Detalj från Harmannen.
Serieskaparen och formgivaren Nicolas Krizan for till Kollängens Tingshus vid Kinnekulle för att intervjua debuterande serieskaparna Lars Vipsjö och Matilda Hansson samt förläggarna Anna och Anders Lokrantz som gett ut deras bok. Efter inledande prat om tidiga seriefavoriter närmade vi oss Harmannen.
Okonventionellt samarbete
Era vägar korsades på ett okonventionellt sätt?
Matilda: Det började som ett projekt på en sommarkurs vid Högskolan i Skövde där jag läste dataspelsutveckling med inriktning grafik.
Lars: Där är jag lektor. Ämnet som vissa spelprogram tillhör heter Medier, estetik och berättande. Med en annan student gjorde jag boken Tecknad karaktär – anatomi, fysionomi och psykologi som blev utställning på Stadsmuseet i Skövde. Matilda gjorde affischer, flyers och något verk. Då tänkte jag på serieidén jag hade hemma i byrålådan sedan mer än tjugo år, och frågade om hon var intresserad av att göra bilderna.
Lars Vipsjö och Matilda Hansson, porträtterade av Matilda.
Hur kändes det?
Matilda: Jag hade precis börjat intressera mig för serier igen, och försökt göra en själv men hade inte tålamodet. Tänkte att om jag inte står för storyn kanske det går bättre. Jag kan annars ändra manus i evighet. Det hela lät intressant, och ett samarbetsprojekt går man in för mer eftersom det finns en person som räknar med att man levererar!
Finns det moment i utbildningen som har med serier att göra?
Lars: Jag tycker det. Jag tänker på det som lärare. Matilda gick 2D-grafik, de studenterna bör kunna teckna nästan vad som helst. De får uppdrag, vilket är viktigt att hantera i spelsammanhang.
Spel, storyboard, serietidning – om vilket ämne som helst?
Lars: Absolut. Koncept för spel. »Det ska se ut som 1700-tal, medeltid…«. Eller 50-tal, som i Harmannen. Då ska man kunna leverera – med önskad linjeföring!
Låter hårt?
Matilda: Så tufft var det inte.
Lars: Studenterna kommer ofta med bilden att de ska bli spelgrafiker eller -utvecklare, jag ser gärna att de har ett bredare arbetsmarknadsperspektiv.
Större möjligheter?
Lars: Ja.
Omslaget till Harmannen.
Du har inte inriktat dig på spel?
Matilda: Jag har velat bredda min kompetens, det är hård konkurrens. Jag läser till trycksaksproducent vid Xenter Botkyrka. Gillar allt med bild och grafik så för mig är det inget stort hopp.
Lars: På samma sätt är det med Kevin som jag gjorde den andra boken med. Han tar nu fram 3D-miljöer på arkitektkontor och det är ett drömjobb! Han skulle kunna jobba med spel men tycker det är lika roligt eller roligare med det här stora företaget som gör projekt överallt i Sverige.
Beskriv ert samarbete.
Lars: Jag hade en skissad serie i blyerts, Hamnvakten. Matilda blev intresserad. Sedan ändrades berättelsen. Matilda har haft möjlighet att tycka till om texten så den blev annorlunda och slutar på ett annat sätt. Vi har jobbat lite okonventionellt. Jag har lagt skisser i PowerPoint för att kunna ändra texten lätt. Så har jag skickat till Matilda.
Matilda: Sedan har jag börjat med en skissartad sida.
100 procent digitalt?
Matilda: Ja. Jag har funderat på tempo och struktur. Ofta har jag flyttat om text och bild för flödet. När jag haft skisser för ett kapitel har jag skickat till Lars för feedback. Sedan har vi möte, jag kan även ha åsikter om feedbacken. Då diskuterar vi, och kommer fram till hur vi ska göra.
Hur har det funkat?
Lars: Bra. Vi har inte haft några svårigheter. Även om vi tyckt olika har vi kommit överens.
När ni bestämde er för att göra mera, visste ni hur mycket det skulle bli?
Lars: Det ena gav det andra. Vi behövde komma upp i 60–70 sidor.
Skulle det bli en bok?
Lars: Först var det 15 sidor, för lite för en bok men för mycket för att skicka till en tidning. Vi bestämde oss för en bok. Sedan har vi jobbat kapitelvis, historien har växt fram i samarbete.
Hur lång tid har det tagit?
Lars: Lite mer än två år.
