Inom seriehistorien finns det en rad exempel på serieskapare som tillfört en viss serie så mycket att serieskaparen och karaktären blivit intimt förknippade med varandra, trots att de inte skapat själva serien eller karaktären. Till exempel gäller detta för Frank Miller och Daredevil, Alan Moore och Swamp Thing samt John Byrne och Fantastic Four.
Till dessa bör man tillfoga Peter David och Hulk. Han tog över Incredible Hulk när tidningen var inne i en djup kris och fick fria händer att göra vad han ville med karaktären. David tog chansen och förändrade Hulk inte bara en, utan flera gånger. Han skapade en serie som var dynamisk och som överraskade läsarna så att de återkom för att få veta vad som skulle hända härnäst. Läsarna blev fler och fler och så småningom blev Incredible Hulk en av Marvels bäst säljande titlar.
Enligt min – kanske inte helt ofärgade – åsikt var det också förlagets överlägset bästa tidning under det i övrigt ganska erbarmliga Marvel-nittiotalet. Trots att det är ett drygt kvartssekel sedan hans sejour avslutades (bortsett från en kort återkomst i mitten av 00-talet), räknas han fortfarande av många som den definitiva Hulk-författaren.
Peter David gjorde Hulk läsvärd igen. © Marvel Comics
Peter David var ett ganska oprövat kort när han fick erbjudandet att bli fast författare på Incredible Hulk från och med nummer 331 (maj 1987). Han hade visserligen skrivit en del Spider-Man-historier (bland annat den populära ”The Death of Jean DeWolff”) men hans huvudsakliga arbete var som chef för Marvels avdelning för direktmarknaden.
Det var redaktören Bob Harras (ständigt denne Harras!) som övertalade David att ta jobbet, men det var inte direkt någon målmedveten rekrytering. Ingen annan ville nämligen ta över Incredible Hulk och Peter David hade, delvis på grund av påståenden om vänskapskorruption, svårt att få några andra manusjobb.
Som tecknare anlitades en annan person som hade svårt att få jobb hos Marvel – Larry Hama hade vägrat att arbeta med honom på G.I. Joe – nämligen kanadensaren Todd McFarlane.
I senaste Hulkologi skrev jag att jag kände mig uttråkad när jag läste Al Milgroms Hulk-historier. När jag nu börjat läsa Peter Davids Hulk inser jag hur uttråkad jag var. Peter David var en betydligt bättre serieskapare än Milgrom och blåste verkligen liv i Incredible Hulk. För första gången på länge – kanske så långt tillbaka som Bill Mantlos sista år på Hulk – var tidningen inte bara läsbar, utan läsvärd.
När Peter David tog över Incredible Hulk hade Hulk precis blivit gråhudad. Inte för att Al Milgrom gjorde så mycket av den förändring han själv låg bakom. Den grå Hulk hade knappt några repliker i Milgroms historier; istället var det en ny Hulk i Rick Jones skepnad som var i fokus. Peter David gjorde sig av med Rick Jones-Hulk redan i sitt andra nummer.
Det var den gamle ärkefienden Leader, för tillfället utan sina krafter, som överförde Rick Jones-Hulks gammastrålning till sig själv för att återfå sina krafter. Till sin hjälp hade han Banner-Hulk. Varför Hulk hjälpte Leader? Tja, den ”nya” gråhudade Hulk låg väldigt nära den ursprungliga karaktäriseringen.
Peter Davids Hulk var smartare och elakare jämfört med vad läsarna var vana vid.© Marvel Comics
Han var visserligen svagare och mindre, men i gengäld var han betydligt smartare och elakare. Kanske framför allt elakare. Den grå Hulk var i bästa fall en antihjälte, men oftast var han en helt amoralisk figur.
Att Hulk och Bruce Banner inte var två separata personligheter hade antytts av tidigare författare, men Peter David gjorde det tydligt. Hulk och Banner var två sidor av samma mynt, där Hulk var den mörka delen av Banners personlighet och bara kom fram på natten.
Den grå Hulk hade inte mycket mer gemensamt med den tidigare Hulk än styrkan och temperamentet. Hulk säger till och med vid ett tillfälle att han inte längre är ”det gulliga mostret som gillar bönor och hundvalpar”. Han hade dock vissa försonande drag, speciellt när månen var full. Bannersidan av personligheten påverkades nämligen av solen och var som starkast när fullmånen lyste.
Efter att Hulk hjälpt Leader (som inte alls blev sitt gamla jag, utan fick helt nytt utseende och delvis nya krafter) ägnade sig Hulk åt att försöka hålla Banner så långt borta från Gammabasen som möjligt. Bettys expojkvän Ramon – som varit med i Byrnes första nummer men sedan helt glömts bort – dök upp på nämnda bas för att försöka återvinna hennes gunst. Något han såg ut att lyckas med, delvis på grund av Banners frånvaro, men också för att Betty fått reda på att Banner ett flertal gånger genom åren frivilligt förvandlat sig till Hulk.
