No pasarán – Max Friedman i den spanske borgerkrig

I de två tidigare serieböckerna om Max Fridman (eller som han ibland hetat på svenska: Friedman), Ungersk rapsodi (1988) och Operation Istanbul (1986), rörde vi oss i trettiotalsspionernas spännande och farliga skuggvärldar. Ofta infann sig en skön Hitchcock-känsla. I denna volym (som egentligen består av tre album samt en stor mängd extramaterial) är det däremot öppet krig: Spanska inbördeskriget (1936–1939). Max Fridman är fortfarande (motvillig) spion, men här får han flera gånger känna av hur kulorna viner vid fronten. Genom flashbacks får vi veta att han även, som hastigast, hunnit vara med och fightas uniformerad ett tag.

Den här gången sysslar Max Fridman egentligen inte med spionage. Han gör ett deckarjobb åt en kvinna vars make inte hörts av på en tid. Lika motvillig som han var som spion är han som deckare. Hans motsträvighet är förståelig. Eftersom han gjorde en ganska hastig sorti förra gången han var på den Iberiska halvön är det oklart hur han kommer att bli mottagen vid en återkomst till Spanien. Sannolikt kommer varken de forna vännerna eller fienderna att ta emot honom med öppen famn. Men som den gentleman han är kan han förstås inte säga nej till en dam.

Hans uppdrag är alltså att leta efter en karl som försvunnit mystiskt under det pågående inbördeskriget, ett rätt hopplöst företag. Den försvunne heter inte MacGuffin, men det hade annars varit ett passande namn. Max Fridman kuskar runt i Spanien och försöker ta reda på sanningen. Volymen består, som sagt, av tre album (ursprungligen utkomna 1999, 2002 och 2008). Först på sidan 47 i album tre får Max Fridman veta vad som hänt. (Jag spoilar ingenting, men ni kan nog gissa.) Under resans gång har Giardino fått chansen att skildra ganska mycket av det av inbördeskriget sönderslitna Spanien.

Italienaren Giardino tecknar i en ligne claire-inspirerad stil. I början av det första albumet i denna svit sitter Max Fridmans balettdansande dotter och läser Tintin-albumet Blå lotus. I Ungersk rapsodi läste flickan för övrigt Bécassine (en klassisk fransk serie). Max Fridman läser Joseph Conrad. Kanske är det en ledtråd till en referens? Det man tänker på är i så fall Mörkrets hjärta. I Conrads roman färdas Marlow uppför en flod i Belgiska Kongo för att ta redan på sanningen om en man som man inte har hört av på ett tag. De rykten man hört är inga bra rykten. Max Fridman färdas förstås inte upp för någon kongolesisk flod. Han far mest runt lite hit och dit i Spanien. Han stöter ihop med en mängd olika figurer: fascister, kommunister, underrättelseagenter, frivilliga kämpar från andra delar av Europa och så vidare. De flesta är rätt lömska. Det är lite som i ett Corto Maltese-äventyr. Max Fridman lär i dessa tre album känna en belgisk journalist. Det är nog ännu en hyllning till ligne claire-skolan. Journalisten heter ju till och med CLAIRE.

Utdrag ur No pasaran av Vittorio Giardino. Copyright: Fahrenheit.