Peter David är utan tvekan den mest hyllade av alla författare på Incredible Hulk. Hyllningarna brukar dock handla om Ground Zero, Mr Fixit-historierna eller Hulks tid som ledare för Pantheon.
Historierna från de sista fyrtio numren han skrev nämns sällan eller aldrig som klassiker. Dessa år innebar nämligen en klar försämring av kvaliteten jämfört med tidigare. En vanlig förklaring till detta har varit att Marvel Comics var ett företag i gungning under andra halvan av 1990-talet.
Det rådde ett ganska stort mått av oordning, med flertalet omstruktureringar. Bland annat fick chefredaktören Tom DeFalco sparken och ersattes av … ingen alls, eftersom ägarna kom på idén att de olika underetiketterna skulle ha sin egen chefredaktör. (Experimentet avslutades efter bara några månader.)
Detta kaos spillde naturligtvis över på de enskilda tidningarna, inte minst Incredible Hulk. Peter Davids manus karaktäriserades länge av långsiktighet. David sådde frön som blommade ut till historier tjugo eller trettio nummer senare.
Trots att Hulk porträtterades på radikalt olika sätt över tid och historierna lånade intryck från olika genrer, följde det övergripande narrativet en inre logik. Peter David verkade helt enkelt ha en plan. Denna långsiktighet förstördes av den pågående röran, så intrycket blev att han famlade lite i mörkret de sista åren som Hulk-författare.
Efter Pantheon-åren blev Hulk närmast en skräckserie. © Marvel Comics
Historien i Incredible Hulk nummer 427 (mars 1995) hade titeln Six Months Later … och utspelade sig följaktligen ett halvår efter att Hulk blivit övergiven av Pantheon. Betty och Bruce/Hulk hade flyttat till småstaden Sunville i Florida.
Där levde de inkognito genom att Hulk (som fortfarande var den ”sammanfogade Hulk” lindade bandage runt all hud som inte täcktes av kläder samt att paret tagit det inte alltför fantasifulla efternamnet ”Danner”.
Detta låter kanske som typisk Peter David-humor, men faktum är att numren efter Pantheon-eran tog serien i en helt ny riktning. Britten Liam Sharp stod för teckningarna och atmosfären påminde i sina bästa stunder om Swamp Thing.
Jag kan inte tro annat än att detta var ett mycket medvetet drag från Peter Davids sida. Som jag tidigare har skrivit har Hulk alltid balanserat på gränsen mellan monster- och superhjältegenren.
Efter att i flera år ha utforskat superhjältesidan av karaktären Hulk valde Peter David att med Liam Sharps atmosfäriska teckningar utforska monstret. Incredible Hulk blev närmast en skräckserie där Hulk ställdes mot barnkidnappare, mördare samt andra monster som Man-Thing och Abomination.
Genom ett missförstånd förstörde Hulk den relativt stabila tillvaro som Abomination byggt upp i New Yorks kloaker, vilket återigen gjorde deras fiendskap ännu djupare. Peter David omintetgjorde därmed sitt eget arbete som förvandlat Abomination från en ganska platt karaktär till något mycket intressantare.
Tyvärr blev den intressanta skräckperioden väldigt kort. Redan i Incredible Hulk nummer 433 (september 1995) var Liam Sharp borta som tecknare när tidningen blev en del av satsningen Marvel Edge. Det var en underetikett för Marvel-serier som ansågs just ”edgy” och var ett av Marvels många misslyckade försök att kopiera DC Comics Vertigo-etikett.
För att lansera sagda underetikett skrevs en historia där The Punisher blev galen och försökte mörda Nick Fury. Det är exakt så nittiotals-edgy som det låter och inte ens Peter David förmådde göra den historien intressant.
Efter det skrev David en renodlad humorberättelse där Bruce/Hulk – som alltså skulle leva inkognito – blev basebollproffs(!) och mötte ett lag som hade Rhino(!!) i startuppställningen.
Därefter inledde Peter David tillsammans med den nya tecknaren Angel Medina uppföljaren till Ghost of the Past, historien som avslutades i Incredible Hulk 400 med att Leader dog medan Marlo återuppväcktes från de döda. Uppföljaren fick namnet Ghosts of the Future och publicerades i Incredible Hulk nummer 436–440 (december 1995–april 1996).
