Ciarahd

Det är bara att buga och lyfta på hatten (eller i mitt fall numera, gubbkepsen) inför Sebastian Ericsons osannolika produktivitet. Under de senaste åren har han släppt en rad genomarbetade fanzin och den nästan 300 sidor långa grafiska romanen Döda handen. Hans nya alster, med sina hundra sidor och sin kompromisslösa skräckestetik, närmar sig ju också romanmått.

Ciarahd må vara en svårbegriplig titel – även när man läst ut boken – men den slår i varje fall an en mystisk ton som passar berättelsen väl. För mystiken, den är tät serien igenom. Dels i och med att det handlar om en ”tyst” serie, där många saker antyds snarare än berättas rakt ut; dels för att historien kretsar kring övernaturliga händelser som vi får uppleva genom ett ungt barns sinnen, och som aldrig förklaras utan får förbli mardrömsaktiga förnimmelser. All specifik information som finns att hämta, så som huvudpersonens namn och belägenhet, får man läsa sig till först i efterordet (som nog ändå i rimlighetens namn borde ha varit ett förord).

Ordlösa serier kan som bäst vara ett mycket starkt och suggestivt sätt att förmedla en berättelse, men att utelämna texten är alltid ett ganska utmanande grepp. Ibland krävs här maximal fokus i läsningen för att hänga med i svängarna, men över lag lyckas Ericson att levandegöra sin berättelse riktigt väl med bilderna. Läsningen blir på många ställen närmast en filmisk upplevelse, med de högst omsorgsfullt tecknade miljöerna, den genomtänkta layouten på sidorna, och med dynamiken i såväl de känslomässiga uttrycken som det tekniska utförandet.

© Sebastian Ericson