Matilda: Det har ju inte varit konstant.
Allt har inte varit under din skoltid?
Matilda: Nej, det började med sommarkursen de 15 första sidorna. Sedan hade jag gått klart men var fortfarande i Skövde och läste projektkurser så jag kunde jobba vidare samt skriva uppsatser om arbetet.
Helsida från Harmannen.
Inga pratbubblor
Trots att det är en spänningsberättelse har den en stillhet. Kanske för att ni inte har jobbat med ljudeffekter, fartstreck och pratbubblor?
Matilda: Det är medvetet. Lars skisser och manus hade inte mycket dialog utan huvudfiguren berättade vad som hände och hur han såg allt, så ingen säger någonting direkt.
Inre tankar?
Matilda: Precis. Då skippade jag pratbubblor. Senare ville Lars ha med nån och då sa jag nej, har vi inte haft några alls ska vi inte ha det här heller!
Lars: Riktigt. Jag hade kunnat ha pratbubblor men du tyckte vi skulle vara konsekventa.
Matilda: Att det inte är ljudeffekter är väl en följd. Historien börjar som återberättad. Det blir mer passivt, effekter passar inte.
Det är suggestivt. Du jobbar mycket med vertikala streck – specifik betydelse?
Matilda: Det började med hur jag bygger upp en sida. Det är inte bara rutor, utan bild i bild, kallar det för kollagekomposition. Sidan blir ett kollage av bildelement och text, ibland behövde jag fylla ut för att få kompositionen rätt. Och ibland behövdes det bättre övergångar mellan bilder och då kom linjerna. Sedan ville jag ha med dem på varje sida.
Det ger konsekvens. Imponerande hur allt ser så helgjutet ut trots att det är ett förstlingsverk. Allra mest lockar kanske färgskalan, hur kom den till?
Matilda: Det är mest jag.
Du började med att göra blyertsskisser, tänkte du ens på färgen då?
Lars: Skulle jag gjort den själv hade jag nog gjort en bättre tecknad blyertsserie, eventuellt i tusch. Aldrig färg, det är helt och hållet Matildas försorg.
Hur har du resonerat?
Matilda: Jag har hållit mig till ett färgschema. Efter några sidor märkte jag att det var bra att återanvända färger så det inte spretar. Det passar också, bilderna känns som handkolorerade 50-talsfotografier.
Jag kan inte definiera decenniet, men det känns historiskt.
Matilda: Jag ville ha en vintagekänsla.
Lars Vipsjös skiss och Matilda Hanssons slutgiltiga teckning.
1950-talet
Är tidsplaceringen medveten? Serien är ganska avskalad – inga bilar, och inte mycket annat om man inte är expert på polisuniformer.
Lars: Minns inte hur vi kom fram till 50-tal.
Matilda: Inte jag heller. Det fanns med tidigt. Vi ville att det skulle synas, mer i de senare kapitlen. Jag har gjort research på hamnar, det kanske inte är ett så känt motiv.
Men det är inte självbiografiskt?
Lars: Lite ändå. Jag är uppväxt i Göteborg under 60–70-tal, då fanns rester av 50-talet kvar. Det var en stad där man byggde fartyg, hamnen påverkade mycket.
Långt in i centrum?
Lars: Ja. Morfar importerade bananer och far körde lastbil. Jag åkte med ibland när han skulle transportera saker till hamnen. Det finns en känsla för miljön men det är inget självupplevt, mer som inspiration. Och om du tänker Tarzan, Fantomen, Illustrerade Klassiker, Dr Livingstone förmodar jag …
En port mot världen?
Lars: Ja, det skulle vara äventyr, berättarglädje, ett tillfälle att få med lejon – djur!
Du vill göra djur?
Matilda: Ja! Jag gillar att teckna djur, kanske mest av allt.
Lars: När man har chansen att berätta och fabulera, då kan man ta i lite.
Helsida ur Harmannen. Matilda gjorde en hel del research för att få till hamnen.
Förstapersonsperspektiv
Det handlar en del om vad som är sant och inte, vad man själv upplever kontra andra?
Lars: Det har med trovärdigheten hos berättaren att göra, delvis. Att ge en känsla hos läsaren. Förstapersonsperspektivet.
Det är viktigt? Ni har pratat om det.
