Agenterna

Det finns förhållandevis få syndikat som agerar på den svenska marknaden och erbjuder strippserier till olika publiceringsplattformar. Vi har intervjuat representanter för svenska Bulls, norska Strand Comics samt danska PIB.

MIKAEL TEGEBJER

Mikael Tegebjer arbetar med strippserier på Bulls, som bland annat representerar Malin Biller, Niklas Eriksson och Anders Parsmo.

Hur har strippseriemarknaden utvecklats för er det senaste decenniet?

– Det som framför allt har skett är att tidningsgrupperna i större utsträckning samproducerar vissa sidor. Detta innebär alltså att man köper in samma serier till alla tidningar, vilket gör att det blivit färre titlar på marknaden. Positivt är dock att vissa tidningar i och med detta publicerar fler serier.

Upplever ni att det finns problem för strippserierna just nu?

– Hade du ställt frågan för ett par år sedan skulle jag svarat att det är ett problem att tidningarna inte vågar byta ut serier. Men dels har man ute i tidningsgrupperna haft omröstningar inför den tidigare nämnda samproduktionen, vilket gjort serievalet demokratiskt och försvarbart; dels har man faktiskt vågat sig på förändringar så smått även utanför ihopslagningar som ovan.

Ett stort problem är dock att man inte vill betala ens hyfsat för de serier man köper in, vilket förstås beror på att det finns aktörer som försöker pressa sig in på tidningssidorna och därmed dumpar marknaden.

Vad har ni för urvalskriterier när ni tar er an nya strippserier?

– Eftersom äventyrsserien, med något undantag, är helt död i Sverige så pratar vi humorserier. Och en humorserie ska vara rolig och relevant. Det är det viktigaste. För att bli relevant bör en serie ha ett eget tilltal. På så sätt får serien egna referensramar, vilket gör att läsaren får en personlig relation med serien och dess figurer. Lyckas man med det, så har man läsaren i sin hand och kan skoja lite friare.

Vilka är era största succéer, och varför, tror ni?

– Ur ett längre perspektiv är det Hagbard Handfaste, som fanns i mer än 180 tidningar på Bulls marknader när den var som störst. Serien är fortfarande populär på Bulls marknader i Finland, Norge och Tyskland. Det är kanske svårt att se i dag, men Dik Brownes serie var annorlunda och riktigt rolig när den dök upp 1973. Lägg till det att han är viking och på så sätt en representant för Norden och de skandinaviska fantasterna i Tyskland, så …

På senare år är det Lise Myhres Nemi som är den serie från Bulls som publicerats i flest tidningar. Nemi dök upp i den nya våg av serier som utspelade sig i en mer komplex miljö där nästan vad som helst kunde hända. Att hon var svartrockare och kvinna gjorde förstås också sitt till. Lise Myhre nådde en målgrupp som kanske inte läste serier tidigare och skapade på sitt sätt en scen för de nya serieskapare vi har i dag. På tredje och fjärde plats hittar vi Hälge och Ernie.

Hur ser ni på strippseriens framtid i Sverige?

– Det är mycket svårt att säga. Just nu ser det ut som att strippserier kan försvara sin plats i de tidningar som publicerar dem. Samtidigt hör vi också snacket om deras vara eller inte vara.

Men om vi utgår från hur det ser ut nu, så kan man dela upp svaret i utländska och lokala serier – jag säger lokala serier eftersom de nödvändigtvis inte behöver vara svenska. Utländska serier tappar mark till förmån för lokala serier. Detta beror i första hand på att om serierna håller sig relevanta och roliga så är det klart att de har en framtid. Och relevanta, det tycker jag Bulls nya serier från de senaste åren är.

HÅKON STRAND

Håkon Strand driver företaget Strand Comics, som representerar ett antal svenska serieskapare som Martin Kellerman, Lina Neidestam och Ellen Ekman.

Hur har strippseriemarknaden utvecklats för er det senaste decenniet?

– För oss har marknaden för strippserier utvecklat sig ganska positivt de senaste tio åren. Vi har fått nya stora succéer som Lunch av Børge Lund, Zelda av Lina Neidestam, Hjalmar av Nils Axle Kanten och Hemmafronten av Therese Eide, alla mycket bra strippserier som vi fått in i många norska tidningar – och även flera svenska.

