dock visa sig vara lite besvärligare. Han skulle visserligen gästspela i Fantastic Four nummer 21 som kom ut i december 1963, som överste och CIA-agent som återförenades med Reed Richards för att kämpa mot Hitler-klonen Hate-Monger, men sedan skulle det dock dröja nästan två år, närmare bestämt till augusti 1965, innan Nick Fury återkom i ”nutid”. Det var i antologititeln Strange Tales nummer 135, vars andra halva upptogs av Dr. Strange. Det var här som den ”moderne” Nick Fury såg dagens ljus. På bara tolv sidor lyckas Lee och Kirby få alla pusselbitar på plats: Nick Fury, för första gången med den klassiska ögonlappen, rekryteras till att leda den topphemliga spionorganisationen med gröngölingsförkortningen S.H.I.E.L.D. (som stod för Supreme Headquarters, International Espionage, Law-Enforcement Division). Huvudfienden Hydra och S.H.I.E.L.D.:s helikopterskepp dyker också upp här. I princip allt vi förknippar med S.H.I.E.L.D. finns med redan här.
De följande numren innehåller äventyr av mycket god Lee/Kirby-standard. Fienden är terrororganisationen Hydra och serien innehåller faktiskt en del överraskande vändningar. Serien tappade dock i kvalitet när Hydra besegrats (tillfälligt, skulle det visa sig) i Strange Tales nummer 140. Man får intrycket av att Lee och Kirby endast hade material till en historia, och när serien blir populär så får de kämpa för att komma på fler. Förklaringen är med största sannolikhet en för hög arbetsbörda; vid denna tid så gjorde de i princip samtliga serier som Marvel gav ut. Manusen pendlar mellan överarbetade komplotthistorier och rena slapstickhumorn. Teckningarna blir också sämre, främst som en följd av att Kirbys blyertsteckningar fullbordas av en rad gästtecknare, bland annat Bill Everett och John Buscema (som inte har en av sina bästa dagar på jobbet). I Strange Tales nummer 151 så fick en ung talang möjlighet att göra ett inhopp: Jim Steranko.
Jim Sterankos omslag till Nick Fury, Agent of S.H.I.E.L.D. nummer 4 är ett utmärkt exempel på hur han använde collageteknik, något som var vanligt inom reklamvärlden. Copyright: Marvel Comics
I de tre första numren där Steranko medverkade så tuschade han Jack Kirbys layouter. Även om han höll sig ganska strikt till Kirby-stilen, så såg både läsare och Stan Lee att detta var en talang utöver det vanliga och det dröjde inte länge innan Steranko fick fria tyglar. Detta var ovanligt, för att inte säga unikt, när det gällde dåtidens Marvel-serier. Man kan nog anta att det också till viss del berodde på Lees och Kirbys arbetsbörda. Hur det än var med den saken: från och med Strange Tales nummer 154 så var Jim Steranko tecknare, tuschare, färgläggare, ibland textare och författare (även om Roy Thomas var med på ett hörn i det numret för att avsluta historien han påbörjat i Strange Tales 153) på Nick Fury-serierna.
Detta var inledningen på en utveckling som jag skulle vilja påstå saknar motstycke i Marvel Comics, ja, kanske seriemediets historia. På bara några nummer revitaliserade Steranko serien på alla plan. Dels tog han bort alla slapstickinslag samtidigt som han renodlade agenttemat i serien och dels gjorde han Nick Fury till en mognare karaktär (något som bäst symboliseras av att Steranko gav honom grå tinningar). Borta var de illasittande kostymerna och skäggstubben; istället klädde sig Fury elegant, antingen i snygga kostymer eller, oftast, i den svarta läderdräkt som Steranko gav honom. Den största innovationen var dock visuell: Steranko revolutionerade bildspråket med oväntade sidlayouter och tekniker inspirerade av Will Eisner och Wally Wood, men även popkonst. Det är egentligen omöjligt att med ord eller ett par exempel förmedla hur stor förändringen var. Kortfattat kan man säga att serien gick från ”corny” till ”cool” på bara några nummer, något som blir extra imponerande om man betänker att serien bara upptog halva Strange Tales. Redaktören för B&B:s hemsida, David Haglund, har anmärkt på att jag inte ger tecknarna tillräckligt med uppmärksamhet. Det är en berättigad kritik: min ingångspunkt har alltid varit författarna, och tecknarna tenderar ibland att ”följa med på köpet”. Jim Steranko är dock ett av få lysande undantag.
