I sitt sista(?) blogginlägg berättar Joel Lundén om hur hans serieintresse vaknade till liv igen i vuxen ålder, vad han tyckte om Frank Millers filmatisering av The Spirit och varför han började skriva denna blogg. Han ger oss också en inblick i samlarens psyke och insidertips på hur man jagar gamla serietidningar.
2008 jobbade jag som studievägledare på en mindre grundskola i Nordvästra Skåne. Jag var nybliven pappa och jag och min blivande fru Sofie hade flyttat till ett hus långt ut i obygden på Söderåsen. Huset var ett renoveringsprojekt och värmesystemet drevs av en vedpanna, vilket innebar en del vedklyvande och lavande av veden.
Jobbet på skolan var bara periodvis intensivt och däremellan var jag ofta uttråkad och rastlös. Mellan elevbesöken hann jag med ett och annat besök på nätet och en dag kollade jag trailers för nya filmer. Hjärtat klappade till när jag plötsligt såg Spirit-loggan och en figur som sprang uppe på hustaken. Filmtrailern gick i svartvitt, förutom The Spirits röda slips som fladdrade i vinden. Det var Frank Miller som hade tagit på sig det svåra uppdraget att göra film av Will Eisners 40-talshjälte. Det kunde blivit hur bra som helst, tänkte jag. Vem kunde ha bättre förutsättningar än Frank Miller som själv var ett stort fan av Eisner och som uppenbart präglats av The Spirit när han gjöt nytt liv i serien Daredevil i slutet av 1970-talet?
Promotionbild för Frank Millers filmatisering av The Spirit.
Men för mig var filmen en besvikelse och det hade till stor del att göra med att han försökte kopiera det lyckade konceptet i Sin City. Istället för att göra något mer återhållsamt med fokus på en intressant berättelse och The Spirit som en betraktare i bakgrunden, fläskade han på alldeles för mycket. The Spirit introducerades som ett slags Batman som kastar sig mellan hustaken och för en inre dialog om att han är stadens ande. Ett krystat sätt att försöka hitta en förklaring till seriehjältens namn. När huvudfienden The Octopus dyker upp gör han det i ett slags charadnummer, som med råge tog udden ur mystiken kring karaktären.
Filmen väckte ändå något i mig som legat och slumrat under lång tid. Begäret. Samlaren. Jag googlade Spirit Sections och upptäckte seriehandlaren Metropolis Comics i New York. Mitt intresse för serier hade klingat av och försvunnit nästan 20 år tidigare. Men det visade sig att det bara legat i träda.
Googlar man på Spirit Sections kan man hitta sånt här.
På nätet är det farligt enkelt att skapa vanor, speciellt när man kan se det man vill ha. Det är inte bara bokstäver och siffror i ett svartvitt fanzin. Som tonåring hade jag bara kunnat drömma om att köpa serietidningar i den prisklassen, nu var förutsättningarna annorlunda. I tankarna kunde jag rättfärdiga ett köp med att jag faktiskt arbetade för mina pengar. Utbudet på Metropolis Comics var stort och jag klickade allt oftare in mig på deras hemsida och tittade på tidningarna. Detta pågick under flera veckor och jag blev mer och mer besatt. Till slut fanns det ingen återvändo. Ett klick på köp och transaktionen genomfördes. Så enkelt var det.
Sedan följde en månads väntan då jag ofta ringde hem från jobbet för att fråga om posten kommit. En höstdag låg det ett brunt paket i vår gröna postlåda nere vid landsvägen. Jag hade precis kommit hem och Sofie hade inte hunnit kolla posten. Det var samma känsla som när jag var 14, inte ett dugg hade förändrats, bara det att jag var förvånad över mitt lyckorus. Vad var det som framkallade sådana känslor, var jag fortfarande lika barnslig? Hade det med barnslighet att göra överhuvudtaget? Handlade det inte egentligen om behovet att ha tillgång till den där känslan där man uppslukas av något, något man associerar med ett så utnött ord som magiskt? Något som är bortom det vardagliga? Jag sprang tillbaka upp till huset som en uppspelt hundvalp, in till Sofie som höll vår åttamånaders dotter på armen.
– Tidningarna har kommit, sade jag och kände mig väldigt barnslig, hur mycket jag än försökte spela vuxen.
Sofie som hade förståelse för denna udda sida hos mig (som först då hade börjat visa sig), tyckte att jag skulle öppna det på studs. Nej, inte än, tyckte jag och lade paketet på bordet i vardagsrummet. Det var en högtidlig stund och en del förberedelser måste göras. Först ett glas vin. Kanske lite musik. En ordentlig papperskniv. Jag satte mig ner och inspekterade paketet, poststämplat i New York. Varsamt sprättade jag upp kartongen, försiktigt snittade jag all tejp som höll ihop det inre emballaget runt tidningarna. Sedan avtäckandet; omslaget på en Tales From the Crypt med avmattade färger, ett original från EC:s skräckserier från 1950-talet, och under den låg Will Eisners The Spirit. Jag drog in doften av gammalt gulnat tidningspapper och höll nu för första gången i en The Spirit Section från 1940-talet. Sedan var jag fast.
