Joel Lundén fortsätter att berätta om sitt liv som seriesamlare. Den här gången om när han och kompisen Tony ordnade serieutställning på biblioteket och hamnade i tidningen.
Höstterminen när vi började i nian hade vi genom min far ordnat så att vi kunde ha en utställning på stadsbiblioteket i Landskrona. Vi hade inte någon egentlig idé förutom att vi ville visa upp en del av vår seriesamling och själva hamna i tidningen. Men vi tyckte det var tillräckligt. Kanske skulle besökarna få upp ögonen för det vi tyckte var så fantastiskt och härligt! Kanske skulle de se att serierna var bättre förr. Det fanns även lite bakgrundsfakta till de olika seriefigurerna och deras skapare. Biblioteket lånade oss en monter där Tony och jag fick dela på utrymmet. Det var svårt att välja ut vilka tidningar som skulle få vara med och jag satt länge kvällen innan för att hitta tidningarna med de bästa omslagen och la omsorgsfullt ner dessa i en tidningsbox.
Vi ringde runt till lokaltidningarna för att få dem att skriva om utställningen och de nappade. Någon kväll efter att vi satt upp utställningen blev vi intervjuade av en lokaltidning. Det värsta var bara att Tony och jag brukade ha svårt att kontrollera oss i pressade situationer. Flera gånger hade vi fått plötsliga skrattanfall framför folk. Om anfallen väl hade börjat kunde vi inte stoppa dem, hur mycket vi än försökte.
Odaterat urklipp från NST.
– Min farsa brukar säga ”så’n skit, släng ut det”. Reportern skrattade till åt Tonys kommentar och antecknade i sitt lilla block. Bakom honom stod fotografen som just justerat objektivet på kameran. Han bad oss posera.
– Ställ er här grabbar, just så, framför montern, och så kan ni väl hålla upp lite tidningar så folk ser vad ni samlar på. Lite mer till vänster, bra, bra. Och så ett smajl, grabbar, vi är inte på begravning. Så ska det se ut. Ja, där satt den! Vi tar ett par bilder till.
– Jag tänkte på det du sade innan Tony, sade reportern. Frimärken har ju en stor marknad, men kan det verkligen löna sig att samla på gamla serietidningar?
Lite nervöst började vi berätta om seriemarknaden. Vi berättade om hur man värderade tidningar i olika grader efter vilket skick tidningen var i och gav exempel på priser med några av de dyraste samlarobjekten i Sverige och i USA. 28 000 för förstanumret av Kalle Anka och 150 000 för amerikanska förstanumret av Marvel Comics.
– Men vad är de då värda som ni visar upp här på utställningen?
– Ja, det här numret av Blixt Gordon från 1964 är värt 250 kronor och Kalle Anka här från 1949 ligger på en 500–600 kronor.
Omslaget till Kalle Anka & C:o nummer 4/1949, en av tidningarna jag hittade på en gammal vind. Copyright: Disney.
Både Tony och jag höll hårt i våra tidningar och bad innerligt att reportern inte skulle ta i dem med, det fanns alltid en risk att en oinvigd skulle kunna besudla tidningen med en ”oaktsam” hantering, till exempel tappa den, ta upp den ur plastfickan (hemska tanke), eller böja den obetydligt så att det ändå skulle bli, för oss samlare, synliga veck på omslaget.
– En bit kvar till dyrgriparna alltså! Även om 600 kronor inte är fy skam, sade han och log. Hur kommer ni då över serietidningarna?
– De flesta köper vi på ett antikvariat i Malmö eller genom Comicaze som är en tidning för samlare i Sverige. Det finns även ett ställe i Köpenhamn som heter Fantask.
När jag sagt ”Fantask” tittade jag på Tony och vi kunde inte hålla oss längre, skrattet bara vällde upp i oss av tillbakahållen nervositet och av den konstlade situationen. Det var just detta som inte fick hända, jag försökte trycka ner det bubblande skrattet så långt jag kunde medan Tony stod och skakade upp och ner. Det blev en aning ansträngt och reportern försökte förstå vad det var han missat som var så roligt. Tony räddade situationen genom att snabbt tygla sitt känsloutbrott, han harklade sig och fortsatte att berätta.
