Hulk har alltid varit min favorithjälte, och redan när jag fick möjligheten att börja skriva Seriearkeologi här på Bild och Bubblas webbplats hade jag tankar på att en dag göra en stor genomgång av serien. Nu står tioårsjubileet för dörren, så vad passar väl bättre än att förverkliga dessa planer? Under ungefär ett och ett halvt års tid ersätts alltså Seriearkeologi av den intill förväxling lika avdelningen Hulkologi!
Jag brukar ibland på skämt kalla mig för ”Sveriges ledande Hulk-expert” och mitt ambitiösa – vissa skulle nog till och med kalla det för pretentiösa – mål är att åtminstone försöka göra anspråk på den titeln. Åtminstone är mitt mål att Hulkologi ska bli den definitiva svenskspråkiga källan till kunskap om Hulk-serierna.
Jag kommer att läsa samtliga nummer av Incredible Hulk från starten fram till World War Hulk, som utkom 2007. Anledningen till att det blir slutpunkten för genomgången kommer jag att gå in närmare när jag väl når dit; den snabba förklaringen är att jag tröttnade på hur tidningen togs över av Hercules (”The Incredible Herc”) samtidigt som en andra tidning med en röd Hulk (!) startade. Som avslutning kommer jag också att läsa en av de mest hyllade Hulk-sejourerna sedan Peter David slutade, nämligen Immortal Hulk som kom ut mellan 2018 och 2021. Jag kommer inte att ta med hans medverkan i Avengers eller Defenders (Hulk var en av originalmedlemmarna i båda dessa supergrupper) eller andra gästspel, utan fokus ligger helt på hans soloäventyr.
© Marvel
Hulk såg dagens ljus – eller kanske snarare gammabombens sken – i The Incredible Hulk nummer 1 som kom ut i maj 1962. Det gör honom till en av Marvel Comics allra första Silver Age-hjältar, äldre än exempelvis Spider-Man, Iron Man och X-Men. Tidningen lades ned efter bara sex nummer i mars 1963, vilket också ger Hulk den mer tveksamma äran att vara den första Marvel-hjälten i den ”nya vågen” att få sin tidning nedlagd. Numren gjordes – som de flesta andra Marvel-serier – av Stan Lee och Jack Kirby samt Steve Ditko som tuschade det andra numret och gjorde allt tecknande i det sjätte och sista.
Jag har kallat denna första del för Ur-Hulk, men det har inget med hans ålder att göra. Istället är det en nickning till Ur-Pippi, det namn Rabén & Sjögren valde när de 2007 publicerade Astrid Lindgrens originalmanus till Pippi Långstrump. Där trädde en annorlunda Pippi fram, bråkigare och inte lika snäll.
Detta är inget unikt; läser man de första Bamse-serierna som gick som veckoföljetong i Allers sju år innan serietidningen kom, möter man en grabbigare Bamse som inte alltid är ”världens snällaste björn”. När man ser den första fem avsnitt långa säsongen av Seinfeld är det lätt att förstå varför cheferna på NBC inte trodde att tv-serien skulle bli någon större framgång. Det är i princip samma karaktärer, men någonting skaver.
De sex första numren av Incredible Hulk ger mig samma känsla. I det allra första numret är det ganska mycket som skiljer sig från den klassiska versionen av Hulk (alltså den version som förekom på 1970- och 80-talen). Historien i korthet: Dr Bruce Banner arbetar på en militärbas i New Mexico med att utveckla en ”gammabomb”. Precis när testsprängningen ska äga rum kör tonårsligisten (nåja, speciellt mycket ligist är han egentligen inte) Rick Jones in på testområdet efter att ha slagit vad med sina vänner. Banner ber sin assistent Igor att stoppa nedräkningen, men då denne är en sovjetisk spion som vill hitta ”receptet” till gammabomben ignorerar han detta i ett försök att ta kål på Banner.
En anonym soldat namnger Hulk i The Incredible Hulk nummer 1. © Marvel Comics
Banner åker ut på testområdet, slänger ner Rick Jones i en skyddsbunker och absorberar själv all gammastrålning när bomben detonerar. Efter den inledande chocken verkar han opåverkad, men när solen går ner förvandlas han till en stark och elak varelse som får namnet Hulk. Efter att ha slagits med Igors kollegor, ledda av den monstruösa Gargoyle, förvandlas Hulk tillbaka till Banner och lyckas bota Gargoyle, som direkt vänder sig mot sina sovjetiska befälhavare, räddar Jones och Banner och spränger sig själv och spionbasen i luften.
Det är som sagt en hel del som känns ovant. Banner förvandlas inte till Hulk när han blir arg, utan när solen går ner. Hulk pratar inte med den korthuggna syntax som han senare förknippades med, utan är intelligentare och elakare. Han är dessutom inte ens grön, utan grå. Samtidigt finns det en hel del bekant. Förutom Bruce Banner och Rick Jones medverkar general ”Thunderbolt” Ross och hans dotter Betty, två av seriens mest centrala bifigurer, redan från första början (även om Betty är betydligt mer foglig och undfallande gentemot sin far än man är van att se henne).
