John Byrne var en av 1980-talets hetaste serieskapare när han och Roger Stern inedde sin korta sejour på Captain America. © Marvel Comics
Både John Byrne och Roger Stern tillhör den så kallade ”tredje vågen”: unga serieskapare som slog igenom i slutet av sjuttio- och början av åttiotalet. Idag är de legendarer i serievärlden, men 1980 var de fortfarande i början av sina seriekarriärer.
John Byrne var den mest namnkunnige av de båda; sedan några år tillbaka hade han tillsammans med Chris Claremont förvandlat X-Men till en jättesuccé och var mitt uppe i en av den tidningens mest kända historier, Dark Phoenix Saga. Ett par år senare skulle han på egen hand göra Fantastic Four till en lika stor succé och ännu några år senare skulle han modernisera DC Comics mest ikoniska hjälte, Superman.
Roger Sterns främsta merit som serieförfattare var vid tidpunkten en hygglig sejour som författare på Incredible Hulk, som avslutats några månader tidigare. Han hade visserligen börjat skriva Peter Parker, the Spectacular Spider-Man, som i sin tur skulle leda till en mycket hyllad sejour på Amazing Spider-Man, men denna och andra succéer låg ännu i framtiden. Sina främsta insatser hade han dittills gjort som redaktör, bland annat för just Captain America.
Deras första nummer tillsammans blev Captain America nummer 247 (juli 1980) och Stern började med att korrigera ett nästan två år gammalt misstag. Som jag skrev i förra delen av denna genomläsning, hade Steve Gerber gett Steve Rogers en ny bakgrundshistoria i Captain America nummer 225 (september 1978), då Stern var relativt nytillträdd som redaktör. Problemet var bara att Gerber valt att göra Steve Rogers till en pacifist som ändrade åsikt om Andra världskriget när hans bror dödades i attacken mot Pearl Harbor.
Captain America i kamp med Machinesmith och hans robotar på det fartfyllda omslaget till Captain America 249, tecknat av John Byrne. © Marvel Comics
Detta gick inte bara tvärsemot allt det som karaktären stod för, utan det gick inte heller ihop med den etablerade kronologin. Captain America debuterade – både i vår och Marvels verklighet – nästan ett år innan Pearl Harbor, och mycket av hans symbolvärde låg i att han föregrep USA:s inträde i kriget.
Roger Stern var som sagt redaktör när detta nummer publicerades, men han hann inte stoppa historien eller göra ändringar i den. Han hade därför lovat sig själv att han skulle rätta till misstagen så fort han fick chansen.
Lösningen blev att S.H.I.E.L.D. hittade Steve Rogers gamla personakt och att det där visade sig att just de minnena – alltså Gerbers historia – varit falska och implanterade av USA:s regering (med hans medgivande). Anledningen var att han inte skulle kunna avslöja något om sin bakgrund ifall han tillfångatogs. Steve Rogers hade i ”verkligheten” varit en föräldralös pojke som växt upp i den fattiga delen av Manhattan och velat ta värvning så fort nazisterna börjat härja i Europa. Förklaringen till motsägelserna i Captain Americas bakgrund var tämligen krystad, men Stern hade hållit sitt löfte.
Numret var också första delen av tre i en historia om skurken Machinesmith, en galen vetenskapsman som kunde konstruera mycket avancerade androider. Machinesmith visar sig så småningom själv ha blivit en levande maskin genom en olycka. Hela hans plan gick ut på att få Captain America att ta honom av daga, eftersom han programmerat sina andra maskiner att hindra honom från att begå självmord.
Captain America for president? © Marvel Comics
Captain America nummer 250 (oktober 1980), där han lockas att ställa upp i presidentvalet, har en intressant bakgrund. Som redaktör hade Roger Stern avvisat en idé från Roger McKenzie och Don Perlin, där Captain America skulle ställa upp i och dessutom vinna presidentvalet, varpå de följande årens historier skulle utgå från Vita huset. Stern tyckte att detta var att tänja på trovärdigheten alltför mycket. (Ungefär tjugo år senare skulle konkurrenten DC Comics emellertid låta Lex Luthor vinna presidentvalet och vara USA:s president ett antal år.)
Nu gjorde Stern och Byrne en liknande historia, som dock slutade med att Captain America tackar nej till att ställa upp, eftersom han vill vara en enande kraft i stället för en splittrande sådan. Innan han använde delar av deras idé, frågade Stern McKenzie och Perlin om lov samt tackade dem för inspirationen på tidningens brevsidor.