Sterankos inverkan på seriemediets visuella utveckling var enorm. Jämför denna sida av Jack Kirby från Strange Tales nummer 146 från 1966 …
… med denna klassiska scen utspridd över fyra sidor från Strange Tales nummer 167 mindre än två år senare. Copyright: Marvel Comics
Strange Tales nummer 154 kom ut i mars 1967, samma månad som det stilbildande albumet Velvet Underground & Nico. Det är förstås en slump, men vittnar om att Steranko hade en helt annan känsla för vad som var inne och inte än vad Stan Lee och Jack Kirby hade. Till viss del kan det förklaras med ålder: Stan Lee var 44 och Jack Kirby 49; Steranko hade inte ens fyllt 30. Den viktigaste förklaringen är dock att Steranko vid den här tiden jobbade som art director på en reklambyrå samt (enligt egen utsago) spelade i ett rockband. Han stod med en fot i serievärlden och en fot i det pulserande kulturlivet, och det är inte en helt orimlig tanke att han umgicks i samma vida kretsar som exempelvis Andy Warhol.
Efter femton lysande (halv)nummer av Strange Tales så hade Steranko gjort serien tillräckligt populär för att få en egen tidning, och i juni 1968 kom det första numret av Nick Fury, Agent of S.H.I.E.L.D. ut. Äntligen skulle Jim Steranko få en hel tidning att breda ut sig i! Ett koncept som omöjligt kunde misslyckas, kan man tycka, men trötthetstecknen började märkas ganska snart. Bara det första numrets Who is Scorpio? är en renodlad agenthistoria. De två följande numrens historier, So Shall Ye Reap… Death! och Dark Moon Rise, Hell Hound Kill!, var en science fiction-historia respektive en pastisch på Sherlock Holmes-historien Baskervilles hund. Därefter kom det första utfyllnadsnumret: en modernisering av Strange Tales nummer 135, denna gång skriven av Roy Thomas och tecknad av Frank Springer. Steranko återvände i nummer 5, men Whatever Happened to Scorpio?, uppföljaren till äventyret i första numret, skulle visa sig bli det sista Steranko gjorde i tidningen, även om han tecknade omslagen till och med nummer 7.
Efter Sterankos avhopp gick det ganska snabbt utför med tidningen. Nummer 15, med omslag av Herb Trimpe, blev det sista med nytt material. Copyright: Marvel Comics
Därefter avlöste både tecknare och författare varandra i rask takt, varav de mest namnkunniga var Archie Goodwin, Frank Springer (som faktiskt tecknade fler nummer av titeln än Steranko), Herb Trimpe och en ung Barry Windsor-Smith. Det vänligaste man kan säga är att de försökte förvalta arvet efter Steranko utan att riktigt nå ända fram. Vill man vara sanningsenlig så ska man nog säga att kvaliteten på serien störtdök snabbare än efter de inledande Strange Tales-numren av Lee och Kirby. Ingen sörjde nog när titelkaraktären låg död i den sista rutan av Nick Fury, Agent of S.H.I.E.L.D. nummer 15, det sista numret med nytt material. Roy Thomas och Sal Buscema knöt ihop trådarna i Avengers nummer 72 som kom ut i januari 1970, genom att förklara att den riktige Nick Fury levde och det var en Life Model Decoy, ett slags klon, som blivit dödad (första men definitivt inte sista gången den förklaringen användes). Strange Tales återkom med tre nummer i slutet av samma år, då med repriser av de tidiga Strange Tales-avsnitten av Lee/Kirby, men Nick Fury och S.H.I.E.L.D. skulle förbli birollsinnehavare de närmaste två decennierna.
Det där vadet då? Tja, Martin Goodman hade rätt. Sgt. Fury and his Howling Commandos kom ut med hela 137 nummer (även om det också var en repristitel de sista åren) och överlevde de moderna Nick Fury-serierna med bred marginal.
Nästa gång beger vi oss till det glada 80-talet och tar en titt på en seriedoldis, Jon Sable av Mike Grell!
