Tempo bok 23

Innan vi kastar oss över science fiction-serien Luc Orient/Kim West så ska vi som hastigast ta en titt på det övriga innehållet i Tempo Bok 23. Man kan säga att volymen har rymden som tema, för även bokens huvudnummer, Dan Cooper-äventyret 3 astronauter handlar om raketfärder. Ett kärt återseende för övrigt för oss minnesgoda Pilot-läsare (serien gick i nr 1–4/1974). Nu får vi en chans att uppleva detta 62-sidiga raffel i färg. På många sätt påminner äventyret om Tintin: Månen tur och retur. Ett spännande äventyr som framför allt handlar om vänskap, olika sorters vänskap.

Vidare hittar vi en sida med Tobben/Mickes äventyr (Franquin), en kortis med Bernard Prince (Greg/Hermann) samt några sidor Jugurtha (Laymillie/Hermann).

Men nu var det Luc Orient (på norska känd som Kim West) vi skulle tala om den här gången. Albumet i denna Tempobok, Trussel fra verdensrommet (Le maître de Terango), är det tredje Luc Orient-äventyret från 1968. De två tidigare har publicerats i Tempoböckerna 9 och 13. Men man kan läsa serierna fristående också.

Det är en av världens bästa tecknade serier. I entusiasmens virvlar skulle jag rentav kunna tilldela den en pallplats, fast jag fruktar att en oberoende och objektiv analys av målfotot skulle grumla den upplevelsebaserade slutsatsen lite. Av någon outgrundlig anledning har serien aldrig publicerats på svenska. I Danmark och i Norge har den publicerats i gamla Fart og Tempo och Tempo. I Danmark kom det även ut ett album, i vilket hjälten kallades Jim West. Kanske ansågs West låta mer amerikanskt och tufft än Österlandet, som ordet Orient ju egentligen betyder?

Serien skapades 1967 eftersom Greg (Michel Regnier) konstaterat att tidningen Tintin behövde en modern science fiction-serie. Han bad rutinerade Eddy Paape teckna, en tecknare som vi annars mest förknippar med Spirou-serier som Marc Dacier och Valhardi. Till en början var upplägget närmast en kopia av Blixt Gordon. Luc är utseendemässigt nästan en Blixtklon och professor Hugo Kala fungerar ungefär likadant som professor Zarkov. Planeten Terango och dess tyrann Sectan påminner på många sätt om Mongo och Ming. Trots det blir det aldrig besvärande likt Blixt Gordon. Edgar P. Jacobs lade sig till exempel mycket närmare Raymond teckningsmässigt i Le rayon U. Eddy Paape tecknar inte som Dan Barry heller.

I det här receptet fanns det även med andra influenser och ingredienser. Jean-Claude Forests Barbarella från 1962 var en seriehistorisk milstolpe som man var tvungna att förhålla sig till om man skapade en franskspråkig science fiction-serie på sextiotalet. 1964 kom Forests och Paul Gillons Les naufragés du temps. Philippe Druillets Lone Sloane kom 1966.

Varför heter förresten Luc Orient som han heter? Kan det ha något att göra med att Hermann Hesses Österlandsfärden heter Le voyage en Orient på franska? Det var just under dessa år som Hesses författarskap, genomsyrat av filosofi och mystik, återupptäcktes och kramades hårdare än någonsin av hippierna, yippierna och de andra omstörtande ungdomsrörelserna. Rockbandet Steppenwolf döptes efter en annan Hessebok.

Dock började Luc Orient redan i januari 1967, innan den psykedeliska festen hade satt igång på allvar, med ”The Summer of Love”. Luc Orient ser poppig och knarkig ut, men håller inledningsvis fötterna stabilt på jorden vad idéinnehållet beträffar. På hösten efter den sommaren kom Christins och Mézières Linda & Valentin och utmanade.

När jag ser de bleka Terangoinvånarna i Luc Orient, med de kantiga näsorna, har jag svårt att inte associera till de blåa vineanerna i Yoko Tsuno. Troligen sneglade alla dessa serieskapare på varandra, Leloup, Mézières, Paape, Druillet. 1974 kom Métal Hurlant, men det är en annan historia!

Man kan fråga sig hur glad gamle Jacobs blev när hans figurer Blake och Mortimer fick konkurrens av mer ”modern” SF i Tintin-tidningen? Å andra sidan hade dessa hjältars senaste äventyr, Halsbandsmysteriet, varit fritt från science fiction-inslag. Kanske sporrades han rentav till att göra den mer science fiction-betonade Les trois formules du professeur Sato när han såg Luc Orient?

Vad är det då som gör Luc Orient så bra? Gregs manus följer egentligen Standardformulär 1A för science ficition. Paapes rymdfarkoster är runda flygande tefat av femtiotalsmodell. Storheten hos serien ligger i de futuristiska arkitekturerna och fantasifulla landskapen (både de jordiska och de utomjordiska!) och i de, för sin tid, djärva valen av bildvinklar och rutlösningar. En detalj som jag fastnade särskilt för i detta album är de underliga dragdjuren som drar Terangoinvånarnas slädar. Terango är ingen snöplanet. Men trots att de har superavancerad teknologi verkar befolkningen helt skippat hjulen! Ett av dragdjuren är en blå sebraenhörning.

Utdrag ur Luc Orient av Greg och Paape. © Egmont och upprättsinnehavarna