Fången i fittan

Fången i fittan – en titel för en queerfeministisk seriebok som inte går av för hackor! Även i övrigt är första intrycket av Tilda Bergstens självpublicerade opus starkt. Med sina närmare 200 sidor, till hälften i fyrfärg, är det här en mustig samling av satir och samhällskritik.

Liksom i Bergstens förra samlingsbok Istället för dickpics växlar innehållet mellan humor och allvar. Det varierade upplägget, där även poesi och mer stillsamma illustrationer ryms, gör att det aldrig blir varken monotont eller ointressant. Det mest tongivande är alltjämt det satiriska uttrycket, där politiskt ”redan frälsta” personer är de som bjuds på mest igenkänning och skratt.

I en strip har Bergsten en dialog med Gud(!) och uttrycker en oro över att hennes serier provocerar mer än att de, som hon önskar, får folk att syna strukturerna. Det sistnämnda är onekligen en fin ambition – frågan är hur ofta serierna faktiskt lyckas förmedla intressant strukturell analys. Mest av den varan finner jag i de lite längre serierna, liksom i de poetiska inslagen. I serierna i stripformat samt skämtteckningarna är det däremot ofta något mer billiga poäng som plockas, och det är inte svårt att förstå varför somliga provoceras av den mer eller mindre infantila mansbilden som ofta förmedlas. En bild som förvisso är sann skrämmande ofta …

Starkast på emotionellt plan blir det med de serier som handlar om kvinnors självbild och psykologiskt komplexa beteenden. Där kan man (även som man) lätt förstå vad det innebär att vara fången i fittan, och vilken klaustrofobi det kan tänkas föra med sig.

© Tilda Bergsten