Jim Cutlass 5–7

Västernserien Jim Cutlass började sin existens som en liten sjuttonsidig testserie i franska Pilote 1976. Det sägs att Jean-Michel Charlier och Jean Giraud blivit lite trötta på Blueberry och ville testa något annat. Några år senare gjorde de fler sidor och första äventyret publicerades i Métal Hurlant 1979. Det kom även ut som album. Sedan dröjde det till 1989 innan man körde igång på nytt, nu i (À Suivre), förlaget Castermans vuxna serietidning. Vid det laget hade Charlier och Giraud tillkallat förstärkning i form av den yngre tecknaren Christian Rossi (född 1954). Tyvärr dog Charlier mitt i detta andra äventyr, Mannen från New Orleans. Men när Giraud torkat tårarna kavlade han upp ärmarna och matade in ett nytt papper i Charliers Remington Rand och skrev vidare. Kanske hade det blivit ett mer traditionellt västernepos av Jim Cutlass om pilotutbildade Charlier fått fortsätta bestämma kursen och behållit kontrollen över tangenterna.

Egentligen är det nog fel att säga att det var Giraud som skrev vidare. Det var åtminstone inte Blueberry-Giraud! Mer rätt är nog att säga att det var Moebius-Giraud. Jim Cutlass började snart påminna alltmer om de psykedeliska science fiction-serier som Giraud gjort under sin pseudonym (eller sitt alter ego) Moebius. Vissa, som Inkalen, var samarbeten med Alejandro Jodorowsky, andra, som Edenas värld, var helt och hållet sprungna ur hans egen fantasi. Detta är ett annorlunda universum. Med mystik, drömlogik och magi.

Utdrag ur Jim Cutlass 5: Voodoo i Louisiana av Rossi.

Eftersom jag inte tycker om zombier borde jag inte gilla de här grejerna. Men det funkar – som så ofta när det gäller saker som Giraud lagt sin hand på. Även saker som ser fullständigt hopplösa ut på idéplanet. De är som insekter eller flygmaskiner som flyger trots att de saknar såväl vingar som propellrar. Det är en virrig mix av knarksvampar, new age, tarot, övernaturligt, Jung … Man skulle skrika högt om man konfronterades med liknande innehåll hos någon annan serieskapare. Om någon ringde på ens dörr och ville lämna över broschyrer med dylikt innehåll skulle man sträcka sig efter sitt Remington 870 eller åtminstone ett fyra kilos järnspett.

I fallet Jim Cutlass är det inte bara Giraud det hänger på att succén infinner sig. Rossi är en riktigt spännande tecknare. Man kan tänka på honom som en riktigt duktig lärjunge till Giraud. Men då fångar man inte in denna fantastiska konstnärs fulla spektrum. Det finns nämligen mycket annat här också. Ibland liknar Rossis skrafferingar Hermanns, ni vet de där spröda som ser ut som sådant där skräp som kommer flygande från skördetröskor … Ibland arrangerar Rossi seriefigurerna i rutorna så att det känns som om Hugo Pratt är närvarande och att Corto Maltese när som helst kan komma utklampande ur skuggorna. Ja, stilmixen ser ibland ut lite som Al Coutelis stil. Fast säkrare.

De tre album som nu utkommer hos Faraos Cigarer i Danmark avslutar serien. Jag har valt att skriva en sammanhängande recension om dessa tre album eftersom de hör så tätt samman. Med tanke på att både Giraud och Charlier har gått hädan är det högst osannolikt att Rossi plötsligt skulle starta upp serien igen på egen hand. Dessa tre album föregås av fyra andra album, varav de två första, Mississippi River och Mannen från New Orleans givits ut på svenska, av Casablanca/Epix. De två efterföljande har givits ut på danska av Carlsen: Den hvide alligator och Torden i Syd.

Historien handlar om en ung militär från Nordstaterna som plötsligt blir ägare till en stor lantegendom i Södern. Vilket ju hade varit värsta vinstlotten – om inte inbördeskriget råkat bryta ut i samma veva. Kriget orsakar i förstone en del kaos, sedan ser schackbrädet ut så här: Jim Cutlass, hans kusin och en grupp före detta slavar befinner sig på den illa åtgångna herrgården. De är rätt luggslitna själva också. Många reparationer måste göras, många sår måste läkas. Inte alls olikt Hermanns och Gregs startpunkt för Comanche. Men inga ytterligare likheter hinner infinna sig.

Det finns en mäktig fiende: Den vita alligatorn, en afroamerikansk albino som styr över en armé av zombier. Givetvis mobiliserar Ku Klux Klan också. Alla beväpnar sig. Eftersom hetsporren Jim Cutlass dragit på sig en efterlysning som misstänkt mördare har man även anlitat en Pinkertondetektiv, Herman Stout, som ska försöka spåra upp honom. Därtill bestämmer sig naturen för att ställa till med bekymmer för samtliga inblandade – det blåser upp till orkan.

Utdrag ur Jim Cutlass 6: Løkken strammes av Rossi.

I de första albumen är Jim Cutlass en ganska impulsiv och hetsig individ. Arrogant och stolt. Men efter hand, när Giraud skriver vidare, blir han alltmer en ödets lekboll. Som John DiFool i Inkalen. Han blir ett redskap i händerna på högre makter som inte har så mycket att säga till om, utan han får bara hänga med och se vad som händer.

Någon undrar kanske över vem den där Christian Rossi egentligen är? Han har gjort en massa annat också, förstås. Det var han som tecknade den underliga västernserien W.E.S.T., som fick heta SPOOKS hos engelska Cinebook. Le Chariot of Thespis är en annan västern. Rossi har även gjort serier med motiv från antiken. Hans senaste serie, utgiven av Casterman, är en tjock och ambitiös seriebok gjord tillsammans med Géraldine Bindi. Den heter Le Coeur des Amazones, och handlar om det krigiska folk som enbart bestod av kvinnor som förekommer i den grekiska litteraturen.

Kan jag rekommendera Jim Cutlass? Ja. Främst för dess litterära och konstnärliga kvaliteter, men även som ren underhållning. Innehåller: träsk, zombier, alligatorer, ångbåtar, militärer, klanmedlemmar och lite annat.

Utdrag ur Jim Cutlass 7: Sort nat av Rossi.