A journey to the centre of Hell

A journey to the centre of Hell
Av: Jesper Nordqvist
Omfång: 70 sidor
Format: B5
Pris: 80 kr
Kontakt: rag@ragathol.com
Hemsida: ragathol.deviantart.com

Touhou-datorspelen, som tillhör shoot-’em-up-genren och som getts ut sedan mitten av 90-talet, är förlagan till stora delar av Jesper ”Ragathol” Nordqvists serieproduktion och så även hans senaste verk A journey to the centre of Hell. Är man bekant med spelen eller med Nordqvists tidigare serier, är det bara att kasta sig över detta album (ja, med 80 sidor och så pass proffsig utforming känns epitetet fanzin inte riktigt tillräckligt). För de mindre bevandrade hade däremot en liten introduktion i början varit på sin plats. En gedigen sådan kan man visserligen finna i Nordqvists andra nyutgivna Touhou-album Vi drar i Österled, som kommer att recenseras i nästa nummer av Bild & Bubbla.

Seriens hjältar är två unga häxor vid namn Marisa och Reimu, som inom ramar av ett arbetsuppdrag ombetts att – bokstavligen – dra åt helvete. Helvetet är dock inte vad det en gång var: varken några förlorade själar eller någon djävul bor längre där, eld och svavel finns endast måttligt. Men en del obehagliga väsen dyker trots allt upp, till exempel zombies och en ondskefull och mäktig solgudinna (som i speltermer väl skulle kallas för ”bossen” i historien).

Det uppstår en hel drös med kvalitativ action i konfrontationerna med helvetets kvarstående befolkning, och svängarna tas ut maximalt även när det gäller hjältarnas magiska kompetens. Det är en genomgående visuellt imponerande resa i den nedre världen som vi bjuds på. Att Jesper Nordqvist är en fullfjädrad manga/actiontecknare råder det inga som helst tvivel om – han tycks veta exakt vad han vill få fram, och har en synnerligen rik och för mangasammanhanget lagom nyckfull fantasi. Även på manusfronten finns det ett tydligt glöd, som bäst kommer fram i de många och rappa dialogerna. Men riktigt engagerad blir jag dessvärre aldrig av själva berättelsen, och det har att göra med två saker: dels är det svårt att lära känna huvudkaraktärerna ordentligt, deras personlighet och känsloliv tycks ständigt gömma sig någonstans bortom den rappa jargongen och magiutövandet; dels är faktiskt svårt att få ordentligt grepp om det allra mest väsentliga i storyn – det vill säga, vad är det för uppdrag Marisa och Sakuya egentligen har fått? Detta hade behövt framgå mycket tydligare, helst redan på de första sidorna, för att få med sig läsaren ordentligt.

Dessbättre bär konceptet att utforska ett fantastifullt gestaltat helvete i sig ganska långt, så ointressant blir det aldrig. Men i nästa Touhou-album önskar jag att presentationen av grundstoryn och karaktärernas psykologi ska få påtagligt mer utrymme – då kommer även de sista pusselbitarna i en annars mästerligt utförd helhet falla på plats.

Henri Gylander