Som jag skrev i förra avsnittet så fick Marvel i slutet av sjuttiotalet licensen att ge ut serier baserade på Edgar Rice Burroughs karaktärer. I juni 1977, samma månad som första numret av Tarzan, Lord of the Jungle utkom, släppte Marvel första numret av John Carter, Warlord of Mars.
A Princess of Mars är den första och mest kända boken i den så kallade Barsoom-serien. © ERB
I reklamen påstods John Carter vara den första actionhjälten. Det är han givetvis inte; de flesta forntida mytologier innehåller vad som kan klassas som äventyrshistorier med actionhjältar i huvudrollen. Det är inte ens den första moderna actionhjälten, eftersom ”pojkböcker” med spännande äventyr skrivits sedan åtminstone 1800-talets mitt. Däremot är det den äldsta karaktären i denna genomgång, då den första John Carter-historien Under the Moons of Mars debuterade i The All-Story Magazine i februari 1912, ett drygt halvår före den första Tarzan-historien.
Berättelsen, eller A Princess of Mars som den kallades när den återutgavs i bokform några år senare, är en variant av tropen ”person från vår verklighet transporteras på ett mystiskt sätt till en främmande värld”. I denna historia är det sydstatsofficeren John Carter, som några år efter inbördeskriget flyr ett apacheöverfall och plötsligt förflyttas till Mars. Inte planeten Mars som vi idag vet hur den ser ut, utan en mycket fiktionaliserad version som bebos av flera olika raser marsianer, främst röda marsianer (som är mest lika jordiska människor) och de mer monsterlika gröna marsianerna. Miljön är en blandning av fantasy och science-fiction, där John Carter och hans allierade ibland slåss med svärd och ibland med strålpistoler.
Böckerna i den så kallade Barsoom-serien (Barsoom är marsianernas eget namn på planeten de bor på) var en av George Lucas största inspirationskällor till Star Wars-filmserien och man behöver inte leta speciellt länge för att hitta paralleller mellan de olika mytologierna. Även James Camerons Avatar-filmer har inspirerats av berättelserna om Burroughs rymdhjälte. Den första romanen i Barsoom-serien har dessutom filmatiserats två gånger; dels independentfilmen Princess of Mars från 2009, dels en påkostad film från 2012 som kort och gott heter John Carter. Den förstnämnda filmen släpptes dock direkt på DVD och filmen från 2012 floppade rejält.
Filmen från 2012 floppade. © Disney/ERB
Filmadaptionerna har alltså inte varit några succéer, och likadant är det med serieversionerna. Burroughs gjorde flera försök att få något av seriesyndikaten att producera en dagstrippserie på 1930-talet, men utan framgång. Först 1941 lyckades han få United Features att nappa på idén, men bara som söndagsserie.
Det första avsnittet av John Carter of Mars publicerades den 7:e december 1941 – samma dag som anfallet mot Pearl Harbor. Trots att den som mest bara gick i fyra olika tidningar – som jämförelse gick Calvin and Hobbes i 2 600 tidningar när den var som mest populär – hölls den vid liv i drygt ett år. Den 28 mars 1943 publicerades den allra sista söndagssidan.
John Carters allra första framträdande i en serietidning skedde i Four Color nummer 375. Tidningen kom ut i februari 1952 och omslaget tecknades av Jesse Marsh. © ERB
På serietidningsfronten gjorde karaktären inte heller speciellt mycket väsen av sig. Western Publishing, som ju hade rättigheterna till att göra serier med Burroughs karaktärer, lät John Carter vara huvudperson i fyra nummer av sin antologitidning Four Color Comics i början av 1950-talet. De repriserades, också då av Western Publishing, i mitten av 1960-talet.
Westerns ovilja att göra fler serier med Burroughs karaktärer var som bekant anledningen till att Edgar Rice Burroughs, Inc. avbröt samarbetet med dem och sålde licensen till DC Comics. Inte heller där fick John Carter någon egen tidning, men karaktären fick åtminstone en backupserie som gick i både Tarzan och Tarzan Family. Först när Burroughs-licensen såldes till Marvel Comics 1977 fick John Carter en egen serietidning, 65 år efter pulpdebuten.
