Sök...
Generic filters
Exact matches only
  • Artiklar
Copyright DC Comics
  • Artiklar
Inför Neil Gaimans sextioårsdag bestämde jag mig för att läsa igenom samtliga Sandman-serier för första gången på nästan ett decennium. Det blev en genomläsning som blev både nostalgisk och gav mig nya insikter.

Jag minns exakt på dagen när jag läste The Sandman för första gången. Det var den 7 juni 1991, samma dag som jag slutade ettan i gymnasiet. På väg hem från betygsutdelningen gick jag in på ICA Diamanten på Råby centrum för att som vanligt titta igenom seriehyllan. Där fick jag syn på första numret av Inferno, Horst Schröders senaste satsning. Omslaget fångade mig och jag köpte tidningen direkt.

Det första numret av Inferno, som kom i juni 1991. Det iögonfallande omslaget gjordes av John Bolton. Copyright DC Comics

Den samlade några av de moderna skräckserier som DC Comics gav ut, som Shade, the Changing Man av Peter Milligan, Hellblazer av Jamie Delano, Swamp Thing av Alan Moore och förstås Sandman av Neil Gaiman. Mest lockade Moores Swamp Thing som jag hade hört mycket om men aldrig läst, men tidningen innehöll en bra blandning som kändes som någonting helt nytt.

Jag minns hur jag i väntan på kvällens festligheter – en kompis föräldrar hade tagit det inte helt klockrena beslutet att åka på en charterresa och lämna honom ensam hemma i två veckor runt avslutningen – låg i mitt pojkrum och läste serier som var långt ifrån de superhjälte- och humorserier jag var van vid. Sandman stack först inte ut på något sätt – alla som läst serien vet att den tar några avsnitt på sig att få upp farten – men efterhand växte den till en favorit. När det sista numret av Inferno kom ut i slutet av 1992 var Sandman den serie jag saknade mest.

Det kändes som en smärre evighet innan jag hittade ett sätt att läsa fortsättningen, men det kan inte ha rört sig om längre än ett halvår, för på våren 1993 tog Akademibokhandeln i Västerås in några amerikanska album på försök. Bland dessa fanns The Doll’s House och Dream Country, de Sandman-volymer som följde direkt på de åtta nummer som publicerats i Inferno. Jag köpte dem förstås och läste dem direkt, och när jag tog studenten senare samma år och fick lite pengar åkte jag till ”storstan” (Stockholm alltså) och köpte Season of Mists samt den nyss utkomna A Game of You – den allra första seriebok med hårdpärm jag införskaffade. Och så fortsatte det; så fort en ny hårdpärmssamling av Sandman släpptes köpte jag den, utom den sista (jag återkommer till varför).

De sjuttiofem numren av The Sandman kom ut mellan 1989 och 1996 och på grund av att jag väntade på samlingsutgåvorna – Sandman är en serie som vinner på att läsas i samlad form – läste jag materialet med ungefär två års fördröjning. (Detta var långt innan dagens albumutgivning då det inte dröjer många månader innan en serie samlas.) Jag fyllde 17 år 1991 och 24 år 1998, och det är ju år när det händer ganska mycket.

Hårdpärmsutgåvan av ”A Game of You” var den första Sandman-samlingen som bar Vertigos etikett. Omslaget – precis som alla Sandman-omslag – gjordes av Dave McKean. Copyright DC Comics

När jag nu läst om dem vid 46 års ålder – vi börjar bli gamla, både Neil och jag – tog den läsningen mig till de platser där jag läste serierna för första gången. Jag minns pojkrummet där jag läste Inferno; mina föräldrars sommarstuga där jag läste A Game of You och mina första lägenheter i Linköping där jag som ung student läste de följande albumen (tyvärr läste jag inte kurslitteraturen lika noggrant). Slutligen tar den mig tillbaka till Västerås, där jag tämligen stukad efter misslyckade studier samt ett lika kortvarigt som olyckligt förhållande tappade mitt serieintresse en smula och därmed missade hårdpärmsutgåvan av The Wake. Jag fick nöja mig med mjukpärmsalbumet som jag läste på mina föräldrars balkong – bara några få meter från mitt gamla pojkrum.

