Jack Kirby var medskapare till Captain America på 1940-talet och gjorde honom till centralfigur i Avengers på 1960-talet. Här ett omslag från 1965. © Marvel
När Jack Kirby fem år tidigare lämnade Marvel Comics för konkurrenten DC, slog det ned som en bomb i serievärlden. Tillsammans med Stan Lee hade han skapat de flesta av de karaktärer som gjort Marvel till en succé under sextiotalet. Med tiden började han dock känna sig åsidosatt av Stan Lee, som i allt högre grad tog åt sig äran för Marvels framgångar. Kirby vände sig därför till sin gamle kollega Carmine Infantino, då redaktör på DC Comics, för att vädra sitt missnöje. Infantino erbjöd då Kirby ett kontrakt som i princip skulle ge honom fria tyglar. Kirby såg sin chans att äntligen få den uppskattning han förtjänade och tog erbjudandet.
Resultatet blev inte riktigt vad Kirby hade tänkt sig. Han gjorde visserligen den numera klassiska sviten kallad Fourth World (som jag skrivit om tidigare), men vikande försäljning gjorde att de tidningarna lades ner i förtid. Han skapade nya serier, bland annat Kamandi, The Last Boy on Earth och O.M.A.C, men hamnade allt oftare i konflikt med DC:s ledning, som bland annat ville att Kirby skulle inkludera andra DC-karaktärer i sina serier. Samarbetet underlättades inte heller av att DC hade sitt huvudkontor i New York, medan Kirby bodde och arbetade i Kalifornien.
När Kirbys kontrakt med DC Comics var på väg att löpa ut stod det klart att de inte var villiga att ge honom samma kreativa frihet eller lika mycket pengar i det nya kontraktet. Kirby, som varit öppet kritisk mot Marvel i sina DC-serier, svalde förtreten och återupptog kontakten med sina gamla arbetsgivare.
Marvel Comics (läs: Stan Lee) insåg förstås snabbt att Kirbys återkomst inte bara skulle vara en prestigevinst, utan också innebära ökad försäljning. Kirby erbjöds därför ett kontrakt liknande det han hade haft med DC: han skulle vara sin egen redaktör och arbeta helt utan någon annans inblandning. Han behövde bara göra de serier han själv ville och han behövde inte ta någon hänsyn till det övriga Marvel-universat genom att låta andra Marvel-karaktärer gästspela i hans serier. Förutom det helt nya konceptet Eternals och en adaption av filmen 2001, skulle Jack Kirby göra serier med två existerande karaktärer: Black Panther och Captain America.
Jack Kirby vände åter till Cap i och med nr 193. © Marvel
Av läsarbreven att döma togs beskedet om att Jack Kirby skulle ta över som författare och tecknare på Captain America emot med förtjusning av tidningens läsare. Som jag skrev förra gången hade Steve Englehart och Sal Buscema nyligen lämnat tidningen och ersättarna hade fått ett blandat mottagande. Nu skulle Jack Kirby, mannen som inte bara gjort Captain America till en viktig beståndsdel i det moderna Marvel-universat, utan även varit med om att skapa karaktären på 1940-talet, återvända till ”sin” serie i god tid inför tidningens 200-nummersjubileum, för att inte tala om själva nationens 200-årsjubileum!
På omslaget till Captain America nummer 193 (januari 1976) deklarerades att ”King Kirby” var tillbaka och på tidningens förstasida kunde man läsa att Jack Kirby var tidningens författare, tecknare och redaktör. Inte ens Marvels chefredaktör fick sitt namn på titelsidan (senare stod chefredaktören – först Marv Wolfman, sedan Archie Goodwin – som ”konsulterande redaktör”). Däremot kunde Kirby inte undslippa Stan Lees skugga, eftersom alla Marvel-tidningar inleddes med orden ”Stan Lee presents”.
Själva innehållet var första delen i något som kallades ”The Madbomb Saga”. Det var en åtta nummer lång historia som handlade om att Captain America och Falcon försökte stoppa en komplott, där en grupp kallad ”The Elite” planerade att ta över makten i USA och införa monarki. Detta skulle uppnås genom ett slags ljudbomb som gjorde folk galna, vilket skulle skapa kaos och anarki, så att ”The Elite” kunde ta makten. Historien var en vindlande science-fictionhistoria där Captain America slåss mot allehanda moster och robotar, gruppens ”monarkistiska trupper” samt deltar i ett så kallat rollerderby för att vinna tillbaka sin sköld!
