Pulphäften brukar ofta ses som serietidningarnas föregångare. Någon svensk motsvarighet finns egentligen inte; det närmaste vi kommer är de ”kioskdeckare” som gick att köpa på i stort sett varje matbutik ända in på 1990-talet. De var billiga, både bokstavligt – termen ”pulp” kommer från det billiga papperet som användes vid tillverkningen – och bildligt talat. De olika häftena hörde till genrer med mer eller mindre dåligt rykte: science fiction, skräck, fantasy, ”exotiska äventyr” samt deckare.
Efter att ha börjat som fiktiv berättare i ett radioprogram, fick The Shadow sitt eget pulphäfte. © Condé Nast
De första pulphäftena kom redan på 1890-talet, men störst popularitet nådde de under decennierna före andra världskriget. Därefter övertogs marknaden av pocketböcker och framför allt serietidningar. De senare använde sig av de flesta genrer och troper som gjort pulphäftena populära; exempelvis EC Comics serieutgivning från det tidiga femtiotalet är närmast en karbonkopia av pulpgenrer och -titlar.
Inte minst superhjälteserierna har hämtat inspiration från pulpestetiken och en av de största inspirationskällorna har varit historierna om The Shadow. I strikt mening var han dock ingen pulpkaraktär från början, utan en fiktiv ”värd” för ett antologiprogram i radion, ungefär som The Crypt-Keeper från tidningen och TV-serien Tales from the Crypt. Radioserien hade dock klara pulpkopplingar.
För att öka försäljningen av deckarhäftet Detective Story Magazine bestämde sig utgivarna Street & Smith Publications för att låta producera radioadaptioner av några av historierna. De bestämde sig också för att programmet, som fick det inte alltför fantasifulla namnet Detective Story Hour, skulle ha en ”mystisk berättare” som fick namnet The Shadow. Radioserien hade premiär i juli 1930 och resultatet blev något oväntat: försäljningen av Detective Story Magazine gick inte alls upp, men folk började fråga efter ”det där häftet med The Shadow i”. Den mystiske berättaren hade alltså blivit mer populär än historierna!
Både serietidningen och pulphäftet om The Shadow lades ner 1949. Här visas serietidningen. © Condé Nast
Street & Smith ville förstås slå mynt av denna popularitet, så man bestämde sig för att ge ut ett sådant häfte. Walter B. Gibson – under pseudonymen Maxwell Grant, som senare kom att användas även av efterföljande författare – anlitades för att helt enkelt hitta på en karaktär. Han skapade Kent Allard, pilot och första världskrigs-veteran, som kraschlandade i Guatemala och fick lära sig ”mystiska krafter” av en infödingsstam, bland annat ”rösthypnos” som gjorde att den som hörde hans röst måste lyda honom. Allard återvände sedan till USA för att bekämpa brott som vigilanten The Shadow. Han antog en rad fiktiva identiteter, varav den mest kända är den rike playboyen Lamont Cranston. Med tiden fick han också en rad medhjälpare, eller ”agenter” som de kallades, som assisterade honom i kampen mot ondskan. Karaktären debuterade i The Shadow Magazine i april 1931.
Man behöver inte leta speciellt länge för att hitta element som superhjälteserierna tagit direkt från The Shadow. Bakgrundshistorien med mystiska inslag, en hemlig identitet som brottsbekämpare samt psykologisk krigsföring mot de tjuvar som jagas är bara några av dessa.
Fantomen, som brukar räknas som den första maskerade seriehjälten, har klara drag av The Shadow – något som hade blivit ännu tydligare om Lee Falk använt sin ursprungliga idé och gjort Fantomen/Kit Walker till en rik playboy.
I Archie Comics kortlivade version blev The Shadow en superhjälte. © Condé Nast
Den seriehjälte som lånat allra mest från The Shadow är förstås Batman. Bill Finger och Bob Kane gick medvetet in för att göra sin karaktär så ”pulpig” som möjligt och enligt Finger så var den allra första Batman-historien en ren kopia av Shadow-historien Partners of Peril.
Trots att figuren varit en stor inspirationskälla till många av de efterföljande seriehjältarna, hade The Shadow svårt att klara klivet över till seriemediet. En dagstrippserie startades 1940, men lades ner bara två år senare. Street & Smith startade en serietidning, Shadow Comics samma år som dagstripsserien, vilken överlevde till 1949, lika länge som pulphäftet. Sedan skulle det dröja innan karaktären hördes av igen.
1964 lanserade Archie Comics (!) The Shadow med hjälten iklädd traditionell superhjältemundering, men denna tidning lades ner efter bara åtta nummer.
1973 startade DC Comics en tidning med samma namn, skriven av Dennis O’Neil och tecknad av Michael Kaluta, men också den försvann, denna gång efter tolv nummer.