Lars: Det var inte så i första delen. Men om det skulle vara intressant för Matilda skulle det finnas nåt speciellt, då kom förstapersonsperspektivet. Den icke trovärdige, opålitlige berättaren. Inte nödvändigtvis för att denne ljuger, utan personen själv vet inte. Den har uppfattat skeendet så.
Det kryper fram, vissa saker i början visar sig vara på ett annat sätt?
Lars: Just. Det där föddes i början. Sedan blev det temat.
Slutet är öppet. Ska man spekulera, läsa om och hitta ledtrådar eller kommer det en del två?
Matilda: Vi ville hålla öppet för spekulation. Att man inte vet vad som är sant. Berättandet är subjektivt, vi lämnar utrymme åt läsaren att fundera.
Lars: I andra serier är det i princip den absoluta sanningen man ser hela tiden.
Man får reda på hur allt ligger till?
Lars: Man ser den det handlar om, när det händer.
Då betraktar man det utifrån. Ni har vänt på det?
Matilda: Precis.
Hur har det mottagits?
Lars: Jag har fått en reaktion, boken har bara funnits i en vecka. Personen kände sig stundtals förvirrad men blev lycklig när han fått reda på mer mot slutet och förstått.
Det klarnade?
Lars: Ja, och det blev positivt.
Vi har pratat barndomsinfluenser, men i närtid?
Matilda: Bildmässigt inga jättestarka influenser. Mitt serieintresse tilltog medan jag jobbade, så jag läste en del men kände aldrig att »den här stilen vill jag ha«. Snarare ville jag göra det unikt med stilval, linjer, kollage …
Lars: För min del var det mest Matildas bilder. Vi ville ha roligt, det skulle vara lustfyllt. Det är mer bildinnehållet än stilen som är viktig. Sedan finns ju barndomstidningarna, det är ändå där inspirationen kommer ifrån. Det exotiska, detaljrika.
Digital teckning
Hur går det till när du tecknar?
Matilda: Allt är gjort i Photoshop. Jag jobbar på hela sidan, en bild i taget. Använder en digital pensel som ger en särskild stil. Lite traditionellt.
Från skiss…
Känslan av handtuschat?
Matilda: Precis. Först linjer, sedan skuggor. Därefter färg, så är det nästan klart.
…till färdig sida.
Vilket tar mest tid?
Matilda: Linjerna, helt klart – inklusive skuggor. Färgläggningen går snabbt eftersom det är platt, inte mycket skuggning i ytorna.
Det är ändå levande.
Matilda: Lite ljus och graderingar, ja. När jag färglagt lägger jag på en fototextur som ger ytterligare skiftningar. Grafik och typsnitt har jag också gjort, även för brödtext.
Scannad handtextning?
Matilda: Nej, det är digitalt.
Som ser handgjort ut?
Matilda: Temat är subjektivitet, jag ville ha handtextat men varken orkar eller har talang att texta allt. Det skulle ta för lång tid.
Bra om den ska översättas, då går det fortare. När det nu inte finns en andra del, har ni tänkt göra annat ihop eller var för sig?
Lars: Jag håller på med Kiras och Luppes Bestiarium samt tillhörande app med augmented reality där man får upp figurer i 3D-grafik. Ett antal studenter skriver och illustrerar, jag är projektledare.
Men inte serier?
Lars: Det är böcker för barn cirka 7–11 år. De två första av minst åtta är lämnade till tryck och släpps i oktober. Men jag och Matilda är inte främmande för en uppföljare.
Matilda: Det beror på hur boken tas emot, om läsarna vill ha en uppföljare eller hellre ser nåt nytt.
Lars: Inte en andra del, men kanske något kopplat till Harmannen.
Någon person lever vidare?
Lars: Ja.
Spännande!
Helsida ur Harmannen.
»Jag vill att läsaren tittar länge«
Har ni något annat att säga om Harmannen?
Lars: Förstapersonsperspektivet och den opålitlige berättaren är som sagt viktiga. Samt känsloläget hos berättaren, hur det påverkar.
Matilda: Jag gillar ledtrådar och spännande detaljer som hjälper berättelsen framåt. Att även bilderna driver mysteriet och inte bara texten.
I början ser man saker som då är oklara.
Matilda: Jag vill att läsaren tittar länge och funderar över bildernas betydelse.
Man går nog tillbaka och läser om, så gjorde jag.
Matilda: Att läsaren funderar »Varför har de valt att låta det se ut såhär? Varför visas detta?«. Det finns en hel del symbolik – underliga stilval, till exempel.
