Goldenbird (kapitel 1–5, tre volymer)
25 december 2017 av Henri Gylander FanzinAv: Ainur Elmgren
Omfång: vol 1 – 60 sidor, vol 2 – 63 sidor, vol 3 – 35 sidor
Format: A5 (vol 1+3), A4 (vol 2)
Pris: Uppgift saknas
Kontakt: ainur.elmgren@iki.fi
Hemsida: www.goldenbird.se
Det torde finnas få fanzinprojekt som sträcker sig under en lika imponerande tidsaxel som Ainur Elmgrens “Goldenbird” – det första kapitlet till detta epos skapades redan 2005. Mer är 150 sidor har det allt som allt blivit till sedan dess, och det är sidor som tecknats med en påtaglig kärlek till seriehantverket.
Berättelsen börjar i den fiktiva lilla diktatorstyrda staten Ginestra vid Medelhavet, år 1920. Där kryllar det av allehanda turister: jazzdansare, suffragetter, sjömän, anarkister … Det är en bohemisk och dramatiskt pulserande värld vi bjuds in i – en värld gestaltad med ett sådant glöd att man nästan börjar sakna denna tid (och plats) som man aldrig upplevt. Det är ett antal färgstarka karaktärer vi möter i “Goldenbird”, varav de mest framträndande är dansaren Mayann Sparks och diakonen Falco Peregrini. Mitt i diverse intriger, samhällsomvälvning och drama av alla dess slag är det deras relation som utgör den röda tråden i historien. Båda är karaktärer som det är lätt att tycka om (även bortom deras behagliga utseenden), och jag hade gärna velat lära känna dem ännu bättre. Dialogen i serien har flyt, även om den inte alltid är helt lätt att hänga med i. Den mångfacetterade storyn kräver en del av läsaren, men ger under resans gång också en hel del att gotta sig i.
Elmgren har sedan projektets start haft ett säkert grepp på såväl anatomi, kroppsspråk som gestaltning av miljöer. Även laoyten på sidorna och de ständigt skiftande perspektiven på bilderna gör läsupplevelsen ständigt levande och visuellt imponerande. När det gäller linjeföring kan man under projektets gång skönja en påtaglig utveckling – från helt ok i första kapitlet till ypperligt proffsig i det sista. Emellanåt har de mustiga svartvita bilderna “kryddats” med lite manga-aktiga raster och texturer, något som dock oftast framstår som ganska överflödigt. Ett renodlat, helt och hållet svartvitt bildspråk hade nog fungerat ännu bättre.
Sammantaget är “Goldenbird” ett projekt man kan ödmjukt lyfta hatten för och njuta av den doft av Medelhavet som läsandet faktist framkallar. Jag hoppas på ännu fler kapitel under kommande åren.
Henri Gylander