Men det bör sägas att utvecklingen varit mycket olika i Norge och Sverige. I Norge har vi blivit den största förmedlaren av strippserier och har passerat Bulls, som annars har dominerat i ett halvt sekel med mer traditionella, gammaldags och amerikanskt dominerade serier. I Norge har man genom åren varit mer positiv i tidningarna till att släppa in nya norska och svenska talanger.

Det är också de senaste åren som man insett att könsbalansen på seriesidorna i alla år varit eländig, fram till nyligen var bara 5–10 % kvinnor. Som en följd av den insikten har de norska tidningarna släppt in så många kvinnliga serieskapare de senaste åren att jag skulle uppskatta att andelen kvinnliga serieskapare uppgår till cirka 20 % av det som totalt publiceras i norska tidningar.

I Sverige däremot är situationen inte lika positiv. Många redaktörer säger att de är positiva till förnyelse och att släppa in flera kvinnliga serieskapare, men det slutar alltför ofta med att de behåller de gamla amerikanska serierna. Detta motiveras ofta med att de är rädda för läsarreaktioner vid förändringar, och att de köper in tecknade serier på koncernnivå för 10–20 tidningar åt gången, som en del av ett större paket med korsord, quiz, väderleksrapport och TV-sidor. Vårt fokus i Sverige har varit att sälja strippserier, och det har varit utmanande att lyckas komma in på marknaden, även om vi fått god respons på våra serier.

Upplever ni att det finns problem för strippserierna just nu?

– Ja, vi känner att det är en utmanande tid nu för strippserier i tidningarna, eftersom vi känner att de svenska tidningarna är fortsatt konservativa och rädda för förändringar.

Bulls har med sitt dotterbolag Europa Press ungefär 95 % av strippseriemarknaden i svenska tidningar, och de har säkert intresse av att kunna fortsätta med de serier de har levererat sedan tidigare, och att uppehålla en konservativ profil i tidningarna. Det finns mer pengar att tjäna på att låta de gamla amerikanska serierna gå så länge som möjligt istället för att utveckla nya svenska eller skandinaviska serier, för vilka behovet av investeringar är mycket större.

De svenska serier som publicerats i flest svenska tidningar de senaste tio åren är Hälge och Medelålders plus. Dessa är också serier som riktar sig till ett äldre läsarsegment. Hälge görs inte längre av den ursprungliga serieskaparen, han avled för sex år sedan, och Medelålders plus görs av en 80-åring, som upphörde med nyproduktionen i fjol.

Att det i Sverige, av alla länder i världen, år 2020 fortfarande är högst 10 % kvinnliga representanter på seriesidorna i tidningarna är för mig väldigt överraskande. Inte bara för att Sverige är topp 1 i världen på jämlikhet, utan också för att det finns så otroligt många briljanta kvinnliga serieskapare i Sverige. Så vi får tro och hoppas att det snart ändrar sig.

Varför Lilla Berlin och Zelda inte går i minst ett 30-tal svenska tidningar är för mig obegripligt. De är två av världens bästa strippserier under det senaste decenniet.

Vad har ni för urvalskriterier när ni tar er an nya strippserier?

– Det är svårt att ge några konkreta kriterier. Det är väl så enkelt, och samtidigt så svårt, att vi letar efter bra koncept med potential att kunna bli en bra daglig strippserie som många kan vara intresserade av att läsa. Det innebär att vi letar efter någon som har något att berätta och klarar av att göra detta kortfattat och med stuns – men där det likväl ges utrymme för bra repliker. På samma sätt letar vi efter teckningar som inte är alltför komplexa med för många detaljer, men som har en genomslagskraft som vi tror kan fungera i tryck i ganska litet format i tidningarna. Det är ofta just här det tar stopp för dem som försöker sig på strippformatet.

Vilka är era största succéer, och varför, tror ni?

