Rocky volym 31: Rocky borde flytta

Martin Kellermans avslappnat skarpa iakttagelser samlas i ännu en volym av hans halvhjärtat förtäckta självbiografi. Nu i svartvitt!

Evighetsmaskinen Rocky fortsätter på inslagen väg – här från stripp 3 729 till 3 830 – och den gör det med den äran. Scener och bakgrundsmiljöer, liksom Rockys dialogpartners, skiftar, men seriens kärninnehåll är konstant: underfundiga betraktelser av världen och livet, stort och smått (mest smått), filosofi och navelskåderi – allting framfört på ett underhållande och avväpnande flyhänt vis.

Kellermans kärnfulla tankegångar är i regel energiskt välkomponerade och uttryckta med knivskarp språkkänsla i väl avvägda repliker. Vissa strippar skrattar jag högt till. Och även om alla Rockys iakttagelser inte är lika vassa eller träffsäkra har serien en hög lägstanivå, och den är – trots att Kellerman hållit på i så många år – aldrig någonsin repetitiv. Seriens uttryck och grunddrag är visserligen fasta och mycket lättigenkännliga, men stripparnas innehåll skiftar oupphörligt och överraskar ständigt.

Glädjande är dessutom att det känns som att serien har hittat hem i det mindre, inbundna formatet. Med tanke på att Rocky har utvecklats till att bli en oändlig, långsamt framväxande roman snarare än en humoristisk strippserie med punchlines, känns det eleganta bokformatet snyggt och lämpligt.

Sedan förra volymen har Kellerman beslutat att vägra färgläggning. I jämförelse med svartvita strippar från seriens tidigaste år blir de nutida teckningarna lite lidande av att Kellerman har blivit mer stilren och tillrättalagd i sin teckningsstil. Linjerna är renare och de svarta strecken och ytorna något färre, vilket medför att en elegant färgläggning (i den nedtonade stil serien har haft) hade piggat upp och gjort serien mindre steril. Men eftersom Rocky inte är någon särskilt visuell serie spelar det så klart ingen större roll.

Utdrag ur Rocky borde flytta av Martin Kellerman. Copyright upphovsmannen/Kartago.