Bord för en

Bord för en
Av: Johannes ”Aggro” Torstensson
Omfång: 60 sidor
Format: A5
Kontakt: Uppgift saknas
Hemsida: Uppgift saknas

Johannes ”Aggro” Torstensson är sedan år och dag ett välkänt namn i fanzinsammanhang, med lågmälda men nerviga självbiografiska berättelser som sitt signum. Fanzinen han producerar är genomgående klassiskt ”punkiga”, egenkopierade alster där styrkan innehållsmässigt är de sköra, inte sällan gripande berättelserna snarare än det visuella utförandet. Även Aggros senaste fanzin präglas starkt av denna gamla hederliga DIY-känsla.

Ett förvirrande moment som läsaren får ta itu med direkt i början är att varken skaparens eller fanzinets namn står att läsa någonstans. Först på den fjärde sidan hittar vi rubriken ”Bord för en”, det enda som rimligen går att tolka som zinets övergripande titel (som recensent känns det visserligen frustrerande att inte känna sig hundra procent säker på saken …) Lite artsy grepp, för all del. Redan på nästa sida finner vi så rubrik nummer två: ”Mina fina leksaker” – vilket kan lätt tolkas som namnet på ett kapitel, eller en separat integrerad serie, inga konstigheter med det. Problemet är att jag hela fanzinet igenom fortsätter känna en viss förvirring kring vad som egentligen ska uppfattas som dess övergripande tema. Storyn kretsar ömsom kring Aggros leksakssamlande, ömsom kring hans matvanor, i bägge fall visserligen mer som en inramning för den ”större” berättelsen, den om huvudpersonens psykiskt och ekonomiskt utmanande vardag. Berättelsen griper tag på sina ställen, grundingredienserna är klart intressanta. Med en lite mindre trasslig röd tråd hade helheten nog kunnat bli riktigt bra.

Fanzinet avslutas med en ganska lång, skriven och i viss mån illustrerad epilog. Den avslutar dock inte berättelsen, utan snarare vrider upp dramatiken i berättelsen ytterligare några varv. Vi lämnas med löftet ”fortsättning följer inom kort” – vilket jag hoppas att det gör. Jag hoppas även, inte minst för den verklige huvudpersonens skull, att fortsättningen har åtminstone lite mer hoppfulla övertoner att bjuda på än epilogen.

Henri Gylander