Kirbys inledande ”Madbomb Saga” var full av udda inslag, som exempelvis ett rollerderby där Captain Americas sköld stod på spel. © Marvel
Berättelsen kulminerade i Captain America nummer 200 (augusti 1976). Inte för att det är mycket till kulmen: ledaren för konspirationen, William Taurey – klädd i 1700-talskläder och peruk för att riktigt hamra in att han är en aristokrat som vill införa absolut monarki – utmanar Captain America på duell, eftersom hans förfader (som också hette William Taurey) under Amerikanska frihetskriget blev dödad av Captain Americas förfader (som givetvis också hette Steve Rogers). När de väl ska duellera visar sig Taurey vara en fegis som inte vågar skjuta, varpå han blir arresterad och konspirationen avvärjs.
Att påstå att Captain America tog en helt ny riktning under Kirbys ledning är närmast en underdrift. Inte bara för att det i princip blev en renodlad science fiction-serie, eller att sidointriger i det närmaste försvann helt. Nej, det märkligaste är att Kirby helt struntade i den karaktärsutveckling som Captain America dittills hade genomgått. Redan i första numret finns det skäl att ana oråd: dels för att Falcons flickvän Leila verkade ha glömt allt agg mot ”the man”, men framför allt eftersom den person som gav hjälteduon uppdraget att hitta bomberna och stoppa konspirationen var självaste Henry Kissinger.
Som ni kanske minns ägnade Englehart drygt 40 nummer åt att göra Captain America till något annat än ett tjänstvilligt verktyg åt regeringen och det mest minnesvärda ögonblicket var när Nixon tog sitt liv i Vita Huset efter att ha blivit avslöjad som ledare för Secret Empire. Nu hade plötsligt Captain America och Falcon inga som helst problem att ta order från en av Nixons närmast förtrogna.
Jack Kirby verkade strunta helt i tidigare etablerade personrelationer. Som här, i nr 198, där Cap inleder en ny romans. © Marvel
Det är långt ifrån det enda exemplet: i Captain America nummer 198 (juni 1976) stannar plötsligt den fartfyllda ”Madbomb Saga” upp för att ge plats åt ”Captain America’s Love Story”, där Steve Rogers upplever en kort kärlekshistoria med Carol Harding, dotter till den forskare som uppfunnit ljudbomben.
”Men Sharon Carter, Steve Rogers flickvän, då?”, kanske någon undrar. Det gjorde läsarna också; det skulle dröja ända till Captain America nummer 202 (oktober 1976) innan hon överhuvudtaget syntes till i serien under Kirbys sejour. Då var Carol Harding glömd sedan länge …
Den entusiasm som mötte nyheten om Jack Kirbys återkomst till Captain America förbyttes snart i förvåning och ilska. Tidningens brevsidor fylldes efter ett tag av brev från läsare som blev alltmer kritiska till Jack Kirby.
Det påstås ibland att detta berodde på ett medvetet sabotage från anställda på Marvel – trots att Kirby officiellt var redaktör för tidningen bodde han kvar i Kalifornien och läsarbreven valdes ut av redaktionsmedlemmar i New York – som betraktade Jack Kirby som ”förrädare” efter hans avhopp till den värsta konkurrenten några år tidigare.
Jag är inte så övertygad om det. Det är nämligen svårt att inte hålla med om den kritik som framfördes i breven.
Captain America blev i princip en science fiction-hjälte, något som inte togs emot väl av läsarna. © Marvel
Läsarna tyckte att Captain America gått från att vara en serie på ”gatunivå” till att vara en science fiction-tidning där titelfiguren slogs mot robotar, monster och rymdvarelser i stället för mer jordnära fiender. Man kritiserade det rasande tempot som omintetgjorde någon som helst karaktärsutveckling. Man tyckte också att hans manus kändes som sextiotalsmanus, inte minst eftersom Kirby ignorerade alla förändringar i serien sedan han själv slutat göra den sju år tidigare.
