The Steranko History of Comics, Vol. 2 – en fantastisk källa om man vill veta mer om Golden Age-serier.
Vi bestämde det från en dag till en annan, att vi själva skulle börja teckna serier. Det skulle väl inte vara så svårt? Jag hade kommit över Jim Sterankos bok The Steranko History of Comics Vol. 2. Sida upp och sida ner fylldes av faktatext och intervjuer med legendariska serietecknare, det var en minutiös kartläggning av amerikansk serietidningshistoria som vi inte orkade läsa, utan det som lockade var de återgivna omslagen. ”Se och dregla” sa jag till Tony, för Golden Age-erans tidningar var så fullständigt annorlunda mot dem vi var vana vid. De första Detective Comics med Batman, Action Comics med Superman, The Spirit, tidningar med titlar som bokstavligen illustrerade hur hårdhänta superhjältarna var; Smash Comics, Hit Comics. På många av omslagen fick nassarna på käften av Captain America, Human Torch och Submariner. Brutala och vackra omslag som tog andan ur två fjortonåringar.
Vi visste att vi ville skapa våra egna serier, men inte hur vi skulle börja. Bästa sättet kanske helt enkelt var att återanvända de gamla superhjältarna och deras namn? De första seriefanzinen ”döpte” vi till WOW-Comics och WHIZ-Comics. Titlarna på tidningarna, namnen och kostymerna på superhjältarna snodde vi rakt av, utan minsta skam i kroppen. Vi ville väcka liv i de gamla superhjältarna som vi dessutom trodde att inte en endaste själ i Sverige kände till. Det var bara vi som visste!
Omslaget till Detective Comics nummer 8 (ovan) var en direkt inspirationskälla till Amazing Comics nummer 18. © DC Comics
Det var inte något nostalgiskt dravel som styrde oss, men känslan omslagen gav fanns inte på kartan i den svenska serietidningsbranschen. Teckningsstilarna och färgerna var ett hantverk som vi ville försöka efterlikna, men vår egen förmåga att rita, göra en story och skriva dialog kändes ungefär som när man precis lärt sig läsa. Man förstår hur man ska göra men stakar sig fram, sakta och trevande. Vi såg inte detta som ett hinder utan kastade oss in i det utan större självkritik, utan att nedvärdera oss själva. Både min mor och far arbetade som bildlärare och jag fick hjälp med perspektivritning och hur ljus och skuggor kunde skapa djup i bilden.
Speciellt dialogerna i våra serier var dråpliga och ett år senare tittade vi tillbaka på det vi gjort och skrattade åt hur taffligt det såg ut. Likadant året efter. Vi tyckte att vi kommit långt. Så pass långt att vi skickade in en serie som ett bidrag till en tävling för amatörer i tidningen Svenska Serier. Det var en sund frånvaro av självkritik och ett stort mått av entusiasm som drev oss. Vi höll inte den nivån som krävdes för att bli publicerade, vi var snarare långt därifrån men det var inget som slog ner oss. Lite senare lyckades vi i alla fall få publicerat ett omslag till fanzinet Comicaze.
Sommarloven under högstadiet satt vi i Tonys rum och tecknade. Vi satt nästan varenda kväll under tre års tid och skapade historier, nya karaktärer, nummer på nummer och till och med index över det vi gjort. Vi byggde upp ett litet universum där allting kretsade kring det vi skapat med våra egna händer, med vår fantasi och ren viljestyrka. All möda vi lade ner.
Omslaget till Amazing Comic World nummer 1 med Mr. Bob.