Samtidigt växte en ny huvudfiende fram. Det var, lite överraskande S.H.I.E.L.D., som inte längre styrdes av Nick Fury utan av en mystisk organisation. Clay Quartermain fick order om att likvidera Banner, eftersom han inte behövdes längre då USA:s regering utvecklat gammabomber utan honom.
Detta var upprinnelsen till en historia där Quartermain trotsade sina överordnade, sprängde Gammabasen i luften (igen) och stal en S.H.I.E.L.D-van. Tillsammans med Rick Jones och Bruce Banner (som precis återkommit till basen omedveten om faran) ger han sig ut på jakt efter gammabomberna och den försvunna Betty.
Historien – som senare skulle få namnet Ground Zero – sträckte sig över tio nummer (Incredible Hulk nummer 337–346) och hade karaktären av en road movie i serieform. Bruce, Rick och Clay Quartermain (och så småningom Betty) åkte från stad till stad i jakten på gammabomberna samtidigt som de var jagade av S.H.I.E.L.D. Leader var också på jakt efter gammabomberna, eftersom han (som vanligt) ville skapa en planet av gammabestrålade individer som var slavar under honom.
Det är en historia som är fylld av spänning och humor, men också en del ögonblick där Hulks fasad spricker och hans mjuka sida visar sig, speciellt i relationen till Betty som dessutom avslöjade att hon var gravid. Peter David visade redan från början att hans Hulk-historier var något utöver det vanliga.
Wolverine återvände till den tidning han en gång debuterade i. För att dra läsare gavs han en framträdande plats på omslaget. © Marvel Comics
Ett intressant gästspel ägde rum i Incredible Hulk nummer 340 (februari 1988) då X-Men med Wolverine i spetsen träffade på Hulk och kompani i Dallas. Det var faktiskt första gången som Wolverine var med i tidningen sedan han debuterade i Incredible Hulk nummer 180, drygt tretton år tidigare.
Rollerna var ombytta, inte bara i historien där Hulk var den aggressive i ”returmatchen”, jämfört med hur Wolverine provocerade den fredlige Hulk i deras första möte. På de tretton år som gått sedan Wolverines debut hade han utvecklats till Marvels i särklass populäraste hjälte. När Wolverine debuterade 1974 var Incredible Hulk en storsäljare vilket gjorde att den helt okände kanadensaren fick bra exponering. I februari 1988 var det Wolverine som var dragplåstret som skulle locka läsare till den nedläggningshotade tidningen.
Ground Zero nådde sin kulmen i den dubbelt så tjocka Incredible Hulk nummer 345 (juli 1988). Leader hade lyckats att stjäla en gammabomb och använde den för att locka Hulk och kompani till ”Middletown, USA”, en typisk amerikansk småstad. Hulk gav sig ut på jakt efter bomben och Leader samtidigt som de andra såg sig tvungna att kontakta S.H.I.E.L.D.
Sedan överraskade Peter David än en gång: Leaders plan såg ut att lyckas när gammabomben detonerar och en slags kupol gör att bara invånarna i själva staden drabbas av strålningen, medan Hulks allierade klarade sig eftersom de var utanför kupolen.
Det efterföljande numret var en epilog där läsarna, genom en ramhandling i form av ett senatsförhör, fick följa efterdyningarna. Hulk, som befann sig i epicentrum, troddes vara död och Clay, Betty och Rick berättar om sina relationer till Banner/Hulk och vad som hänt efter bomben detonerat.
På epilogens sista sida återvände Leader till Middletown för att kidnappa det fåtal invånare som överlevt explosionen. Hans plan – liksom Peter Davids – hade bara inletts. Todd McFarlane lämnade dock Incredible Hulk för Amazing Spider-Man, vilket skulle bli hans stora genombrott. McFarlane skulle komma att bli en av de mest inflytelserika serieskaparna under hela 90-talet, kanske den allra mest inflytelserika.
Var Hulk verkligen död? Nej, givetvis inte. Det var bara dags för nästa fas av Peter Davids sejour. Den kommer nästa del av Hulkologi att handla om. På återläsande!
Lästips:
- Det billigaste och mest lättåtkomliga sättet att läsa dessa serier är i Epic Collection där Hulk-volym 15 innehåller exakt de nummer som avhandlas ovan.
- Man kan även leta efter de gamla mjukpärmsböckerna Hulk Visionaries: Peter David volym 1 och 2 på begagnatmarknaden.
- Vill man ha dessa serier med ”extra allt” letar man rätt på Incredible Hulk by Peter David Omnibus volym 1.
- Dessa serier (med undantag för nummer 335 som var en one-shot med skräcktema) finns också publicerade på svenska. De finns i Marvels Universum nummer 8/1990 ,12/1990 och 7/1991 samt i Mega Marvel (som Marvels Universum bytte namn till) numer 2/1992. Detta var de sista Hulk-serierna som publicerades på flera år i Sverige.
