Det är som det är

Av: Elias Olsson
Omfång: 150 sidor
Format: A5
Pris: Uppgift saknas
Hemsida: eliasritblogg.blogspot.se
Kontakt: elias_olsson@live.se

När antalet sidor på en trycksak överskrider femtio, börjar man fundera smått på om begreppet ”fanzin” fortfarande verkligen är det rätta, eller om man i stället borde prata om en självpublicerad seriebok. ”Det är som det är” kan i varje fall med sina hundrafemtio(!) sidor tveklöst stoltsera som en sådan.

Elias Olsson är ett för mig sedan tidigare okänt namn, som av hantverket att döma dock har ägnat sig ett bra tag åt sitt serieskapande. Det mesta sitter där det ska: den originella, slipade stilen, kompositionen i bilderna, fraseringen i berättandet. Alltihop andas självsäkerhet, samtidigt som ett tydligt utrymme finns för än mer dynamik och detaljrikedom. En konkret och viktig sak att jobba med vore dock att göra karaktärernas varierade åldrar lite tydligare.

Boken består av ett antal sammanhängande noveller, där handligen kretsar kring huvudkaraktären Hanna Gustavsson. Varför Olsson gett sin karaktär samma namn som bärs av en av landets mest hajpade serieskapare kan man bara spekulera i – nog att det är ett hyfsat vanligt namn, men för mig klingar det i sammanhanget lite underligt. I övrigt har bokens hjälte väldigt lite gemensamt med författaren till ”Nattbarn”: Hanna är osäker, trendig, jobbar som telefonförsäljare (tills hon får sparken) och ogillar socialism. Hon bor i den fiktiva staden Grodvik, en liten håla som hon intensivt längtar att komma ifrån, för att slippa allt vad skitjobb, småstadsångest och bortkastad ungdom heter.

Mycket av fokuset i berättandet läggs just på att beskriva hur deppigt och dunkelt allting är, från jobb till släktmiddagar till gitarrkillar som envisas att spela ”Wonderwall”. Hanna gör ett flertal försök att slå sig fri från eländet, att ta det livsviktiga steget vidare till att bli sin egen. Men varje gång hon tar ett steg fram, blir det snart minst ett tillbaka – oavsett om det gäller att testa knark, komma med frän oneliner till den dryga hipstersnubben, eller att kasta cocosbollar på en bil, blir det aldrig av med någon verklig vändpunkt. Läser man serierna var för sig, kan tristessen och bakslagen säkert fungera som ett slags bärande tema. Men vid läsning från pärm till pärm är det lite frustrerande att huvudpersonen aldrig får en chans att utvecklas, att komma någon vart med sig själv. Efter ett tag börjar småstadstristessen nästan krypa under huden – vilket i och för sig säkert är avsikten.

Engagerad blir man likafullt: här finns en hel del vardagsrealistisk igenkänningshumor att hämta, liksom vissa smart satiriska betraktelser på mänsklig interaktion. Dialogen har ständig flyt och Hanna har, sin fyrkantighet till trots, en udda charm som gör att man i de flesta lägen känner med henne. Och då vill man ju väldigt gärna unna henne att i den möjliga uppföljaren få äntligen slippa Grodvik. Eller att åtminstone få onanera i fred.

Henri Gylander