Våra seriefanzin var enkla, de bestod av två stycken A4-ark som vi vek på mitten. Ett för omslaget och ett för storyn. Vi hade nu börjat skapa våra egna figurer och slipade på dem, utvecklade dem. Under ett år tecknade vi 24 nummer vardera av tidningarna som vi döpte till Amazing Comics och Hero Magazine. Storyn drev vind för våg, handlingen följde ingen bestämd riktning utan improviserades fram ruta för ruta. Jag själv hade inte bestämt mig för hur en story skulle utvecklas, då jag tyckte hela spänningen förtogs om jag från början redan visste vad som skulle hända. Hade vi fortsatt att utvecklas under ännu längre tid kanske vi hade disciplinerat hela konceptet, lagt upp handlingen från början till slut, slipat på karaktärerna och diskuterat hur en viss figur hade agerat i en viss situation. Eller inte. Vi utgick från sådant som vi ville se på pappret från den ena stunden till den andra. Nästan varenda berättelse mynnade ut i fighter. Karaktärerna i våra serier var inte goda, utan de flesta var mer eller mindre lömska och samvetslösa, beroende på hur situationen gynnade dem.
Fighterna blev alltid till ren slakt och när jag tittar tillbaka på scenerna som vi skapade tror jag att det var all adrenalin och ilska som jag hade inom mig som kom ut, och som inte fick utlopp på några andra sätt. Istället för att nita någon av våra plågoandar i skolan (och det var många gånger jag önskade att jag hade gjort det) gick ilskan ut över karaktärerna i serierna. Det blev en sorts katarsis – om man ska leka amatörpsykolog – och var bra mycket mer hälsosamt än att låsa in de kvävda känslorna.
Wow nummer 3.
Det råa splatter-våldet i serierna uppvägdes delvis av humorn och språket i dialogerna. Åtminstone tyckte Tony och jag att det var roligt. Vi hittade aldrig ett publikt forum för våra serier och därför fick vi heller aldrig någon objektiv åsikt. Dessutom visste vi att vi inte var tillräckligt bra för att nå ut. Vi saknade tekniken och berättandet, men när det kom till kritan var det inte det som var det viktigaste för oss. Det speciella med själva tecknandet var friheten att bestämma helt och hållet över handlingen och det som hände mellan Tony och mig när vi spånade fram handlingen ruta för ruta. Vi skrattade hysteriskt åt vad karaktärerna sa, åt det djävulska vi skulle utsätta dem för och spänningen i hur det skulle se ut på pappret om vi väl lyckades att återskapa bilderna vi hade i huvudet. Vi satt i timmar och bara tecknade och om vi körde fast i storyn brukade vi fråga varandra om tips.
– Tony …
– Mmm …(fullständigt försjunken i sitt eget tecknande)
– Jag vet inte men jag tror jag har kört fast.
– Mmm …
– Hör du mig? Jag har kört fast!
– Ska bara göra klart det här …
Wow nummer 4.
Fem minuter senare vaknade Tony upp ur sin tecknartrance.
– Kolla vad härligt, sade Tony och tittade belåtet på mig. Han höll upp en färdigtecknad sida.
– Ja, det ser härligt ut, men jag har suttit och väntat en evighet nu, kommer inte på vad som ska hända. Tony ställer sig upp bredvid mig, tar upp min serie och högläser, så högt att jag tror att grannarna ska höra vad som händer i min berättelse.
– Det är ju skithärligt, Joe. Vad är problemet?
– Professorn är tvungen att fly, men han kommer ingenstans. Han står framför en hamnbassäng och Doc. Ock och Mr. Bob kommer hängandes i en helikopter färdiga att hoppa ner och slakta honom. Jag kommer inte på fortsättningen.
– Lugn, Joe. Jag har förstått det. Han sätter sig ner och röker en pipa? Bjuder in dem för att dela pipan?
– Haha, skitkul!
– Han får en uppenbarelse efter pipröket och Doc. Ock och Mr. Bob får också pipa, efter det blir de vänner?
–Sedan sjunger de Strawberry Fields tillsammans …”Let me take you down cause I’m going to …” Jättekul Tony, jag är glad att jag frågade dig.
