Omslaget till Serietidningen 2/1985 med Deadman av Neal Adams.
När jag sätter mig för att skriva den här minnestexten om Neal Adams kommer jag på mig själv med att tänka på Dennis O’Neil, som jag skrev en liknande text om för knappt två år sedan. Det är förstås ofrånkomligt; deras gemensamma serier i början av sjuttiotalet, där Neal Adams teckningar gav liv åt O’Neils manus, är förmodligen vad de båda kommer att bli främst ihågkomna för.
Deras moderna, mörkare version av Batman och deras socialt medvetna serier med Green Lantern och Green Arrow i huvudrollerna, brukar oftast nämnas som portalverk för Bronze Age-perioden. Mindre känt är kanske att ett av deras första samarbeten var en Marvel-serie: X-Men nummer 65, från februari 1970. Neal Adams absoluta favoritserie tillsammans med O’Neil var dock Superman vs. Muhammad Ali från 1978.
Även om Neal Adams och Dennis O’Neils karriärer är intimt förknippade med varandra, så gjorde Adams förstås mycket annat. Han slog igenom i slutet av sextiotalet med den övernaturlige superhjälten Deadman och tecknade även delar av den klassiska Avengers-historien Kree/Skrull War från 1971–72.
Han tecknade även en stor mängd omslag för både DC och Marvel. Adams teckningsstil blev stilbildande och DC Comics art director Carmine Infantino ansåg honom vara förlagets främste tecknare. Det är svårt att argumentera emot den uppfattningen.
O’Neil och Adams gjorde Jokern otäck igen. Ur Batman nr 251 (1973).
Neal Adams blev en inspiration för yngre tecknare, både direkt och indirekt. Han var bland annat mentor åt en ung Frank Miller. Till en början kritiserade Adams Miller så hårt att denne lär ha brustit ut i gråt, men det var inte av elakhet, utan Adams var en hård men rättvis lärare. Miller blev så småningom en av det tidiga 1980-talets stjärnskott. Det blev även Bill Sienkiewicz, som har sagt att Neal Adams ”räddade hans liv” när han rekommenderade Marvel att anställa Sienkiewicz som tecknare på Moon Knight.
Neal Adams betydelse för serieskapare handlande emellertid inte bara om att agera mentor åt nästa generation tecknare. Han slogs även för de serieskapare som han själv inspirerats av.
Adams var den drivande kraften bakom att Joe Shuster och Jerry Siegel fick en större del av inkomsterna för sin skapelse Superman. Adams var även aktiv i kampen för serietecknares rätt att behålla sina serieoriginal (något som Jack Kirby länge slagits för, då Marvel vägrade lämna tillbaka hans teckningsoriginal). Han försökte också starta ett fackförbund för serieskapare, något som tyvärr misslyckades.
Försöket att starta ett fackförbund skadade Adams karriär och är en stor en del av förklaringen till att jobberbjudandena från Marvel och DC sinade rejält i början av 1980-talet.
Neal Adams var en seriegigant i ordets rätta bemärkelse, som såväl kreatör som inspiratör och debattör. Både kollegor och seriefans har honom att tacka för oerhört mycket. Nu tänker jag sätta mig och läsa någon klassisk Batman-serie (varför inte The Joker’s Five-Way Revenge från 1973?) och minnas en av serievärldens allra största. Det tycker jag att du också ska göra.
Neal Adams var en mycket omtyckt omslagsartist. Här något så ovanligt som ett Conan-omslag från 1974. © Cabinet/Marvel
