Alisik 1: Höst

Teckningarna i Alisik är nog det första man slås av när man öppnar denna inledande del i serien. Estetiken är ett slags kitschig goth med drag av Henry Selicks filmer, där figurer och miljöer förvrids och överdrivs, men här finns också aspekter som refererar till allt från romantiken till graffiti. Detta letar sig även in i sättet som mediet används, med Watchmen-liknande utdrag ur fiktiva böcker mellan kapitlen (efemärt material) och pratbubblorna som tycks smulas sönder och kastas för vinden.

Som en första del gör Höst ett bra jobb med att introducera läsaren till figurerna, världen de bebor och reglerna som styr den genom att låta oss se allt ur titelfigurens perspektiv. Alisik är en ung kvinna som dött under oklara omständigheter och måste vänja sig vid tillvaron som spöke och hemsöka kyrkogården med de knasiga »postmortala« existenserna som redan vistas där. Åtminstone tills den mystiske Herr Dödén beslutat om de ska till Mörkrets eller Ljusets rike.

Som det rebelliska bildspråket antyder är detta därmed en berättelse som ifrågasätter byråkrati. Det kalla, rationella synsättet som stöter ut de udda figurerna som inte passar in, gäller även när det ska bestämmas vem som kommer till himlen eller helvetet.

Som huvudperson gör Alisik inget stort intryck och hennes design begränsar också känslorna hon tecknas med, men jag gissar att hon kommer utvecklas under seriens lopp, allt eftersom hon lär sig mer om sig själv och den nya värld som öppnats för henne.