Som redaktör och författare fungerade Marv Wolfman, som senare skulle bli mest känd som medskapare av den mest populära versionen av Teen Titans och mannen bakom moderniseringen av DC:s serieuniversum. Tillsammans med Gene Colan gjorde han också merparten av Marvels mest framgångsrika titel i sjuttiotalets skräckvåg: Tomb of Dracula.
Wolfman var inte obekant med karaktären John Carter, eftersom han tidigare hade skrivit de backupserier som publicerades av DC Comics. Under den korta period som Edgar Rice Burroughs, Inc. planerat att ge ut serier på egen hand – innan licensen raskt såldes vidare till Marvel Comics – hade han också börjat planera för nya John Carter-serier tillsammans med Dave Cockrum. Han hade en idé som var lika enkel som snillrik. Tidigare serier hade varit adaptioner av Burroughs böcker, men i A Princess of Mars fanns ett tidshopp på nio år. Denna lucka kunde användas för att göra helt nya John Carter-historier. När Marvel fick licensen tog han sina idéer (samt Cockrums skisser med dennes medgivande) och presenterade dem för förlaget. Det krävdes nog ingen större övertalning; Wolfman hade nämligen varit chefredaktör för Marvel en kort period året innan.
Efter 65 år fick John Carter till slut sin egen serietidning. © ERB
Första numret av John Carter, Warlord of Mars släpptes i juni 1977. Det var det första av tio kapitel i historien The Air-Pirates of Mars. Att en historia sträckte sig över tio nummer var något mycket ovanligt i slutet av sjuttiotalet, då standarden fortfarande var historier som antingen avslutades i samma nummer eller möjligen numret efter.
Med dagens mått skulle The Air-Pirates of Mars betraktas som en ganska spretig berättelse, men för att vara en sjuttiotalshistoria över tio nummer är den förvånansvärt sammanhängande. John Carter och hans marsianska hustru Dejah Thoris kidnappas av en grupp luftpirater, varpå Carter tvingas leda deras räder för att hålla sin hustru vid liv. Anledningen till att piraterna vill att Carter leder räderna att de vill förstöra hans rykte som hjälte på Mars (och speciellt i den stora staden Helium). Det visar sig att bakom piratbandet står en mystisk sammanslutning kallad ”The Council of Five”, vars slutliga mål är att kontrollera de ”atmosfärfabriker” som skapar den atmosfär som gör liv på Mars möjligt. Efter många vändningar och intriger står till slut striden mellan John Carter och gruppens ledare, The Great One (nej, wrestlingfans, det är inte The Rock som avses!) och Carter avgår givetvis med segern.
Efter att The Air-Pirates of Mars gått i mål slutade också Gil Kane som tecknare. Nummer 11 (april 1978), som var historien om hur Carter och Dejah Thoris träffas och blir ett par, tecknades av Dave Cockrum – samme Cockrum som var inblandad i serien på projektstadiet innan det blev en Marvel-titel. Det var dock bara fråga om ett enstaka inhopp. Numret efter var första delen av tre i en berättelse om hur John Carter och hans allierade upptäcker en stad befolkad av levande döda. Historien, som tecknades av Carmine Infantino, var en regelrätt fantasyhistoria som skulle ha fungerat lika bra i till exempel Conan.
George Pérez tecknade ett fantasyinspirerat omslag. © ERB
Från och med John Carter nummer 16 (september 1978) så var även Marv Wolfman borta som redaktör och författare. Istället togs manuspennan över av en av Marvels unga stjärnskott: Chris Claremont. Den som inte vet vem Claremont är har nog aldrig läst ett nummer av X-Men, den serie han numera förknippas allra mest med och som han då redan hade skrivit i ett par år.
Numret var inledningen på ytterligare en ovanligt lång historia, den tolv nummer långa The Master Assassin of Mars. Det är en om möjligt ännu spretigare historia där John Carter först överlever ett mordförsök och sedan hamnar i en rad förvecklingar när han försöker ta reda på motivet bakom mordförsöket. (En sammanfattning som är väldigt summarisk.) Chris Claremont vore inte Claremont om han inte slängde in lite drama, så en del slitningar mellan John Carter, hans hustru och hans övriga allierade förekom också, även om vissa förvecklingar känns ganska ansträngda.
John Carter, Warlord of Mars nummer 28 (oktober 1978) var en avslutad historia – faktiskt bara den andra ennummershistorien i hela serien – och handlade om ytterligare en försvunnen stad (en favoritintrig hos Burroughs). Den skrevs av Peter B. Gillis och tecknades av Larry Hama.