Efter den åttiotalsversion som detta inlägg handlar om har det inte gått mycket bättre: mellan 1993 och 1995 gjorde Dark Horse Comics några miniserier med The Shadow i huvudrollen och sedan 2012 äger Dynamite Entertainment rättigheterna. Man har bland annat gett ut en ”ongoing” som varade i 25 nummer och ett gäng miniserier, men åttiotalsversionen är och förblir den mest kända serieversionen.
På sjuttiotalet gjorde DC Comics ett försök att ge ut en tidning med The Shadow i huvudrollen. © Condé Nast
Den som läst serier från åttiotalet – eller Seriearkeologi – känner nog till att DC Comics var i det närmaste besatta av att modernisera sina hjältar i mitten av decenniet. Superman, Batman och Green Arrow är bara några exempel. I samband med detta bestämde sig DC för att göra ett nytt försök med The Shadow, denna gång i en uppdaterad och moderniserad version, signerad Howard Chaykin. Resultatet blev en miniserie med undertiteln Blood and Judgement som gavs ut i fyra nummer mellan maj och augusti 1986. Miniserien var i magasinformat och stod således utanför Comic Code Authoritys regelverk, vilket gav Chaykin fria händer.
Den största skillnaden gentemot tidigare serier var tidsperioden. Tidigare versioner – alltså även den som kom på sjuttiotalet – hade utspelat sig på 1930- och 40-talet. Nu förflyttades Shadow och de överlevande assistenterna till ”nutid”, alltså 1986. Det visar sig att Shadow/Cranston varit försvunnen sedan 1949 – samma år som tidningen och pulpmagasinet lades ned i verkligheten – utan att ge några livstecken ifrån sig.
När flera av Shadows agenter mördas dyker han plötsligt upp igen, till synes utan att ha åldrats. Det visar sig att han tillbringat de senaste decennierna i Shamballa – ursprungsplatsen för Shadows mystiska krafter förflyttades alltså från Centralamerika till Himalaya – dit han känt sig tvungen att återvända sedan Mao gripit makten i Kina. Nu var han tillbaka, tillsammans med sina två söner för att ta upp kampen mot den eller de som låg bakom morden på hans agenter. Det visar sig vara Preston Mayrock, en person med mycket gamla band till The Shadow.
Howard Chaykins version av The Shadow fick kritik för att vara alltför våldsam. © Condé Nast
Den som läst Blackhawk (ytterligare en modernisering av en DC-karaktär i miniserieformat, som Chaykin gjorde direkt efter denna) eller någon annan av Howard Chaykins serier kommer att känna igen sig i Blood and Judgement. Huvudpersonen är en sexistisk och manschauvinistisk skitstövel, något som Chaykin hävdade skulle illustrera att Shadow var en man från en annan tid (kronologiskt var han ju över nittio år gammal). Det hade jag möjligen kunnat köpa – om det inte vore för det faktum att samtliga Chaykinserier jag läst haft huvudpersoner som varit sexistiska och manschauvinistiska skitstövlar! Övriga ingredienser känns också igen: erotik blandat med ultravåld – bland annat använder Shadow k-pistar i stället för revolvrar – och en komplicerad intrig som knyts ihop först i slutet av miniserien.
Flera gånger under läsningen kom jag på mig själv med att tycka att Blood and Judgement känns lite som en fattigmansversion av The Dark Knight Returns, med flera berättargrepp – bland annat ”talking heads” i TV-skärmar – som finns i båda serierna. Jag undrade därför om Chaykin läst Frank Millers miniserie och stulit saker rakt av. Det visade sig dock att de båda miniserierna publicerades i princip samtidigt. Intrigen tätnar emellertid: Howard Chaykin och Frank Miller delade ateljé fram till 1984, så det är fortfarande möjligt att de inspirerats av varandra.
The Shadow: Blood and Judgement är inte i klass med Blackhawk och än mindre The Dark Knight Returns, men är en klart läsvärd serie om man gillar ”grim and gritty”-serier från mitten av 1980-talet och/eller Howard Chaykins berättarstil. Den fick sina belackare som tyckte att The Shadow tappat pulpatmosfären och blivit en alltför våldsam karaktär. Då jag läst ytterst lite The Shadow i andra sammanhang har jag svårt att ha en åsikt om detta. Däremot är miniserien intressant som exempel på en DC-modernisering som inte riktigt nådde ända fram.
Man ska inte döma en bok efter omslaget, och Sienkiewicz omslag var riktigt snygga. © Condé Nast
Miniserien blev så pass framgångsrik att DC bestämde sig för att satsa på en regelbundet utkommande tidning. Problemet var bara vem som skulle göra den.
Howard Chaykin var inte intresserad (och hade som sagt gått vidare till nya projekt). Dennis O’Neil tillfrågades, men tackade nej eftersom han inte gillade idén med The Shadow i nutid. Jobbet gick till slut till Andy Helfer, som hade varit redaktör för miniserien. Han fick dock ordentlig draghjälp på tecknarsidan: den redan då legendariske Bill Sienkiewicz tecknade de första sex numren. Därefter gjorde den likaledes legendariske Batman-tecknaren Marshall Rogers ett nummer, varpå resterande nummer tecknades av debutanten – och den framtida legendaren – Kyle Baker.
