Sök...
Generic filters
Exact matches only
  • Artiklar
Infinity War är den klart svagaste delen i trilogin. Omslag av Ron Lim. © Marvel
  • Artiklar
Efter Infinity Gauntlet avtog Jim Starlins intresse för den kosmiske surfaren; istället fokuserade han på sina gamla sjuttiotalskaraktärer. Han lämnade över författarskapet på Surfers egen tidning till Ron Marz och i de två efterföljande delarna av Infinity-trilogin fick Silver Surfer nöja sig med en biroll – och ibland inte ens det.

Från att ha varit centralfigur i Infinity-serierna, föstes Silver Surfer åt sidan. Med början i nummer 70 gjorde Ron Marz historier helt utan koppling till dessa. © Marvel

Därmed är vi framme vid andra delen i event-trilogin: Infinity War. Jag skriver ”plötsligt” eftersom det var min känsla när jag läste dessa serier. Det är minimalt med uppbyggnad mot Infinity War, till skillnad från föregångaren som Starlin förberedde i över ett års tid. Visserligen förekommer en och annan ledtråd i både Warlock and the Infinity Watch och Silver Surfer, men jag slogs ändå av hur framstressad Infinity War kändes. Förklaringen är förmodligen att det var ett beställningsjobb.

Infinity War kom ut mindre än ett år efter föregångaren, närmare bestämt i juni-november 1992. Även denna gång var det fråga om sex dubbelnummer, men nu fick Ron Lim uppdraget att teckna miniserien redan från start. Historien börjar med att läsarna får veta att Adam Warlock, under tiden han var allsmäktig gjort sig kvitt sina svaga sidor och försökt bli en varelse som består av enbart logik. Hans onda och goda sidor hade blivit separata varelser, och nu var det hans onda sida, Magus, som hotade universum. Hotet bestod av onda kopior av de olika Marvel-hjältarna och miniserien gick i princip ut på att hjältarna slogs mot sina elaka dubbelgångare medan Adam Warlock försökte besegra Magus med hjälp från oväntat håll – Thanos.

Starlin började nämligen skildra Thanos som en antihjälte som inte var direkt god, men ändå stod på hjältarnas sida och dessutom visade sig vara den sjätte hemliga medlemmen av Infinity Watch! Med Thanos hjälp lyckades Adam Warlock besegra Magus, men hamnade i koma som en följd av segern. På den allra sista sidan av Infinity War nummer 6 avslöjades att de ”kosmiska kuber” som Magus använt för att skapa de onda dubbelgångarna stulits av Adam Warlocks goda sida, The Goddess.

Anknytningsserier som Silver Sable and the Wild Pack fick mig att minnas varför jag slutade läsa Marvel-serier på 90-talet. Omslag av Steven Butler. © Marvel

Infinity War är i mitt tycke den särklass sämsta delen i trilogin. Dels känns konceptet med onda kopior ganska slitet, dels känns det lite snopet att miniserien slutar med en cliffhanger. Själva eventet hade dessutom svällt rejält. Om föregångaren är en tajt crossover så är de flesta tie-ins till Infinity War ganska löst kopplade till själva huvudserien, med Warlock and the Infinity Watch – som ju skrevs av Jim Starlin – och Fantastic Four som undantagen.

Silver Surfer är också läsvärd, men från att ha varit centralfigur i Infinity-historierna förpassades Silver Surfer nu ut i periferin – faktum är att tidningen inte ens var en del av crossovern de sista tre månaderna! I stället påbörjade Ron Marz en fristående historia om hur Galactus olika sändebud slogs med varandra. Det känns faktiskt som ett ganska märkligt drag av Marz och/eller Marvel och jag funderade nästan på om Starlin och Marz blivit ovänner.

Övriga serier i crossovern är dussinserier som Nomad och Silver Sable and the Wild Pack som jag aldrig skulle ha läst annars och som dessutom fick mig att minnas varför jag slutade läsa Marvel-serier på 1990-talet Jag vill dock nämna Marc Spector: Moon Knight nummer 42, som visserligen är en del av en löst kopplad historia där Moon Knight – förstås – slåss med en ond kopia, men just det numret är tecknat av en rad olika tecknare, bland annat Kelley Jones och Klaus Janson, och innehåller en rad bra gjorda Batman-pastischer, i sig en blinkning till att Moon Knight anklagats för att vara en Batman-kopia.