Efter detta lades tidningen ned. Eftersom det inträffade samma månad som det sista numret av Tarzan kom ut, är det oklart om nedläggningen skedde på grund av vikande försäljning eller om anledningen helt enkelt var att Marvel blev av med Burroughs-licensen.
Chris Claremont gjorde en spretig historia som sträckte sig över hela tolv nummer. © ERB
Jag skulle beteckna John Carter, Warlord of Mars som en hyfsad science fiction-serie från sjuttiotalet. Den är inte speciellt bra, men heller inte speciellt dålig. Under läsningen kom jag flera gånger att tänka på någon av de gamla serietidningar man egentligen inte hade någon koll på men ändå köpte på olika serieantikvariat eller på någon loppmarknad. Tidningar som gav en stunds underhållning, men som sedan glömdes bort. Så är det med John Carter också: när jag skriver denna sammanfattning inser jag att jag har svårt att minnas vad serierna handlar om, trots att jag precis läst dem. Så för den som vill ha en stunds underhållning rekommenderar jag dessa serier, men förvänta er inga omvälvande mästerverk.
Även om berättelserna är ganska bagatellartade, så är John Carter, Warlord of Mars seriehistoriskt intressant. De serieskapare som var inblandade i serierna är ”idel ädel adel”.
Marv Wolfmans och Chris Claremonts meriter har jag redan nämnt. Gil Kane och Carmine Infantino var legendarer redan då, Silver Age-pionjärer som de var. (Infantino var också den som lockade över Jack Kirby till DC Comics, när han jobbade som redaktör för förlaget).
Även framtida stjärnskott var inblandade i tidningen. Roger Stern, som några år senare bland annat gjorde sig känd som en av de bästa Spider-Man-författarna någonsin, var tidningens redaktör under senare halvan av dess existens. Walt Simonson tecknade ett nummer. Larry Hama, som på åttio- och nittiotalen gjorde Wolverine och G.I. Joe till storsäljare, tecknade det sista numret. Frank Miller gjorde sitt allra första jobb för Marvel när han tecknade John Carter nummer 18 (november 1978). Några månader senare skulle han ta över som fast tecknare på Daredevil och resten är, som man säger, historia.
Som tidskapsel är alltså titeln betydligt intressantare än som läsupplevelse.
Även om John Carter inte direkt varit något hett namn på seriemarknaden de senaste åren, så har han klarat sig bättre än den mer namnkunniga Burroughs-karaktären Tarzan. Dynamite Entertainment publicerade nämligen en ongoing med karaktären kallad Warlord of Mars, mellan 2010 och 2014. Den kom ut med hela 37 nummer, vilket alltså gör det till den mest långlivade John Carter-tidningen hittills. Den har jag dock inte läst.
Nästa gång ska det handla om den mest framgångsrika pulpadaptionen av alla, åtminstone på senare år. Då namnar nämligen strålkastarljuset på allas vår favoritbarbar Conan! På återläsande!
Lästips:
- Dark Horse samlade John Carter, Warlord of Mars i en svartvit mjukpärmsutgåva som släpptes 2011.
- I samband med den Disney-producerade filmen som kom 2012 gav likaledes Disney-ägda Marvel Comics ut en omnibusvolym som samlar serien i storformat, färg och med hårda pärmar. Tyvärr ger den utgåvan intrycket av att vara ett hafsverk, framstressat för att sammanfalla med filmens premiär. Till skillnad från de flesta andra omnibusvolymer saknar den såväl förord som läsarbrev. Reproduktionen är dessutom ganska dålig på sina ställen. Den är utgången, men hittar ni den billigt så är den värd ett köp, så länge man inte förväntar sig sedvanlig omnibuskvalitet.
Svensk publicering:
- Trots att det är en relativt okänd serie har den faktiskt publicerats på svenska i sin helhet (om man inte räknar de bortredigerade sidorna eller de tre ”annualerna” som också släpptes). Atlantic förlag gav ut John Carter – Människa på Mars i totalt tretton nummer 1978–1979.
- De gav dessutom ut ett presentalbum 1979, som återtryckte två av de totalt tre ”annualerna” som jag nämnde ovan.
