Orka

Av: William Ödman
Omfång: 28 sidor
Format: A5
Pris: Uppgift saknas
Hemsida: facebook.com/artsyfartsyoddman
Kontakt: Uppgift saknas

En sak är säker, William Ödman är en extremt skicklig tecknare. Jag blir alltid mycket imponerad av hans bilder, oavsett om det är utmejslade och måleriska som i Mr Conlin and the End, eller mer cartoony linjeföring som här i ”Orka”. Om det funnes rättvisa i världen skulle William Ödmans inbox ständigt var överfull av illustrationsuppdrag!

”Orka” är the lighter side of Ödman, ett fanzin fyllt med självbiografiska ensidesepisoder plus ett par enrutingar som grädde på moset. De skildrar livet för en härjad anarkopunkare som måste tampas med förtryckande snutar, kallsinnig vårdpersonal och panikångestattacker på spårvagnen. Bland annat.

De galghumoristiska episoderna blir förmodligen roligare ju mer läsaren kan känna igen sig i dem. Själv är jag rätt långt från crustpunkare men kan ändå uppskatta de förvridna varianter av dratta-på-ändan-skämt som avslutar de flesta av sidorna i fanzinet. Det är roligt, och jag har vanligtvis inget problem med ”svart humor”, men situationerna som skildras är ofta så mörka och olustiga att man känner sig som en känslokall, dålig människa om man skrattar alltför hjärtligt åt skämten.

Faktum är att ”Orka” nästan fungerar bättre som en samling små berättelser om psykisk ohälsa, som bara träffar hårdare av att de har fått humorseriens form med skojiga knorrar på slutet och allt. William Ödman verkar vara så van vid det dåliga måendets olika faser och nyanser att han kan kosta på sig att åtminstone klämma fram några garv ur misären. ”Orka” frammanar alltså motstridiga känslor hos läsaren, både sneda leenden och sorg i hjärtat.

En sak är dock säker, det är omöjligt att förbli oberörd.

Stefan Petrini