Födelseår: 1974
Bor: Hisingen, Göteborg
Familj: Min man Kasper & två katter
Senast lästa serieroman: Something new av Lucy Knisley
Sysslar med i övrigt: Illustratör, samt av och till moderator
Hur mår Ink idag?
– Hon mår faktiskt rätt bra, fast är kanske less på att få stå i kulisserna. Även om det inte synts utåt så stretar jag på med de två uppföljande böckerna.
Hur mycket av dig själv finns inbakad hos Inks personlighet?
– Inte så mycket om jag ska vara ärlig, bara enstaka drag. Hon är sin egen person. Det finns andra figurer i mina serier som har betydligt mer av mig.
Vad skulle du säga är din största drivkraft som serieskapare och fanzinmakare?
– Att få ut alla berättelser som slamrar runt i skallen på mig. Fanzinmakande är ett av de snabbaste sätten att åstadkomma det – och man får dessutom bonusen att träffa många läsare i egen person.
Vilka teman har varit närmast hjärtat för dig i din serieproduktion?
– Vänskap. Förväntningar och besvikelser. Att allting blir så fånigt ibland.
Varifrån hämtar du inspiration till dina berättelser?
– Samtiden bjuder generöst på all inspiration jag kan önska mig, haha! Sen läser jag mängder med serier och skönlitteratur och ser på drösvis med filmer. Andras berättelser är ett viktigt bränsle åt ens egen hjärna.
Har du någon personlig favorit bland dina fanzin?
– Skant. Den är långt ifrån perfekt men jag hade ett helt störtskönt flow när jag tuschade. Arbetet var ett rent nöje.
Hur, med din förhållandevis långa erfarenhet i åtanke, upplever du fanzinkulturen i Sverige idag?
– Stark, stridbar och mer mångfacetterad än någonsin.
Vilket fanzin som du läst under senaste året har berört dig allra mest?
– Ah, det blir svårt. Om jag ändrar frågan något och väljer fanzinet som gjorde mig mest uppiggad blir det 32 män i vila av Kolbeinn Karlsson. En dansföreställning i fanzinform!
Hur ser du på din framtid som serieskapare?
– Ända sen jag kom loss ordentligt och började göra serier har jag aldrig på allvar tvekat på om jag skulle fortsätta. Jag vet vilka serier jag vill göra och tar itu med dem en efter en. Vilka publikationsvägar det kan bli – det är svårare att förutsäga.
Något om dig själv du vill avslöja, som ingen i Seriesverige känner till?
– När jag var 11 år snodde jag ett seriealbum från klassrumsbiblioteket. Jag försökte intala mig själv att det var ett, ähum, inofficiellt lån, men jag lämnade aldrig tillbaka det. En förhärdad brottsling är vad jag är…
Text: Henri Gylander Bilder: Jenny Berggrund Foto: Stef Gaines