Sökt spårat själv

Sökt spårat själv är sista delen i en förmodad fanzintrilogi, som i övrigt består av volymerna Ja men ponnyhästar typ och Det har sprungit bort. Samtliga tre fanzin var inskickade till redaktionen, och i normala fall hade jag recenserat dem gemensamt. Det knepiga här är dock att serien inte tycks ha något övergripande namn – därmed framstår det som den enda tekniskt rimliga lösningen att recensera endast den senaste.

Redan avsaknaden av namn ger intryck att serien gärna vill framstå som lite ”svår”. Och man kan säga att den håller vad den lovar – såväl handlingen som humorn är i säregnaste laget. Bitvis är det vasst, allt som oftast förvirrande. Det sistnämnda tolkar jag dock som avsiktligt, för jag utgår från att Kristofer Ahlfeldt strävar efter att röra om i grytan med bisarr, snarare än begriplig humor. Därmed tycks han också rikta sig till en mycket smal läsarkrets – vilket ändå är lite synd, med tanke på potentialen i själva konceptet.

Huvudkaraktären i serien växlar mellan en pingvin (som så småningom blir uppäten av en räv som tar hens plats!) och en åsna. De turas om att driva ett slags terapisamtal där de möter olika djur. Bilderna är ofta charmiga i all sin gulliga naivism, och ibland är det endast bilderna som effektfullt förmedlar ”skämten”. I regel är det dock dialogdrivet med terapisnacket i fokus – ett utmanande grepp i längden, men Ahlfeldt tycks i alla fall ha idéer så det räcker och blir över. Men vill serien utvecklas och nå lite fler så vore en bra idé att sålla bland de mest abstrakta skämten; och att faktiskt döpa det hela till något.

© Kristofer Ahlfeldt