Tony stirrade på mig med höjda ögonbryn under en överdramatiserat lång stund, svalde sarkasmen, läste igenom serien igen och levererade följande:
– Låt slaven komma med Söbattesfären; undervattensmaskinen vi pratade om. Kommer du ihåg den? Tänk bara namnet Söbattesfär, så härligt!
– Söbattesfären, utropade jag. Slaven styr den in i hamninloppet och kommer upp till vattenytan, den rostiga luckan öppnas med ett gnissel och den flyende professorn gör ett svanhopp rakt ner i den. Mycket bra Tony, mycket bra! En perfekt avslutning med en cliffhanger inför nästa nummer.
Mr. Bob var en av de första seriefigurerna jag tecknade. En 40-årig man med skägg, stubbat hår och läderkeps. Han drev skivbutik tillsammans med sin kompanjon Doc. Ock (skapad av Tony).
Mr. Bob var en av de första seriefigurerna jag tecknade. En 40-årig man med skägg, stubbat hår och läderkeps. Han drev skivbutik tillsammans med sin kompanjon Doc. Ock (skapad av Tony). I första serien minns Mr. Bob med snörvlande nostalgi sina gamla Spirit-tidningar som han läste som barn. Med en glödlampa som illustrerar snilleblixten kommer han på att det kanske fortfarande finns ett gäng tidningar undanstoppade på vinden. Här uppe hittar han under extatiska former skattgömman och blir sedan besatt ”av den galna samlarmanin”. Genom tidningsannonser försöker de spåra folk som slumpar bort gamla serietidningar.
Professorn, en återkommande figur.
När jag tecknade Mr. Bob hade jag min pappas gamla kompis som förebild, som jag såg upp till under min uppväxt. Nu kommer det kusliga, åtminstone för mig själv; jag är idag 44, jag har skägg och kortklippt frisyr och för några år sedan drabbades jag av en plötslig samlarmani gällande The Spirit och började samla tidningar igen. Dessutom äger jag en mindre samling LP-skivor. När jag nu – 30 år senare – tittar på Mr. Bob, ser jag att jag alltså tecknade en karikatyr av mig själv.
Den figur som jag kom att utveckla mest och som till slut förekom i nästan samtliga serier jag gjorde, var Professorn. Ursprunget (en galen professor med ett stort smile på läpparna) kom från en story i tidningen Mad, som EC Comics publicerade i USA under 1950-talet. Först kopierade jag honom rakt av. I mina serier kom han att ha det där smilet fastklistrat under en lång tid och det var ett stort ögonblick när jag fick honom att lägga av det idiotiska grinet. Jag gjorde honom gul, en sjuk gul hudfärg och försökte sedan få honom att likna Nosferatu i filmen från 1920-talet. Han var helt igenom ond utan samvetskval. Jag förvred hans gestalt till Biafra-storlek och döpte honom till Wilhelm von Freinstein samtidigt som Tonys professor fick namnet Otto von Krugenstein.
Omslaget till Wilhelm nummer 2.
Något år senare hämtade vi inspiration av Frank Millers sätt att berätta och började köra med inre monologer. Wilhelm fick sin egen tidning och var nu hårt plågad av de eviga krig han förde mot diverse fiender. Det var nog ett försök att ta sig ur actionträsket och närma sig ett annat sätt att berätta historier. Ett tag var det på väg åt djupt existentiella frågor med gurus, reinkarnation och kärlek, men jag lämnade det som tur var ganska snabbt. Det blev ett av de tradigaste numren med ett enda malande i varenda textruta. I sista numret var Wilhelm och Otto två dagdrivande förrymda patienter. De jagades av mentalvårdens vitklädda personal, samtliga med papperspåsar på huvudena.