Lars: Jag tänker på boken som ett konstverk och jämför också med en LP-skiva där kapitlen blir olika låtar i en helhet.
Du är alltså uppvuxen under konceptalbumens storhetstid!
Lars: Det kanske har med det hela att göra, ja.
Förlagets första seriebok
Förläggarna är här – berätta om er utgivning och inriktning.
Anna: Vi startade förlaget 2012, detta är vår tredje titel. Tidigare har vi gett ut en konstbok samt en bok om turismens framväxt på Kinnekulle. Vi har inte gett ut någon tecknad serie.
Ganska långt ifrån!
Anna: Ja.
Anders: Första och andra boken är stora lokalt.
Anna: Vi trodde vi hade nischat oss på kultur- och lokalhistoria. När Harmannen dök upp var det inget vi tänkt på innan.
Hur dök den upp?
Anna: Lars hade sett en annons.
Anders: Om att andra upplagan av Kinnekulleboken var på gång.
När var det?
Anna: Februari. Han mejlade. Och det var så fint, och en så bra historia att vi inte kunde låta bli.
Anders: Vi har fått en roman som var välskriven men för långt ifrån …
Anna: Två manus har vi fått och refuserat.
Anders: Det här kändes mer …
… färdigt?
Anders: Lite så.
Anna: Tillräckligt bra.
Anders: En roman var bra, men vi hade inte kanalerna. Det återstår att se med Harmannen.
Från vänster: Anders Lokrantz, Anna Lokrantz, Matilda Hansson och Lars Vipsjö. Foto: Nicolas Krizan.
Hur tänker ni?
Anna: Vi får börja om. Med Kinnekulleboken fick vi grepp om målgruppen. Det var ganska lätt, den har fått uppmärksamhet lokalt. Jag har hållit föredrag och det har varit ett bra sätt att sälja. Vi känner många som har köpt. Så där har vi …
… kompetens och kontaktvägar?
Anna: Allt sånt. Nu får vi ta reda på vilka som läser serier. Jag har läst ganska mycket serier som vuxen.
Vilka serier då?
Anna: Av Gilbert Hernandez. Och klassiker som Tintin och Asterix läste jag som barn men gärna som vuxen också.
Anders: Jag har också läst Tintin, Asterix etcetera som ung, men även uppskattat dem som vuxen.
Jag ser att ni har barn. Man läser serier själv och återupptäcker dem med barnen.
Anna: Verkligen! Vi börjar med Tintin nu.
Anders: Sedan har man sitt estetiska sinne. Jag som landskapsarkitekt har läst formlära samt varit intresserad av det grafiska och bilder.
Visuella uttryck?
Anna: Vi är vana att titta på bilder även om vi inte gett ut serier.
En annan publik
Blir det fler serier om Harmannen blir väl mottagen? Eller beror det på vad ni får in för material?
Anders: Det gör det ju förstås.
Anna: Nästan mer.
Anders: Men det känns väldigt roligt att ha gett ut den här. Vi har ändå erfarenhet om kanaler och hur man distribuerar, vi kommer ut till Internetbokhandeln. Med Kinnekulleboken har vi en mer lokal läsekrets, nu är det spritt över landet med fler potentiella köpare. Det gäller att hitta dem, eller att de hittar oss.
Anna: Det var roligt att boksläppen fick så olika karaktär. I Lidköping hade vi tvingat dit alla vi känner som kom för vår skull, köpte boken och tyckte den var intressant. Särskilt som Matilda och Lars berättade, då tror jag många tänkte »Spännande!«. Ni var en bidragande orsak. I Skövde kom det även studenter från högskolan som var mer seriekunniga.
Folk du kände?
Matilda: Ja.
Anna: En annan publik.
Anders: Jag gillade även lunchföredraget Lars hade på biblioteket i Lidköping som gav ytterligare en dimension. Det skulle man kunna göra igen, det når även mer ovana. Mina föräldrar lyssnade, det gav dem jättemycket.
En väg in i materialet?
Lars: Som när folk går på konstutställning och inget förstår. Om någon kunnig berättar blir det intressant.
Ett sammanhang alltså?
Anders: Föredraget gav kopplingar till film, dataspel, serier, antika bilder …
Anna: Det känns spännande att få nosa på serievärlden, att ta del av nya världar som finns parallellt.
Parallella universum! Hoppas ni blir kvar med en fot.
Anna: Verkligen!
