Katanga 3: Splittring

Ja, nu är det dags för sista akten i detta drama. Med en hög stulna diamanter som MacGuffin har vi nu följt några olika människoöden under några års tid, sedan det första albumet kom ut 2017. Vi har uppehållit oss i det mörkaste hörnet av det mörka Afrikas mörkaste hjärta.

Redan från början anade vi nog varthän det barkade: käpprätt åt helvete. Detta äventyr kunde omöjligt sluta lyckligt för tjuven Charlie och hans syster Alicia. Även om de inte var direkt goda sympatiserade man lite grann med dem, åtminstone till en början. Gruvägarna, politikerna, stamkrigarna och legoknektarna var ju så mycket värre.

Med facit på hand vet vi att FN med Dag Hammarskjöld i spetsen inte hanterade den eskalerande situationen särskilt bra. Å andra sidan var det så komplicerat och laddat i Kongo och Katanga under dessa år i början av sextiotalet att det kanske inte var möjligt för någon aktör att åstadkomma något konstruktivt där? Alla verkar ha varit på plats: amerikanerna, britterna, ryssarna och massor av belgiska legosoldater. Man bevakade sina intressen. Alla var intresserade av att få kontroll över naturtillgångarna.

Under läsningens gång sitter vi svenskar otåligt och väntar på att ”vår egen” Dag Hammarskjöld ska dyka upp, med Sture Linnér som väpnare. Vi får vänta förgäves. Medan flera av de afrikanska politikerna förekommer med sina riktiga namn i berättelsen så saknas svensken. Istället representeras FN:s ledning av en troligen helt fiktiv Herman Crossburn. Kanske ställdes Nury och Vallée inför det hopplösa valet att antingen medvetet ljuga och måla ett helgonporträtt eller att göra ett ganska realistiskt porträtt av den komplicerade Hammarskjöld när de börjat gräva i alla tillgängliga dokument om tiden. Det skulle kanske blivit alltför politiskt känsligt?

I det första albumet fanns det lite humor, exempelvis i skildringen av legosoldaternas flygning med den försupna piloten. När vi nu nått fram till tredje albumet finns det inte det minsta utrymme för något som ens kan generera en ryckning i mungipan. Jättemånga sammanbitna hårdingar pangar ner jättemånga andra sammanbitna hårdingar. Slutstriden får en att tänka på någon av Sam Peckinpahs filmer. Vi vet att Nury gillar klassiska västernfilmer, så det är säkert inte fel att känna så.

Utdrag ur Katanga 3: Splittring. Copyright: Albumförlaget.