Adam Warlock var den karaktär som övertog rollen som protagonist. Jim Starlin övergav emellertid inte Silver Surfer helt. Miniserien Silver Surfer/Warlock: Resurrection både skrevs och tecknades av Starlin. © Marvel

Adam Warlocks koma varade inte speciellt länge. Han var en av huvudpersonerna i miniserien Silver Surfer/Warlock: Resurrection, som utkom i fyra nummer mellan mars och juni 1993 och där Jim Starlin svarade för både manus och teckningar. Det var en uppföljare till Homecoming där Adam Warlock hjälper Silver Surfer att väcka Shalla-Bal till liv. Den gamle bekantingen Mephisto försöker dock sätta käppar i hjulen, men besegras av Adam Warlock. Samtidigt skrev Starlin fortfarande Warlock and the Infinity Watch och började bygga upp spänningen inför den tredje och avslutande delen av Infinity-trilogin.

Den tredje delen i trilogin var Infinity Crusade, och precis som föregångarna bestod miniserien av sex dubbelnummer som publicerades mellan juni och november 1993. Jim Starlin stod för manus och Ron Lim för teckningarna.

Huvudantagonist denna gång var Adam Warlocks ”goda jag”, The Goddess. Magus hade velat invadera universum med onda dubbelgångare, men The Goddess mål var att utplåna all ondska. Till sin hjälp hade hon ett kosmiskt ägg (!) som hon skapat av de kosmiska kuber hon samlat på sig. Med hjälp av detta ägg skapade hon en planet, Paradise Omega, dit hon lockade/kidnappade en mängd superhjältar. Hjältarna som påverkades av hennes inflytande var de som var religiösa, de som hade mystiska/magiska krafter samt de som nyligen hade haft en nära-döden-upplevelse. Till den skaran hörde bland annat Dr. Strange, Captain America, Moondragon och Sue Storm, medan hjältar som Iron Man, Mr. Fantastic och Vision (som har en mer cerebral världssyn) inte bedömdes vara värdiga (läs: mottagliga för The Goddess påverkan) och blev kvar på Jorden.

Silver Surfer var först en av The Goddess allierade, men bytte sida när han insåg sanningen: The Goddess på ytan sympatiska initiativ visade sig nämligen ha mörkare sidor. Hjältarna som hade lockats till Paradise Omega framstod som hjärntvättade sektmedlemmar med Moondragon som översteprästinna och kallade varandra för ”syster” och ”broder” samtidigt som motståndarna kallades ”kättare” (”infidels”). The Goddess inflytande hade alltså splittrat superhjältegrupper, ja till och med familjer som Fantastic Four, som snart fann sig på olika sidor i ytterligare en kosmisk konflikt.

Infinity Crusade är kanske Jim Starlins mest explicit religionskritiska serie. Omslag av Ron Lim. © marvel

Ledare för den grupp som kämpade mot The Goddess var förstås Adam Warlock, återigen hjälpt av Thanos, men de hade också en tredje medhjälpare: Mephisto, som givetvis agerade utifrån egenintresse – han är som bekant Marvel-universats svar på Djävulen – och krävde en kosmisk kub i betalning för sin hjälp. Med hjälp av telepaten (och X-Mens ledare) Professor X lyckades trion göra en mental projektion av The Goddess slutmål: all ondska kunde enligt henne bara raderas om allt liv utplånades. Insikten befriade ”sekten” från hennes inflytande och Warlock lyckades därefter besegra henne och – precis som han tidigare gjort med Magus – förvisa henne till själsstenens ”paradis”.

Infinity Crusade är betydligt bättre än sin föregångare, i vissa delar till och med bättre än Infinity Gauntlet. Även om Gauntlet är den mest kända av de tre miniserierna – Marvel-filmerna lånade som sagt en hel del av intrigen från den – och Starlin dessutom kunde stegra spänningen i över ett år innan själva serien kom, tar Infinity Crusade upp betydligt intressantare frågor. Teman som ondska/godhet, den fria viljan, tro och tvivel (några av de hjältar som ”blir över” frågar sig om deras gudstro inte är tillräckligt stark) samt kritik av religiösa dogmer är bärande teman i denna miniserie.

Crossovern är också betydligt tightare än föregångaren, främst eftersom både Warlock and the Infinity Watch och den nystartade The Warlock Chronicles – även den skriven av Jim Starlin – var direkt kopplade till miniserien. Silver Surfer återkom som en av tidningarna i eventet, även om det bara var tre månader även denna gång.

