Bilen lyfter från marken, det hissnar. Tyngdlöst kittlar det i kroppen. Under några sekunder har du ingen kontroll. Förtjusningen är stor när däcken slår i gruset. Det skramlar i plåten och det hörs ett brak från något som spricker. Nåja, lite skit kan jag ta. Det var ju ändå flera sekunder av känslor.
© Disney
Ingen skildrar det så självklart och vackert som Carl Barks. Kalles berömda bil 313, som sägs vara en mix av Ford och Dodge från trettiotalet, svävar. Bakom ratten sitter en arg anka och vi är med. Bakom oss jublar Knatte, Fnatte och Tjatte. Det är väl ingen större idé att sakta ner. Farten kittlar och i barnserier blir ingen påkörd och bortförd. Skuggan under bilen markerar att vi är ovanför marken. Ballongdäcken snurrar och någonstans i närheten slänger sig en vind mot oss. Vi kisar och trampar ner gasen, nytt gupp på ingång.
© Disney
Att läsa en bild är att känna något. En serie av bilder kan förstärka känslorna. Carl Barks tog sig dagligen genom samma rutiner. Han tänkte, skissade och tecknade Kalle Anka. Efter pensionen målade han oljemålningar som föreställde Ankeborgs ankor. Ett av hans knep för att skapa en känsla var att låta figuren eller fordonet sväva, men med skuggan kvar på marken. Alla som har åkt bil lite för fort eller suttit i en berg-och-dalbana vet att kroppen bubblar över av känslor när den tycks lyfta. Han låter oss känna något.
Det kan förklara varför många som läste Carl Barks som barn fortfarande är roade av Kalles energi. Vi lyfter upp serietidningen med öppna sinnen. Det finns plats för mer känslor. Vad sägs om en korgfest i Loppebergaparken? Jovisst, och Kajsa sitter bredvid, gasa på!
Hisnande romantik, inte bara för barn.
© Disney