Sedan följde en två nummer lång historia där Captain America slåss mot superskurkarna Mr. Hyde och Batroc – en ganska ordinär superhjälteberättelse. En intressant detalj är dock att dessa två nummer mig veterligen är de enda som getts ut på svenska i en tidning med endast Captain America-material (se Marvels Universum nummer 4/1989).
Därefter tog de inspiration från den nyligen nedlagda titeln Invaders. Det var en sjuttiotalsserie som handlade om Captain Americas äventyr med en superhjältegrupp under Andra världskriget. I nutid åkte Captain America till England för att slåss mot vampyrer tillsammans med de åldrade Invaders-kollegorna Union Jack och Spitfire.
Captain America möter The Invaders och slåss mot vampyrer på den engelska landsbygden, i ett äventyr som känns som hämtat ur Fantomen. © Marvel Comics
Ytterligare ett jubileum stod därefter för dörren. Captain America nummer 255 (mars 1981) firade karaktärens fyrtioårsjubileum genom att berätta den ”definitiva” versionen av ursprungshistorien – igen, kanske man kan säga. För egen del känns det svindlande att det sedan dess gått ytterligare fyrtio år och att Sterns och Byrnes serier nu är lika gamla som Golden Age-serierna var då.
Sedan lämnade de titeln, efter bara nio nummer. Att det var samarbetssvårigheter med redaktören som föranledde den hastiga sortin får nog ingen som följt John Byrnes karriär att höja på ögonbrynen, men denna gång var det faktiskt inte han, utan Roger Stern som inte kom överens med redaktören Jim Salicrup.
Salicrup var nämligen orolig för att Stern och Byrne skulle missa deadlinen – Byrne skulle gifta sig och Stern var sjuk – och ville gardera sig med ett utfyllnadsnummer, något som skulle påverka deras frilansbonus. Stern hade redan skrivit manus för ytterligare tre nummer, men Salicrup stod på sig, vilket fick Stern att ta tillbaka sina manus och sluta som författare på tidningen. Byrne följde efter av solidaritetsskäl.
En detalj som gör det hela extra intrikat är att Jim Salicrup var assisterande redaktör när Stern själv var redaktör på tidningen; det var alltså sin gamla chef han knäppte på näsan. En möjlig förklaring finns kanske att få om man studerar tidningens brevsidor. De är normalt redaktörens domän, men Stern skrev ”ledare” som bredde ut sig mer och mer på dem. Tyckte Jim Salicrup att Roger Stern tog för mycket plats på hans bekostnad? Tja, det är förstås spekulationer, men helt otroligt är det inte.
Trots att Byrne och Stern inte ens stannade på tidningen i ett helt år, hann de med två jubileumsnummer. Här det andra, som även blev duons sista: Captain Americas 40-årsjubileum. Omslaget tecknades dock av Frank Miller. © Marvel Comics
Roger Sterns och John Byrnes korta sejour på Captain America brukar ofta benämnas som en klassisk sådan. Enligt min åsikt beror det snarare på Sterns och Byrnes nuvarande status i seriebranschen än själva serierna. De gjorde helt enkelt för få nummer tillsammans för att dessa ska förtjäna klassikerstämpeln. De hann inte göra speciellt mycket mer än att ge Captain America en ny ursprungshistoria utan motsägelser och introducera en ny, presumtiv flickvän.
Nu är det i och för sig inte mycket till introduktion: hon dyker upp från ingenstans som en gammal klasskamrat till Steve Rogers granne och vi får veta hennes namn (Bernadette ”Bernie” Rosenthal”), hennes yrke (glasblåsare) samt att hon tycker att Steve Rogers är snygg. Hon tycker dessutom att hans musik- och filmsmak är gammaldags (hans superhjälteidentitet var nämligen hemlig vid den här tidpunkten). Någon djupare karaktärisering än så hinner inte Stern/Byrne med.
De tre egentliga äventyren är inte heller något som doftar klassiker. Machinesmith känns som en Byrne-skurk av modellen ”ondskefullt geni som ser allt via monitorer och skrattar högt och pratar för sig själv”, som han använt sig av flera gånger i andra sammanhang – oftast med bättre resultat.
Numren med Mr. Hyde och Batroc är en högst ordinär superhjältehistoria där skurkarna hotar att förgöra New York om de inte får massvis med pengar, gnabbas inbördes och till slut besegras av hjälten.