– Vi har hållit på i 20 år, och våra största succéer under den tiden har varit Pondus av Frode Øverli, Nemi av Lise Myhre (som nu är hos Bulls), Rocky av Martin Kellerman, Lunch av Børge Lund, Zelda av Lina Neidestam och Hemmafronten av Therese Eide. Detta är ganska olika serier med olika kvaliteter, så det är inte så lätt att säga exakt vad som är formeln för en succé. Det man kan säga är att det är serier som är lätta att känna igen sig i för en ganska stor del av befolkningen. Jag tror också att dessa serier uppvisar en lagom, behaglig fräckhet och ett självförtroende som gör intryck på läsarna. Pondus är nog den mest populära serien vi har jobbat med, och det är nog också den som är bredast upplagd. Det är en serie med ett väldigt rikt varierat persongalleri, från spädbarn till pensionärer, män och kvinnor, arbetslösa och kompisar på jobbet, så där finns något för envar.

Det har också visat sig att det är väldigt populärt med teman som familjeliv, musikintresse, fotboll och barhäng med vänner att prata strunt och allvar med. Den senaste stora succén som vi har haft är med Therese Eide och Hemmafronten. Det är en serie som började som en mammablogg, då Therese fick tvillingar, och som helt tydligt har slagit väldigt bra hos småbarnsfamiljer, men som alla verkligt bra serier är den också roande för en bredare grupp av befolkningen.

Hur ser ni på strippseriens framtid i Sverige?

– Jag tror att vi står vid en viktig skiljepunkt nu. Antingen går det sakta utför ända tills den blir en helt irrelevant uttrycksform som tidningarna plockar bort, eller så blir det en positiv förändring, där flera unga, originella svenska och skandinaviska serier kommer fram och bidrar till att det på nytt blir en älskad och mycket läst genre av tecknade serier som tilltalar en stor grupp av befolkningen.

Jag tror och hoppas på det senare. I det avseendet var det lovande att vara på besök och lära känna eleverna i sista årskursen på Serieskolan, där var det flera serieskapare med stor potential inom strippseriefacket.

PAW MATHIASEN

Paw Mathiasen arbetar med strippserier på PIB, som bland annat representerar Lina Neidestam och Martin Kellerman i Danmark, men även har rättigheterna till den svenska klassikern Adamson.

Hur har strippseriemarknaden utvecklats för er det senaste decenniet?

– Strippserierna publiceras ju ofta i dagstidningar och magasin, och i takt med att allt fler av dessa får allt sämre försäljningssiffror och mediekoncerner slås ihop och gör samproducerat material, så finns det allt färre tidningar att få med serier i. Å andra sidan så ska det ju finnas innehåll i tidningarna och många redaktörer har klart för sig att serierna är något av det mest lästa i tidningen. Så på flera sätt håller strippserierna ställningarna. Men det finns mycket konservatism bland serierna, kanske för att dagens tidningsläsare och lojala prenumeranter är lite till åren och därför gärna ser den återkommande serien som en av tidningens fasta hållpunkter. Det är i vilket fall mycket svårt att introducera nya serier.

Upplever ni att det finns problem för strippserierna just nu?

– Med bakgrund av det jag nämner ovan, så ligger det ingen större förtjänst i att skapa en strippserie, om den inte debuterar som helt ny i en tidning som sedan liksom »äger« serien. I Danmark upplever vi just detta med Lilla Berlin som går i tidningen Information. Men generellt kan vi inte sälja in en serie till 20 olika dagstidningar som vi gjorde förr. I gengäld har vi fler plattformar i form av internationell försäljning till magasin. Men det är få som kan leva på att teckna strippserier.

Vad har ni för urvalskriterier när ni tar er an nya strippserier?

– Först och främst att de ska vara roliga och ha tajming i humorn. Och inte något med katter eller för likt Gary Larsons skämtteckningar! Att vara rolig 312 gånger om året är en svår konst, och vi väger också in om det finns potential för att serien ska kunna fortsätta år efter år.

Vilka är era största succéer, och varför, tror ni?

– I Danmark är det fortfarande de klassiska egenproducerade stripparna som tidningarna vill ha. I Finland har vi lokala »hits« i form av Fingerpori och Vivi & Wagner. Båda är jättestora i Finland – och mycket finska!

Hur ser ni på strippseriens framtid i Sverige?

– Stripparnas konjunktur är helt beroende av de svenska dagstidningarnas väl och ve. Så det är på många sätt en fråga om tidningsmarknadens framtid i Sverige.

Översättning: Jan Olausson