Joel Lundén fortsätter sin självbiografiska berättelse om seriesamlandet. Nu har vi kommit fram till tonåren, den tid då många släpper serieintresset, och ett misstag som svider än idag…
Jag fortsatte att skicka beundrarbrev till olika förlag. Några direkta adresser till serietecknare gick inte få tag på eller så var det jag som inte visste hur eller var man skulle leta. Man kan nog påstå att jag ofta hade tur att nå fram till de jag satt som adressater längst upp på brevet, med Marvels förlag undertill. Av Spindelmannen-tecknarna tyckte jag att Steve Ditko och John Romita Sr var bäst, utan jämförelse.
Romita hade skapat en karaktär som i den svenska versionen av Spindelmannen kallades för Klomannen. Jag upptäckte honom i en Spindelmannen-tidning på ett utedassbesök under en av familjens friluftslivssemestrar på 1970-talet. Klomannen var i själva verket en svart kille i en dräkt som jag tyckte överträffade många av de andra superhjältarnas utstyrslar. Man kunde dessutom känna empati med honom, han var ofarlig och ganska klantig och i just det här numret skulle han försvara Peter Parkers flickvän Gwen Stacy, mot Spindelmannen själv. Snacka om felbedömning!
Hur som helst, jag kunde inte glömma det där numret med Klomannen och letade länge innan jag till slut hittade tidningen i en seriebox på Rolands serieantikvariat i Malmö. Senare använde jag mig av Klomannen i en av mina egna serier (copyright, vad är det?).
Så när jag skrev ett adresserat brev till John Romita Sr/Marvel Company, i slutet av 1980-talet, berättade jag i brevet om hur mycket Klomannen hade betytt för mig. Det enda kruxet var att jag då inte visste vad han kallades i den amerikanska versionen. Jag beskrev karaktären på min klumpiga engelska och hoppades att om brevet någonsin skulle komma att hamna i händerna på John Romita, så skulle han förstå vem jag syftade på. Men hur stor var chansen att brevet skulle komma fram till honom? Jag visste inte ens om han fortfarande var aktiv på Marvel.
Vad jag fick tillbaka flera månader senare kom nästan att överglänsa brevet från Will Eisner. En väl inslagen förpackning anlände till min hemadress i Landskrona. När jag väl lagt av lager efter lager av emballage fick jag en chock; Romita hade skänkt mig en trerutors seriestripp i original från en amerikansk dagstidning. Strippen föreställde Spindelmannen som föll från Empire State Building och längst där uppe stod Klomannen och gestikulerade. Romita skrev dessutom en medföljande anteckning:
Dear Joel – The character is called the Prowler. I don’t have any comic book art on him, but I found a newspaper daily strip from 1979 showing the Prowler and Spider-Man. I hope you like it. Thank you for remembering and good luck and health in future. Best wishes, John Romita
Det John Romita gjorde när han en dag, helt fräckt, strosade in på Marvels redaktion och rotade fram seriestrippen ur Marvels arkiv, och skickade den över Atlanten, var vad man skulle kunna kalla för ”old school”. En tecknare av den kalibern hade inte kunnat göra något liknande idag, men då hade seriemarknaden fortfarande inte nått de överdrivna proportioner den har idag.
I ett rus skickade jag iväg fler förfrågningar och fick svar. Lite senare, samma år, fick jag en fotostatkopia på the Mocker, signerad av den mystifierade och publikskygge Steve Ditko. Tre år senare, en fotostatkopia signerad av Todd McFarlane föreställande hans nya superhjälte Spawn, tillsammans med en kort anteckning. Todd McFarlane hade blivit väldigt stor och erkänd några år tidigare då han tagit över som tecknare av Spider-Man på Marvel Comics.
I slutet av nian hade jag börjat spela i band och hoppade av Samhällsvetenskapliga linjen på gymnasiet efter drygt en månad, när jag insåg att det var en direkt förlängning av allt det tråkiga som jag genomlidit på högstadiet. Jag ville fortsätta med något som var kreativt, som var roligt och med andra sorters människor. Replokalen var en helt annan värld och med de jag träffade där förenades jag i ett annat gemensamt intresse; musiken. Jag ville dessutom mer och mer bort från Landskrona och sökte och blev antagen till Musiklinjen i Malmö.
Det enorma intresset jag haft för serier klingade så småningom av och som tonåring på väg mot en värld av tjejer och musik och festande behöll jag mitt serienörderi för mig själv tills det, vad jag trodde, hade dött ut. Men det låg bara i träda, en lång träda. Tyvärr var detta också något som fick min och Tonys vänskap, vår magiska cirkel, att sakta men säkert upplösas. Jag agerade annorlunda, klädde mig annorlunda, försökte skaffa mig andra(s) värderingar som jag tyckte stämde mer överens med mig själv. Till slut var det bara replokalen som gällde de flesta kvällar och helger. Tony och jag umgicks fortfarande och tecknade då och då men hittade inte riktigt tillbaka till det vi haft som var så speciellt. Men det som man delat så starkt med någon under de tidiga tonåren är och förblir en värld för sig.
Jag behöll min seriesamling under alla flyttar jag gjorde under 1990-talet. Det var en jäkla massa tunga banankartonger att släpa på, och fastän jag slutat samla på serier långt tidigare, kunde jag inte förmå mig att göra mig av med dem. De betydde fortfarande någonting och länkade mig samman med en speciell känsla. Till slut stod jag i en livssituation som gjorde att jag behövde pengar för att komma bort från platsen jag bodde på. Jag behöll de amerikanska Spirit-tidningarna och breven jag fått från olika serietecknare. Nästan allt det andra sålde jag.
Något år senare gjorde jag ett stort misstag som fortfarande grämer mig. Jag var under den här perioden på många sätt tillbaka på ruta ett i mitt liv och flyttade runt bland olika andrahandslägenheter. Mina egna möbler förvarade jag i ett förråd hos min mor. Jag läste in ett par grundämnen för att få högskolebehörighet och tog studiestöd. Vid sidan om hade jag några ströjobb, fast det blev inte någon förmögenhet på de jobben.
En dag damp en ordentlig telefonräkning ner. Den var på 2 000 kronor och jag saknade besparingar. Jag försökte komma på hur jag skulle kunna få in pengar så jag kunde betala skulden. Lånat hade jag gjort så det räckte och det tog emot att fråga om mer hjälp. Jag rotade igenom de få saker jag hade tagit med mig och som förvarades i ett skåp som tillhörde mig. Det enda som kunde vara något av värde var den originalstripp jag fått av John Romita elva år tidigare. Jag kommer idag inte ihåg om jag brottades med några samvetskval, utan beslöt mig för att försöka sälja strippen till en seriehandlare som hade en affär ett par kvarter från huset jag bodde i.
Först kollade jag på nätet vad strippen kunde tänkas vara värd, men hittade inga bra riktmärken. Det rörde sig om allt från 1 000 till 10 000 kronor. Jag tog med mig strippen, gick in i affären och visade upp dyrgripen. Seriehandlaren hade pokerface. Jag berättade om de priser jag sett på nätet och frågade hur mycket han var beredd att betala. Efter en stunds skruvande lade han sitt bud på 2 000 kronor. Han ville absolut inte gå över detta. För min del täckte det precis räkningen, som skulle betalas inom några dagar.
Innan vi gjorde affär tog jag en ordentlig kopia på strippen på ett tryckeri, (och om jag vill att det ska svida till ordentligt tar jag fram strippen och återupplever misstaget). Därefter sålde jag John Romitas seriestripp och hans generositet. Allt för en jävla telefonräkning.