När The Shadow nummer 1 kom ut i augusti 1987, var Andy Helfer en tämligen oerfaren författare. Han hade dock en gedigen meritlista som redaktör: förutom ovan nämnda miniserie hade han varit redaktör för Man of Steel och den efterföljande nylanseringen av Superman-titlarna. Han var också redaktören bakom en av mina favoritserier från samma period, den briljanta Justice League International. The Shadow var hans största jobb som serieförfattare, något som fortfarande är fallet. Tyvärr är det lätt att förstå varför.
Som bekant heter den här bloggen Seriearkeologi och jag brukar ibland förklara namnet med att jag ”gräver upp” gamla serier som kanske glömts bort. Men ibland renderar mina ”utgrävningar” inte några fynd. Den här gången känns det som om utgrävningen inte bara blivit resultatlös, jag har dessutom råkat gräva av en kabel som gjort hela Svealand strömlöst.
De första sex numren är – trots Sienkiewicz teckningar – förmodligen de sämsta superhjälteserier jag läst. Detta är serier som får All Star Batman & Robin att framstå som Maus.
I det sista numret hade The Shadow blivit en robot, något som enligt rykten fick rättighetsinnehavaren att hota med att dra in DC:s licens. © Condé Nast
Det stora problemet är att Helfer försöker skriva som Chaykin: komplicerade intriger med osympatiska karaktärer i huvudrollerna, men utan att ha förmågan att ro projektet i land. Resultatet blir ett förvirrande mischmasch av groteska – Sienkewicz var vid tillfället mitt inne i sin experimentella period – figurer som skjuter mot och/eller skriker åt varandra.
Efter den inledande sex nummer långa historien tar det sig något, men historierna är fortfarande röriga. Den avslutande historien, där Shadow dött men återuppstår som robot (!) försöker dessutom vara satirisk, men inte heller det är speciellt lyckat. Helfers oförmåga att knyta ihop sina onödigt komplicerade intriger slår igenom. De enda historierna som är läsbara är de som avslutas i ett och samma nummer. Dels Harold Goes to Washington från The Shadow nummer 7 (februari 1988) som handlar om en skolpojke som försöker mörda president Ronald Reagan, dels The Shadow Annual nummer 2 från 1988, som innehåller en Citizen Kane-pastisch som faktiskt är riktigt underhållande.
The Shadow nummer 19 (januari 1989) blev det sista, mitt i en cliffhanger. Det är oklart om tidningen lades ned på grund av bristande lönsamhet eller inte, men ett envist rykte gör gällande att företaget som hade rättigheterna till The Shadow, Condé Nast, tyckte att serien var för dålig och helt enkelt hotade med att återkalla DC:s licens att göra serier med karaktären om inte tidningen lades ner med omedelbar verkan.
Om det är sant eller inte kan man förstås bara spekulera i – det är svårt att klandra dem om så skulle vara fallet – men en indikation är att det startades en ny Shadow-tidning bara några månader senare. The Shadow Strikes kom ut med 31 nummer och utspelades återigen i fyrtiotalsmilljö.
Som ni kanske förstår kan jag inte med bästa vilja i världen rekommendera samlingarna med Helfers The Shadow. Det finns bokstavligt talat hundratals serier som är mer värda att lägga pengarna på. Så om ni nödvändigtvis vill läsa åttiotalsversionen av The Shadow, gör er själva en tjänst och håll er till Chaykins miniserie.
Nästa gång ska det handla om en figur som är betydligt mer känd på våra breddgrader, nämligen Tarzan! På återläsande!
Lästips:
- Miniserien The Shadow: Blood and Judgement finns samlad i en mjukpärmsutgåva från Dynamite Entertainment (som för närvarande innehar licensen att publicera serier med karaktären). I skrivande stund kostar den ungefär 250 kr.
- Om ni är utpräglade självplågare och faktiskt vill läsa Andy Helfers The Shadow, finns samtliga 19 nummer plus de två ”annuals” som gjordes samlade i tre mjukpärmsutgåvor, kallade The Shadow: Master Series. De kostar 200–300 kr per volym.
Svensk publicering:
Dagstrippversionen publicerades i Karl-Alfred (!) mellan år 1946 och 1948, då under namnet Gäckande Skuggan.- DC:s sjuttiotalsversion publicerades i Serietidningen och Toppserien mellan år 1976 och 1978, då under namnet Svarta Skuggan. Delar av materialet återpublicerades i Gigant 1983.
- Howard Chaykins miniserie var tänkt att publiceras i Thriller under 1990, men tyvärr hann tidningen läggas ner innan publiceringen blev av.