Serierna om Hulk har oftast balanserat på gränsen mellan att vara monsterserier och superhjälteserier. Hulks hjältedåd sker oftast av en slump och Bruce Banner ser Hulk som en förbannelse snarare än en gåva. De tidiga äventyren är emellertid snarast en blandning mellan monster- och science fiction-historier.
Bruce Banner förvandlas till Hulk för allra första gången. Bild: Jack Kirby © Marvel Comics
Att Robert Louis Stevensons Strange Case of Dr Jekyll and Mr Hyde varit en klar inspirationskälla är tydligt, med den hämmade och timide Banner som förvandlas till den osympatiske och otyglade Hulk vid mörkrets inbrott. Jämförelsen görs dessutom uttryckligen i serien. Men Bruce Banner blir också en atomålderns Frankenstein, där han är både vetenskapsmannen och monstret. Det är därför ingen slump att Banners labbassistent heter just Igor, då det var samma namn som assistenten bar i filmerna om Frankensteins monster. Men där filmernas Igor var en hunsad puckelrygg är seriens motsvarighet en ondsint sovjetspion som är åtminstone delvis ansvarig för Bruce Banners förbannelse.
Monster möter rymdmonster. De tidiga Hulk-serierna var väldigt science fiction-inspirerade. © Marvel Comics
Ett annat utmärkande drag för de tidiga numren är experimentlustan. Redan i det andra numret blev Hulk grön. Varför det är så finns det olika teorier om.
Ofta sägs det att det var svårt att få rätt grå nyans med dåtidens tryckteknik, vilket var lättare med grönt. Stan Lee har sagt att han helt enkelt tyckte att grönt såg bättre ut. På brevsidan i Incredible Hulk nummer 4 ges en tredje förklaring, då den anonyme redaktören (som förmodligen också var Stan Lee) skrev att Hulks grå färg berodde på ett fel i färgläggningen. Som så ofta när Lee är inblandad finns det flera olika versioner av sanningen, och var och en får välja själv vilken av dem man vill tro på.
Titelkaraktärens hudfärg var förstås inte det enda som det experimenterades med. Bruce Banners förvandling upphörde att styras av mörkrets inbrott; istället styrdes den av en ”gammakanon” som Banner utvecklat. Under en kort period kunde Rick Jones kontrollera Hulks handlingar. Senare behöll Banner sin intelligens när han blev Hulk, men detta varade knappt ett nummer.
En del saker som man förknippar med Hulk kom emellertid på plats. Redan i Incredible Hulk nummer 2 så dyker de klassiska lila byxor upp för första gången, även om det skulle dröja till nummer 5 innan de blev ett permanent inslag i Hulks garderob. I nummer 4 gör han den ”åskklapp” som skapar en tryckvåg för första gången och i numret innan beskrivs hur han tar sig fram genom att hoppa extremt högt och långt (jämför med hur Superman i de tidiga serierna kan ”hoppa över ett högt hus med ett enda hopp”).
The Incredible Hulk var en av få tidningar som Marvel lade ner i början av sextiotalet. Det sjätte numret blev det sista för denna gång. © Marvel Comics
Känslan jag får är att Lee och Kirby aldrig riktigt lyckades hitta rätt tonalitet i dessa tidiga nummer. Huvudintrycket blir därför ganska spretigt. Kanske var det därför som Incredible Hulk nummer 6 (februari 1963) blev det sista.
Stan Lee hävdar visserligen i ett förord till en samlingsutgåva av de sex första numren att anledningen till att tidningen lades ned var att Jack Kirby inte hann med att teckna den. Det var nog en förklaring inte ens han själv trodde på. Delvis eftersom Stan Lee och Kirby startade en rad nya tidningar efter februari 1963, men främst eftersom det sjätte numret tecknades av Steve Ditko, som senare skulle teckna de första Hulk-historierna i Tales to Astonish.
Det första försöket med Hulk i sin egen tidning blev alltså bara sex nummer långt. Men precis som jag avslöjade ovan skulle han snart göra comeback i antologitidningen Tales to Astonish. (Annars skulle ju detta bli en ganska kort genomläsning!). Om de serierna kommer det att handla om nästa gång. På återläsande!
Lästips:
- De sex första numren av Incredible Hulk finns samlade i första volymen av Marvel Masterworks med Hulk i huvudrollen. Det finns även en ännu färskare pocketversion, Mighty Marvel Masterworks: The Incredible Hulk Vol. 1.
- Samma nummer inleder också The Incredible Hulk Omnibus 1.
- Slutligen finns de också i den första Epic-volymen med Hulk, med undertiteln Man or Monster? I den boken finns också några av Hulks första gästframträdanden, bland annat från Fantastic Four och Amazing Spider-Man samt de första Avengers-historierna.
- Nummer 1, 3, 4 och 5 av Incredible Hulk har publicerats på svenska i Atlantic-serien, Spindelmannen Pocket och Hulken på 1970- och 80-talen.