På 1980-talet var Alpha Flight en storsäljare, men när den var anknytningsserie till Infinity Crusade sjöng den på sista versen. Bara några månader senare lades den ned. Omslag av Pat Broderick. © Marvel

Det förekommer dussinserier även i denna crossover, och ibland värre än så: både Cage och Alpha Flight sjöng på sista versen och lades ned bara månader efter att crossovern var till ända. Ett litet minus blir det också för att Thor – som ingick i crossovern och precis som Silver Surfer skrevs av Ron Marz – slutar med en cliffhanger som inte får sin upplösning i någon av samlingsutgåvorna. Trots dessa reservationer är Infinity Crusade en värdig final på trilogin.

Cliffhangern i Thor var inledningen på ytterligare en crossover: Blood and Thunder, som gick i fyra tidningar: Ron Marz-tidningarna Thor och Silver Surfer samt Starlin-tidningarna Warlock and the Infinity Watch och The Warlock Chronicles mellan november 1993 och februari 1994.

För att vara serier skrivna av dessa två herrar är Blood and Thunder en besvikelse, vilket kan bero på att de redan bränt sitt bästa krut. De skulle snart lämna Marvel: Jim Starlin i och med Warlock and the Infinity Watch nummer 31 (augusti 1994) och Ron Marz sista nummer av Silver Surfer blev nummer 100 (januari 1995), även om handlingen i de två efterföljande numren utgick från idéer han lämnat efter sig.

Ron Marz blev med sina 49 nummer den författare som skrivit absolut flest Silver Surfer-manus. Efter en rad författare och tecknare lades tidningen slutligen ned i november 1998 och nummer 146 blev det sista numret av Silver Surfer – för denna gång.

Ytterligare en tidning med Adam Warlock i huvudrollen startades i juli 1993. Här omslaget till det tredje numret, tecknat av Tom Raney. © Marvel

Det är naturligtvis svårt att separera nittiotalsversionen av Silver Surfer från Infinity-trilogin eftersom de är så intimt förknippade med varandra. Nästan lika svårt är det att separera Jim Starlins och Ron Marz versioner av serien. Karaktären fortsatte att vara en rymdhjälte, men Starlin vore inte Starlin om han inte gav sina karaktärer ett psykologiskt djup, något han gjorde i slutfasen av sin sejour på serien. I sitt sista nummer lät han Surfer konfronteras med sina inre demoner och till slut förlåta sig själv för de hemskheter han utförde som Galactus sändebud. Sedan känns det som om Starlin tappade intresset för Surfer och i stället koncentrerade sig på ”sina” gamla karaktärer.

Ron Marz tog som sagt över men hade svårt att ta sig ur Starlins skugga. Kanske var det därför han bröt sig fri från Infinity-serierna halvvägs in i Infinity War och gjorde en sex nummer lång historia där han gav Galactus ett nytt sändebud och tog livet av Nova – som dessutom hade en romans med Silver Surfer. Under nittiotalet blev dock karaktären en vital del av Marvels universum för första gången.

Infinity-trilogin blev stilbildande både på gott och ont. Den blev mallen för framtida kosmiska historier – men även för Marvels allt större ”events”. Den genomgående historia som löper igenom alla filmer i Marvel Cinematic Universe har också lånat en hel del från främst Infinity Gauntlet och bara det gör dessa serier historiska.

Nästa gång kommer det att handla om Dan Slotts moderna Silver Surfer-serier som kom ut mellan 2014 och 2017. På återläsande!

Lästips:

  • Att hitta Infinity-trilogin är både lätt och svårt, eftersom den finns samlad i en rad olika format, som ibland bara samlar själva miniserien eller några av anknytningsserierna. De Epic Collections som samlar Silver Surfer-serierna från denna period innehåller exempelvis bara just Silver Surfer-numren och Thanos Quest, men inte någon av miniserierna. Dessutom finns det mjukpärmsalbum som bara innehåller miniserierna, men inte någon av anknytningsserierna.
  • Det enklaste sättet att läsa serierna i samlad form är att hitta de tre omnibusvolymerna Infinity Gauntlet, Infinity War och Infinity Crusade som innehåller varje event komplett med alla anknytningsserier.
  • Vill man slå på stort så skaffar man Infinity Gauntlet-boxen, som samlar alla tre eventen komplett med anknytningsserier, plus en hel del extramaterial, i tolv böcker med hårdpärm. De är dock i vanligt serietidningsformat och inte i storformat som omnibusvolymerna. Anknytningsserierna finns dessutom i separata böcker i boxen, vilket gör det lite krångligt att läsa allt i rätt ordning.