Tintins äventyr: Krabban med guldklorna

Min första Tintin-upplevelse var när Krabban med guldklorna visades som teveserie någon gång i början av 1970-talet. Scenen med det brinnande flygplanet i öknen skrämde mig som litet barn till den grad att det gick många år innan jag vågade närma mig Tintin-albumen. Jag var ett känsligt barn som hade blivit ett bränt barn.

Utdrag ur Tintins äventyr: Krabban med guldklorna av Hergé. © Casterman & Hergé

I jämförelse med andra albumserier, som Lucky Luke, Asterix och Johan & Pellevin, upplevde jag även att Tintin-albumen var svårlästa. Äventyren var ofta ologiska och tycktes nästan aldrig ta slut.

Senare kom jag naturligtvis att omvärdera dem. Det jag störde mig på som litet barn kunde jag när jag blivit lite äldre uppleva som surrealistisk drömlogik.

På flera sätt påminner detta album om Faraos cigarrer. Dels jagar Tintin även här en knarkliga, dels förekommer en mystisk varumärkesetikett i centrum av handlingen. Den underjordiska gången återkommer också här. En variant fanns med redan i Tintin i Sovjet.

För Tintin-fantasterna är det viktigaste med detta album att det är här som Haddock gör entré, den gormande, rökande och drickande sjökapten som efter några album tar över all luft i serierutorna.

Det ursprungligen svartvita äventyret publicerades 1940–1941 i den belgiska dagstidningen Le soir (som kontrollerades av den nazistiska ockupationsmakten), först i barnbilagan men flyttades senare över till huvudtidningen.