Nu börjar jag kanske låta som en bitter gubbe som minns tillbaka till sin ungdoms glansdagar och ska berätta för alla under 30 hur mycket bättre allt var på nittiotalet. Men det är just det som är det fantastiska med Sandman: det är ett av de där få verken som lyckas med att både vara en produkt av sin tid och att vara fullständigt tidlös. När jag läste om serien i somras tog den mig dels in i dess fantastiska universum, dels till de platser jag befann mig när jag läste serierna för första gången och hur jag kände inför dem då. På så sätt kunde jag jämföra vad jag gillade i tjugoårsåldern jämfört med idag, vilket inte nödvändigtvis är samma saker.

Då var det mer enskilda scener och replikskiften jag uppskattade medan det idag är hur Neil Gaiman strukturerat serien; hur varje enskild ”roman” leder berättelsen framåt och hur Gaiman väljer tecknare som passar perfekt till de olika historierna. Även om The Sandman givetvis inte framstår som lika banbrytande idag som för trettio år sedan – både min seriekonsumtion och seriemarknaden har förändrats sedan dess – så är den förvånansvärt modern. Något som fascinerar lika mycket nu som då är hur Gaiman i princip undviker våldsinslag, vilket annars är en viktig hörnsten i äventyrsserier – till och med så pass oskyldiga serier som Bamse. Ja, våld är till och med en bärande ingrediens i många humorserier – tänk bara på alla Knasen-skämt som går ut på att han får smörj av Schassen – men Neil Gaiman lyckas alltså nästan helt undvika denna konvention.

”A Hope in Hell” från Sandman nummer 4 var en tidig favorit. Copyright DC Comics

Jag ska inte sticka under stol med att det var med viss bävan jag började läsa om The Sandman. Tänk om jag inte skulle tycka den var lika fantastisk idag? Det finns trots allt rätt mycket jag tyckte var briljant som tjugo- eller till och med som trettioåring, men som inte åldrats så väl. Mina tvivel förstärktes av de inledande numren – seriens enda svaghet är som sagt att den är något trögstartad – till och med det fjärde numret (A Hope in Hell) som jag mindes som en favorit. Men så fort jag tagit mig förbi de sju första numren – Gaiman har vid flera tillfällen sagt att Sandman nummer 8 var det numret då han hittade rätt ton – föll allt på plats och jag återupptäckte vilken fantastisk serie det är.

Att kalla den för ett ”mästerverk” känns nästan som en underdrift; Sandman är ett portalverk inom den moderna angloamerikanska serietraditionen och utgör – tillsammans med Swamp Thing – ryggraden för DC:s underetikett Vertigo. Det finns givetvis enstaka serieromaner som når upp till samma nivå, men få, om ens någon serie har hållit en så genomgående hög kvalitet i 75 nummer och närmare 1 900 sidor. Vad jag försöker säga är helt enkelt att jag älskar The Sandman och jag är numera förvissad om att det är en kärlek som kommer vara livet ut. Det är en gåva som Neil Gaiman gett mig och – hoppas jag! – alla som läser denna på alla plan fantastiska serie. För detta ska han ha ett varmt tack och ett lika varmt grattis på 60-årsdagen. Happy birthday, Mr. Gaiman!

Lästips:

  • Omslaget till ”Den absoluta Sandman”. Copyright Egmont/DC Comics

    The Sandman är fortfarande en storsäljare och finns därför i en rad olika samlingsutgåvor. Billigast är att köpa någon av de mjukpärmsutgåvor som finns, där 30-årsjubileumsutgåvan är den senaste. Volym 1 till 10 samlar huvudserien och fyra ytterligare volymer alla efterföljande Sandman-serier. Samtliga fjorton volymer finns samlade i en maffig box.

  • Vill man ha en lyxigare utgåva finns även tre omnibusvolymer. De två första samlar huvudserien och den tredje resterande Gaiman-material, inklusive Death-miniserierna som inte finns med i mjukpärmsutgåvorna ovan.
  • Den definitiva – eller absoluta om ni så vill – utgåvan är dock de sex Absolute-utgåvorna. En av världens bästa serier får här de lyxutgåvor den förtjänar. Absolute Sandman I–IV samlar huvudserien och vol. V det Sandman-material som Gaiman gjorde innan 2013. Vad Absolute Sandman: Overture samlar går nog att räkna ut. Det finns dessutom en Absolute Death-bok som samlar de båda miniserierna med Dreams storasyster.
  • På svenska har endast en volym av ”Den absoluta Sandman” getts ut, som samlar de första tjugo numren. Och så Inferno 1/1991–4/1992, där endast de åtta första numren hann gå.