Vi använde oss ofta av hippies som karaktärer i våra serier (som råmodell använde vi oss av hippien Neil i TV-serien Hemma värst). Av någon anledning råkade de alltid illa ut. De var slöa till naturen och saknade handlingskraft och vi behandlade dem helt utan respekt. Det enda de gjorde var att motståndslöst visa peace-tecknet för att sedan förslavas eller möta döden – ofta fungerade de som mänskliga sköldar eller som lockbete. Professor Wilhelm von Freinstein tog ofta hippies till fånga och gjorde dem till slavar. Vi hade då också införlivat vårt eget språk i serierna, en blandning av svenska, engelska, tyska och latin. På ett av omslagen utropar Professorn: ”Lacta est hippos, utavum skäneninum tiddilimigum, erin mastera” (slakta ej hippies, utan lämna dem till mig, deras härskare).
Vi fascinerades av hippies. Här omslaget till Amazing Comics nummer 19.
Klädseln, det långa håret och deras slogans var något vi fascinerades av och en dag fick Tony och jag en idé. Vi skulle klä ut oss till hippies själva. Jag hittade perfekta kläder hemma, kläder som min mor och far sparat sedan 1970-talet. Mina föräldrar hade anammat modet på den tiden och de gick dessutom på Konstfack i Stockholm som var väldigt vänsterinriktat. En kväll hemma hos Tony var det dags att testa hippie-utstyrseln, vi drog på oss plaggen framför spegeln i hallen och bevittnade en sjuk förvandling. Jag hade en gråbrun ulltröja med en stickad väst, utsvängda gula plyschbyxor som var så långa att jag trampade på dem när jag försökte gå, en mönstrad väska med tofsar på och som hår använde jag en sorts peruk av lin med pannband och slutligen de runda Lennon-glasögonbågarna. Tony hade kommit över en kortärmad skjorta med blommönster och ett par beige byxor som satt riktigt tight i grenen och svängde ut över fötterna. Hans peruk var svart och med de svarta solglasögonen såg han ut som en oljeshejk som blivit hippie. Vi såg för djävliga ut.
– Ha ha ha, du ser helt slö ut! Helt viljelös. Fy fan vad kul! Du liknar en tomte!
Mot slutet blev vi allt mer sofistikerade. Här en sida ut miniserien Oljefatsblues.
Tony skrattade så mycket att han var tvungen att lägga handen på min axel för att hålla sig uppe. Jag tittade mig i spegeln och såg oss två stå där som hämtade ur en riktig buskis. Tony tog av sig de svarta solglasögonen. Hans ögon var helt vattniga.
Enda gången vi blev publicerade: omslaget till Comicaze nummer 22.
– Vi bara måste gå till skolan i det här, sade Tony. Fattar du hur de kommer kolla på oss?
– Aldrig i livet. De kommer stena oss, sade jag.
– Vi måste bara göra det! Please, Joe!
– Jag vet inte …
– Please?
– OK, fast bara ute på skolgården, en bra bit från ingången. Snabbt som fan.
– Vi gör det när det är rast så att de som står där ute och röker ser oss. Annars är det ingen poäng med det.
Någon dag efter bestämde vi oss för att genomföra det så kallade skolgårdsprojektet. Vi smög oss ut från Tonys hus, det var i mitten av december och kallt i luften. Vi tog en omväg så att vi kom in på skolgården från andra hållet så att vi kunde ta oss genom planen på skolgården och sedan, om det behövdes, snabbt ta oss tillbaka till Tonys hus. Man kunde aldrig vara helt säker på värstingarna på vår skola, de kunde få för sig att springa ikapp oss och förödmjuka oss. Både Tony och jag var helt upphetsade – hur skulle det gå? Snabbt gick vi in på skolgården, fast med tillräckligt avstånd från ingången till skolan, där ett litet gäng elever stod och rökte. Plötsligt hörde vi hur de skrek när de såg oss.
– Kolla där! Vad är det för några?
Fler elever kom ut, det bultade i bröstet av nervositet och spänning. Både Tony och jag skrattade, nervösa korta skratt. Vi gick snabbt över skolgården.
– Vad är det för några? Är det araber? skrek en kille som lade sordin på vår kupp.
Utklädda till hippies. Foto: privat.
