Stockholmssyndromet

Cecilia Vårhed tillhör landets för tillfället mest produktiva och intressanta fanzinskapare. Jag tycks ha tappat räkningen om hur många alster hon publicerat under se senaste två åren – något som är säkert är att dessa har genomgående visat på hög grad av originalitet, ljuv svärta och träffsäker humor. För inte så länge sen blev Vårhed känd även hos en bredare publik genom en första Galagopublicering. Bara att hoppas och tro att det blir mycket mer av den varan!

Stockholmssyndromet är en till synes självbiografisk serienovell som utspelar sig i ett kollektiv i den kungliga hufvudstaden, under några heta och håglösa sommardagar. Alla väntade ingredienser i ett 20-någonting-hipsterkollektiv ingår: relationsdraman, supande, drogexperiment, guitar hero, tinderdejtande etc. En stor tillgång alltigenom är den subtila humorn som, utan tillstymmelse av att ha krystats fram, lyser igenom i både dialogen och bilderna, och skänker den i grunden ganska triviala berättelsen gott om nerv. Klart skickligt! En annan sak jag tilltalas av är Vårheds rätt originella – om än inte helt slipade – teckningsstil, där de enkla linjerna, svärtan och sparsmakade skafferingarna balanserar sig på ett alldeles behagligt sätt.

Extra beröm blir det för den surrealistiska, ordlösa inledningen med ormar som snirklar sig ner genom duschslangen. Symbolik på liv och död, som seriemediet så ytterst väl passar till att bejaka.