Sju år kanske inte låter som speciellt länge, men man måste dels komma ihåg att superhjältegenren utvecklades i raketfart under sextio- och sjuttiotalen, dels att Captain America de närmast föregående åren gått från nedläggningshotad till toppsäljare. Många av läsarna hade helt enkelt aldrig läst några av de Captain America-nummer som Stan Lee och Jack Kirby gjort, utan blivit introducerade för figuren när Steve Englehart och Sal Buscema arbetade med tidningen. Dessutom var serieläsarna betydligt yngre än idag, så intresset för nostalgitrippar var minimalt. Man upplevde helt enkelt Jack Kirbys serier som gammalmodiga.
Att Kirby vägrade låta någon annan Marvel-karaktär gästspela i Captain America – mycket av Marvels styrka låg just i att de olika hjältarna då och då förekom i varandras tidningar – hjälpte förstås inte heller. Inte ens Nick Fury syntes till i tidningen (även om han omnämns ett flertal gånger), trots att Captain America och Falcon jobbade för S.H.I.E.L.D. igen.
Trots att han var i sextioårsåldern, var Jack Kirby fortfarande en lysande tecknare och hans ”splash pages” – serierutor som täcker en hel och ibland till och med två hela sidor – var slående. Som idéspruta är han fortfarande oöverträffad inom serievärlden, men det stora problemet var att han som bäst var medioker som manusförfattare. Han kastar fram idé efter idé, men verkar ibland glömma själva historien.
Captain America’s Bi-Centennial Battles var ett specialalbum som gjordes för att fira USA:s 200-årsdag. © Marvel
Några exempel: Sharon Carter vill att Steve Rogers ska sluta vara Captain America så de kan leva ett stilla liv tillsammans, men några nummer senare tar hon återigen värvning som S.H.I.E.L.D-agent. I en cliffhanger möter Falcon ett fågelliknande monster, men någon upplösning får läsaren aldrig – förrän han två nummer senare dyker upp i civila kläder vid Captain Americas sjuksäng och i förbigående nämner att han varit ”illa ute” men blivit räddad av S.H.I.E.L.D.
När Kirby arbetade med sina egna koncept, som Fourth World eller Eternals, är det en brist man kan ha överseende med eftersom det inte finns så mycket att jämföra med. Men när han tog över redan etablerade karaktärer – visserligen också skapade av honom, men sedan förvaltade av andra – så blir skillnaden mot andra serieskapare väldigt tydlig. Det är ingen slump att det äventyr jag tycker fungerar bäst är det i Captain America’s Bi-Centennial Battles, ett specialalbum utgivet för att fira USA:s 200-årsdag och som inte har någonting med huvudserien att göra.
Kritiken mot Jack Kirby blev till slut för massiv. Captain America nummer 214 (oktober 1977) blev hans sista. Hans triumfatoriska återkomst till Captain America varade mindre än två år och får nog tyvärr ses som ett misslyckande.
Drygt ett år senare lämnade Kirby Marvel Comics efter att ha fått ett skambud, där Marvel bland annat krävde att han avsade sig äganderätten till alla sina originalteckningar. Kort därefter lämnade han seriebranschen helt för att i stället ägna sig åt animation samt att processa mot Marvel om sina originalteckningar. Det är en sorglig historia som jag inte tänker gå närmare in på här, annat än att konstatera att Jack Kirby var en av serievärldens absolut största som förtjänade en bättre behandling från det förlag vars framgångar vilade på hans axlar.
Nästa gång ska det handla om hur Captain America klev ur Kirbys skugga. På återläsande!
Lästips:
- Det finns en omnibus-volym med det behändiga namnet Captain America by Jack Kirby Omnibus som samlar samtliga serier med Captain America som Jack Kirby gjorde mellan 1976 och 1978, alltså Captain America nr 193–214, Captain America Annual nr 3 och 4 samt Captain America’s Bicentennial Battles. Man får dessutom med brevsidorna (något man ofta får i omnibus-böckerna) som i detta fall är nästan lika intressanta som själva serierna.
- Vill man läsa serierna i Masterworks-format i stället, är det volym 10 och 11 som gäller. Som jag tidigare påpekat är Masterworks-volymerna svåra att få tag på när de väl är utgångna och de återtrycks sällan eller aldrig.
