Steven & king: Unraveling the Mummy King

Steven & king: Unraveling the Mummy King
Av: Timmy Zillén och Jonny Moberg
Omfång: 20 sidor
Format: A4
Kontakt: stevennkingcomic@gmail.com
Hemsida: Uppgift saknas

Var går gränsen mellan ett fanzin och en sjävpublicerad seriebok? Vad som är den mest rättvisande definitionen på en trycksak är förstås inte alltid glasklart. I det här fallet föredrar skaparna Timmy Zillén och Jonny Moberg själva att definiera sitt verk som en seriebok, något jag dock har ett par invändningar mot. Unraveling the Mummy King är för det första en 20 sidor kort historia, och de flesta serieläsare förutsätter nog lite mer kvantitet för att kunna tala i boktermer.  Innehållsmässigt känns det i sin tur som att sidorna nästan kunde varit utplockade från ett längre album, för att sedan sammaställas som ett slags trailer – någorlunda sammanhängande men utan att bjuda på varken en tydlig början, ett tydligt slut eller någon begriplig dramaturgi däremellan.

Steven & king (varför ett litet k?) visar sig vara grorvhuggna actionhjälte-versioner av inga mindre än Steven Seagal och Carl XVI Gustaf. Det är med andra ord genren actionparodi vi har att göra med, något som kan vara tacksamt att skapa i avseendet att det inte nödvändigtvis krävs så värst mycket av själva storyn, så länge man med gott omdöme i behåll hänvisar till kända actionsammanhang och att den ofta överdriftsbaserade humorn faktiskt funkar. Men sedan har vi även alla de andra pusselbitarna som krävs för att åstadkomma en lyckad serie. En av dem är att den har en titel som är språkligt korrekt, vilket tyvärr ej är fallet här. För det går helt enkelt inte att ”unravel” en ”Mummy king”, lika lite som det i svenskan skulle låta rimligt att ”klara upp Mumiekungen”. En möjlig titel hade varit ”Unraveling the mystery/case/secret of the Mummy King”. De språkliga bristerna slutar inte där, men nog med engelskalektion …

Bland de fungerande sakerna har vi layouten och trycket, där är det proffsiga tag rakt igenom. Det snygga omslaget väcker snabbt nyfikenheten (inte minst de fint tecknade insekterna och grodan, som dock visar sig ha inget alls med innehållet att göra). Timmy Zillén tecknar bitvis väldigt bra, inte minst när det gäller människoansikten. Ibland blir det tyvärr något överarbetat och ansträngt, ibland raka motsatsen, det vill säga märkligt valhänt. Den halvrealistiska stil som han valt förutsätter faktiskt rejält med proffsighet för att ens nå godkänt-nivå. Men om detta är Zillens första försök att teckna en längre serie i denna stil, uppmuntrar jag till att öva vidare – potentialen finns helt klart där. Jonny Mobergs färgläggning är i sin tur hyfsad bra, även om den hade mått bra av lite färre mättade färger i paletten.

På manusfronten känns det tyvärr desto mindre lovande. Som nämnts tidigare känns det hela väldigt skiss/trailer-artat – i stället för en någorlunda rimlig berättelse bjuds vi snarare på en rörig sekvens av actionklyschor, där det parodiska inslaget är tydligt men sällan särskilt underhållande. Att de grabbiga huvudpersonena härjar runt med sina pistoler utan något uttalat mål och vräker ur sig kommentarer som ”let’s rip some new craplholes” och ”oh, ye stingy cunt, time for a royal ass woopin’!” framstår knappt ens som parodi, utan mest som förbluffande pubertalt trams. När vi på sida 5 introduceras till ”Turvonnut eturauhasen bar”, dvs Det svullna könsorganets bar på grammatiskt inkorrekt finska, börjar det bli snudd på outhärdligt.

Något som däremot känns både fräscht och fullt fungerande är att skaparna på Spotify lagt ut en spellista som utgör ett soundtrack till serien. Medan man läser hittar man anvisningar till när varje låt ska spelas. Kanske väl ambitiöst med tio spår på en tjugosidors serie, men likväl en kul grej.

Henri Gylander