Där inga knoppar brister – del II

Siri Lidbecks Där inga knoppar brister – del II väcker känslor av djup ensamhet genom att skildra ätstörningar och depression och självklart även den största tänkbara katastrofen – nämligen den att ätstörningen upptäcks.

Läsaren kastas in i huvudkaraktären Siris vardag när hon på första sidan tappar en hårtuss i duschen. Det är ett steg i svältprocessen, får man veta. Svältprocessen redogörs det för i textplattorna medan rutorna visar hur Siri döljer detta för sin familj. Hon vill inte erkänna för sig själv att det är en ätstörning, men samtidigt läser hon innehållsförteckningen på Felix tomatketchup. Räknandet, det ständiga räknandet. Ordet kalori nämns inte en enda gång, men alla som läser boken förstår att det är kalorier som räknas. Fanzinet avslutas dock i dur när Siri vaknar upp på sjukhuset och den stora katastrofen faktiskt inträffat. Familjen förstår att hon är sjuk och alla murar rivs mellan mor och dotter. Siri blir ett barn igen. Det kanske inte finns några bristande knoppar, men blomman slipper i alla fall vissna och förmultna i jorden.

Att se en ätstörning skildras i serieformat är något unikt. Huvudkaraktärens tankar kan fördjupas som i skönlitterär text, men samtidigt får man det visuella som bara en film kan visa. Och det känns som om svärtan i serierna, själva kontrasterna, inte återfinns i någon annan kulturform, vilket förhöjer berättandet. Fanzinet rekommenderas för alla som vill ha en större inblick i en ätstörd ung persons vardag. Jag väntar med spänning på del tre.

© Siri Lidbeck