Spirit Section var en tidningsbilaga med Spirit-serier. Här Joel Lundéns exemplar.
På en familjesemester i Mijas, Spanien, några år senare hade jag med mig Bill Schellys Founders of Comic Fandom. Jag bläddrade i den på stranden och under tiden som jag stod i stekoset från grillen. På kvällarna när barnen somnat och hettan från solen fortfarande kändes i skinnet läste jag i boken. De svartvita fotona på nördarna som poserade framför kameran kunde vara jag själv och Tony. Jag knäppte på datorn, försökte i korta drag beskriva vad boken handlade om eftersom den fascinerade mig så, men så föreställde jag mig Tonys ansikte, hans hänförelse när vi fantiserade fram berättelser som vi skulle teckna. Blicken då han ögnade igenom det senaste jag tecknat, hur han höll näven hårt knuten, som om Jack Kirby själv tecknat hans hand. Närvaron och intensiteten som vi delade med varandra. Också började jag skriva om oss istället, både sådant som bubblade upp som små fragment men även återkommande minnen. Under en period drömde jag om Tony och mig, drömmarna utspelade sig alltid hemma hos honom, vi var i yngre tonåren och det handlade om en djup vänskap.
Eftersom jag drogs tillbaka in i en väldigt speciell värld var jag tvungen att skriva och försöka förstå vad det handlade om. Jag skrev ner minnena snabbt som om jag redan återberättat dem om och om igen för mig själv. Vissa fragment förblev bara fragment och kunde inte placeras in i en händelsekedja, men det spelade mindre roll. Vad jag ville var att sätta ord på upplevelserna som jag tror jag delar med många andra, må vara de som är seriefantaster idag eller de som en gång i tiden varit det.
Idag läser jag väldigt sällan serier, däremot böcker om serier med mängder av omslag och historier om serietecknarna och förlagen. Ibland tar jag fram min samling och begrundar det vackra hantverket – om möjligt är jag ännu mer fascinerad av omslagen nu än jag var för 30 år sedan. Jag minns att jag någonstans läste om en 80-årig samlare som tog fram essen ur sin samling vid speciella tillfällen; omsorgsfullt placerade han dem så att de täckte en hel vägg, för att sedan nörda ner sig ordentligt.
Kommer värdet på exklusiva serietidningar att fortsätta eskalera på samma sätt som nu? Hur länge kommer intresset att hållas vid liv? Kommer det att bli som med frimärket, att värdet och intresset följer några generationer män och en liten skara kvinnor, för att sedan sakta men säkert dö ut?
I USA är det inte ovanligt att skickgradera gamla serietidningar professionellt och sedan kapsla in dem i plast för att bevara skicket. Här Detective Comics nummer 31.
Om du som jag är samlare, vill jag slutligen be dig föreställa dig följande scenario: du befinner dig på ett dammigt antikvariat ute på vischan. Längst ner i under en bunt med veckotidningar hittar du en serietidning, den där dyrgripen. Jag menar ett sånt där fynd som går som en stöt i magen på dig, som ger ett ögonblicks svindel, och man vet att det är just den känslan som man söker som samlare, och det priset på tidningen.
Det kanske kommer att hända dig, även om chansen är väldigt liten och tillfällena också blir färre och färre med tiden. Har exempelvis alla exemplar av Action Comics nummer 1 kommit fram i dagens ljus? Möjligheten att några exemplar har skickats utomlands eller att någon unge tagit med sig tidningen på semester i Europa och lämnat kvar den där, är inte helt otänkbar. Kanske ligger den på en vind i ett hus någonstans? Samlare har snart vänt upp och ner på varenda pryl i varenda lada, på varenda vind, och sökt igenom antikvariaten och loppisarna som ligger så långt ut i skogen du kan tänka dig. Men ändå … chansen finns där.
Var än i världen du befinner dig, kartlägg ett område med äldre hus, sätt upp lappar eller knacka dörr och förhör dig. Kolla loppisarna, kanske ligger det i ett skrymsle en bunt som du direkt får en känsla för att det är detta du letat efter. Du blåser av dammet på den översta tidningen och bläddrar igenom resten av tidningarna. Du får bekräftat att din magkänsla hade rätt när du underst i högen hittar två nummer som du bara drömt om att kunna äga. Du ger ifrån dig ett sjukt ljud av lyckokänslor, som början av en gråtattack, men kommer på att du är på väg att avslöja dig själv och börjar istället hosta högt för att skapa en dimridå.