– Förr kunde man komma över tidningar som folk kastade, fast det är inte så lätt längre, folk börjar känna till samlarvärdet.
Under tiden Tony pratade på, tittade jag ner på tidningarna i mina händer. Jag bet mig hårt i tungan och försökte koncentrera mig på tragiska händelser och sade plötsligt: ”En gång kom jag upp på en gammal vind och efter ett tag hittade jag två-tre nummer av Kalle Anka från 40-talet. Då fick jag ont i magen och spagettiben”. Tony försökte kväva ett flin.
Omslag till Daredevil nummer 2/1986. Bild: Frank Miller. Copyright: Marvel Comics.
– De flesta tidningarna här är gamla, fortsatte reportern, hur ser det ut på seriemarknaden idag, köper ni även nya serier?
– Eh, jo, det gör vi, men ta Fantomen till exempel, den blir bara sämre och sämre. De var mycket bättre förr, kolla på det här omslaget. Tony höll upp ett gammalt Fantomen-album från 60-talet medan jag nickade instämmande.
– Det är likadant med Kalle Anka. Teckningarna och storyn har blivit sämre, det var bättre när Carl Barks gjorde den. Sedan har andra tagit över men aldrig lyckats komma upp till hans nivå.
– Helt kass är Heavy Metal-tidningarna, sade Tony.
– Men finns det inte något nytt som är bra?
– Det är inte mycket, men Daredevil av Frank Miller är grym. Den publiceras just nu i Sverige. Sedan följer vi ju den amerikanska utgåvan av Spider-Man, då ligger man före i handlingen. I USA har Peter Parker gift sig med Mary Jane. Det vet inte de svenska läsarna än. Det var likadant när han fick den svarta dräkten. Det visste vi före alla andra.
– Våra favorittecknare är Will Eisner som gör The Spirit och undergroundtecknaren Robert Crumb.
Tony visade på de montage med serietidningshistoria som vi gjort under teckningslektionerna i skolan. En av bilderna visade Mr. Snoid, en av Crumbs bizarra karaktärer och fotfetischist, som låtit sätta fast en peruk på en kvinnas fot och på ovansidan av foten målat ögon och mun. En annan av bilderna i montaget visade en gapande figur vars ögon poppat ur skallen och som hängde dinglandes i nervtrådar.
Omslag till Snoid Comics av Robert Crumb.
– Jo, Robert Crumb har jag hört talas om, sade reportern och gick närmare för att syna bilderna. Är det inte ganska magstarka grejor?
– Hans Fritz the Cat är jättebra, sade jag, och tittade först på reportern och sedan på Tony som snabbt vände sig bort från min blick.
– Alla dom här figurerna och hjältarna, blir ni aldrig trötta på samlandet då?
– Nej, det blir bara roligare och roligare, sade jag och försökte se seriös ut.
Reportern tyckte att han hade fått med tillräckligt inför artikeln, och efter att ha svarat på våra frågor om när han trodde att det skulle publiceras i dagstidningen stod Tony och jag kvar ensamma framför seriemontern.
– Fy fan, sade Tony, jag trodde jag skulle kvävas av skratt.
– Det var kris flera gånger, sade jag.
– Han måste trott att vi var dumma i huvudet! Tony tittade på mig med uppspärrade ögon och sedan skrattade vi så vi nästan vek oss samtidigt som vi försökte hålla det så tyst som möjligt.
Längre bort stod en sur bibliotekarie-tant och väntade på att vi skulle bli klara, så hon kunde låsa om oss och gå hem.
– Tänk på Snoid-bilden vi visade!
– Det var något av det värsta jag varit med om, sade Tony och tog av glasögonen för att torka tårarna.
När tidningen Arbetet några dagar senare publicerade artikeln hade de till och med valt att lägga det som förstasida, på fotot stod vi två uppställda med gravallvarliga miner. Undertill stod det ”Det blir bara roligare och roligare, säger Landskronagrabbarna Joel och Tony som samlar serietidningar.”
Urklipp från Arbetet 1987-10-12.