Den avslutande vampyrhistorien känns som hämtad ur ett mediokert nummer av Fantomen, med sina dimmiga hedar, slottsruiner och övernaturliga varelser.
Mike Zeck debuterade som fast tecknare på Captain America i och med nummer 258. © Marvel Comics
Däremot känns ”presidenthistorien” i Captain America nummer 250 som någonting nytt, där Stern och Byrne ville visa vad titelkaraktären stod för – eller kanske snarare vad han inte stod för. Här visar de en ambition att göra något spännande med Captain America, men på grund av att de slutade i förtid fick de aldrig möjlighet att utveckla serien vidare. När man kallar Sterns och Byrnes sejour för en klassiker uttrycker det nog snarare en förhoppning om vad den kunde ha blivit än vad den faktiskt blev.
Efter avhoppet stod alltså serien utan fast kreatörsteam igen, och de två följande numren var typiska utfyllnadshistorier. Captain America nummer 256 (april 1981) skrevs av Bill Mantlo – känd som en snabb författare som kunde kallas in med kort varsel – och tecknades av Gene Colan. Numret efter gästades av Hulk, men trots att Mantlo sedan några månader tillbaka var fast författare på Incredible Hulk, skrevs gästspelet av Mike W. Barr och självaste chefredaktören Jim Shooter. Skräcktecknaren Lee Elias svarade för det visuella.
Captain America nummer 258 (juni 1981) sticker ut av flera anledningar. Det är en riktigt bra historia om en mordbrännare där Steve Rogers blir mer involverad än vanligt, eftersom en av hans grannar – brandmannen Mike Farell – förlorar en nära vän i en av bränderna. För manuset svarade John Byrnes gamla parhäst på X-Men, Chris Claremont, tillsammans med David Michelinie. Det som gör numret till en milstolpe är inte i första hand manuset, utan teckningarna. Detta är nämligen debuten för Mike Zeck som fast tecknare på titeln, en befattning han skulle behålla i nästan tre år.
De flesta nummer av tidningen var s.k. utfyllnadsnummer, av varierande kvalitet. Omslaget till nummer 260 tecknades av Al Milgrom och är det bästa med tidningen.
Michelinie skrev även numret efter, och det är också en historia som berör Captain America på ett personligt plan, då en av hans gamla armékompisar ber om hjälp med att rädda sin son från ett motorcykelgäng. Han lyckas förstås, och som belöning får han en specialdesignad MC – en återkoppling till sjuttiotalsnumren, där han ofta färdades på en sådan.
Efter ett ganska intetsägande äventyr av Al Milgrom och Alan Kupperberg var det entré för ytterligare en kreatör som skulle komma att forma serien under de närmaste åren. Captain America nummer 261 (september 1981) var J.M. DeMatteis första insats på tidningen – även om det skedde efter ett misslyckande. Tanken var nämligen att DeMatteis skulle göra ett längre äventyr där Captain America återigen tampades med Red Skull, vilket var tänkt att publiceras i albumform. Av olika anledningar rann albumprojektet ut i sanden, men Marvel beslutade att låta publicera äventyret i Captain America nummer 261–263. Av bara farten fick han skriva manus till ytterligare ett nummer av serien: ett ganska märkligt äventyr som utspelades i en drömvärld.
David Anthony Kraft skrev sedan en historia där både Nick Fury och Spider-Man gästspelade. Historien, som sträckte sig över Captain America nummer 265 och 266 (januari-februari 1982), är en typisk ”hjältarna räddar världen”-historia av utfyllnadskaraktär.
Det var nämligen dags för J.M. DeMatteis att göra officiell debut som fast författare på titeln och nästa del kommer att handla om hans tid på Captain America. På återläsande!
Lästips:
- Samtliga nummer som jag går igenom i denna text, alltså Captain America nummer 247–266, finns samlade i en Epic-volym, nämligen nummer 9, Dawn’s Early Light.
- Captain America 247–260 kommer att återtryckas i Marvel Masterworks-format i juli 2022, när den fjortonde (!) boken med Captain America-material släpps. Det är böcker med hårdpärm, i standardmaterial men med restaurerade teckningar.
-
© Marvel Comics/Satellitförlaget
Den enda svenska tidningen som bara innehåller Captain America-serier är Marvels Universum nummer 4/1989. Den innehåller Captain America nummer 251 och 252. Ett något märkligt val i mitt tycke, eftersom det är det svagaste av de äventyr Roger Stern och John Byrne gjorde tillsammans.