Hulk som baseballproffs kändes malplacerad och inte alls ”edgy”. © Marvel Comics
Historien inleddes med att paret ”Danners” inkognitotillvaro (nåja) fick ett abrupt slut när militären dök upp utanför deras hus. Ledare för insatsen var en viss major Talbot. Ja, inte Bettys ex-make Glenn, förstås. Han var som bekant död sedan länge (inte för att det brukar hindra Marvel-karaktärer från att dyka upp). Nej, det var den intill förväxling lika brorsonen Matt Talbot som var den nye antagonisten.
Han drevs av ett oresonligt hat mot Betty och väntade tills Bruce gick till jobbet (”Bruce Danner” jobbade på en bilverkstad – när han inte var basebollproffs alltså) innan han konfronterade Betty. Konfrontationen slutade med att han sköt Betty i benen mitt framför de TV-reportrar som samlats för att rapportera om den militära insatsen.
Bruce såg detta på TV och tvekade förstås inte att komma till undsättning. Väl där blev han så uppretad att han förvandlades till … Bruce Banner. Den mentala skyddsmekanism som gjorde att Hulk förvandlades till en vanlig människa när han tappade förnuftet fanns nämligen kvar. Matt Talbot hade lyckats med sitt uppdrag: att tillfångata Hulk/Banner.
Detta var upprinnelsen till en ganska rörig historia som blev slutet för den ”sammanfogade Hulk”. Det visade sig att Matt Talbot kontrollerades av Leaders klon Omnibus, som i sin tur sponsrade en internationell terrorgrupp med syfte att driva fram ett nytt världskrig.
I ett räddningsförsök skadades Bruce (som alltså fortfarande var människa) svårt av en splittergranat. Genom att förvandlas tillbaka till Hulk klarade han livhanken, men granatsplittret hade nått hans hjärna och gjorde honom förvirrad. Faktum är att han började likna sitt framtida jag Maestro.
Historien slutade med att befolkningen i Leaders koloni Freehold gjorde revolt och störtade Leader/Omnibus. Matt Talbot blev fri från dennes kontroll, men inte innan han hann sända iväg en atombomb mot Hulk, i ett slut som liknar det i Peter Davids första Hulk-historia publicerade nästan hundra nummer tidigare.
Bettys något oväntade reaktion när bomben detonerade var att brista ut i skratt. Hon var luttrad av alla gånger hon sett Hulk undkomma en säker död. Experimentet Marvel Edge överlevde dock inte. Bob Harras (ständigt denne Harras!) utsågs till ny chefredaktör för Marvel Comics.
Man kan förmoda att Peter David hade långsiktiga planer när han lät Hulk bli alltmer lik Maestro, sitt framtida jag från miniserien Future Imperfect. Inte minst när Rick Jones framtida barnbarn Janis – från nämnda miniserie – anlände till ”vår” tid i Incredible Hulk nummer 443 (juli 1996). Men alla sådana planer omkullkastades av Heroes Reborn.
Om man vill veta varför 90-talets Marvel-serier var så dåliga räcker det med att läsa Heroes Reborn. © Marvel Comics
Heroes Reborn var ytterligare ett av Marvels allt desperatare försök att återigen bli relevanta. Ursprunget var den grupp unga tecknare som blev mycket populära hos Marvel-läsarna i början av nittiotalet.
Tecknare som Todd McFarlane, Jim Lee och Rob Liefeld förändrade Marvel-seriernas visuella uttryck – på gott och ont. De blev superstjärnor, men när de stod på höjden av sin popularitet lämnade de Marvel och grundade ett eget förlag: Image Comics.
Det var ett sätt att få upphovsrätten till de serier de skapade och var egentligen ett nätverk där varje serieskapare hade sin egen ”studio” med full kontroll över serierna. Det blev ett lyckokast och uppstickarförlaget var faktiskt till och med större än Marvel och DC vid några tillfällen. Image Comics finns kvar än idag, dock med annorlunda inriktning (i början producerades ganska ”grabbiga” serier).
1996 vände sig Marvel till två av Image Comics grundare, Jim Lee och Rob Liefeld. De erbjöds att ”leasa” några av Marvels mest kända titlar – närmare bestämt Fantastic Four, Iron Man, Thor, Captain America och Avengers – under ett års tid.
Hulk var ursprungligen tänkt att bli en bifigur i ”nya” Iron Man. © Marvel Comics
Tidningarna ”lades ner” och återstartades med ny numrering. Detta blev också slutet för den ursprungliga numreringen. Istället inleddes den irriterande ovanan som pågår än idag, med ständiga förstanummer. Efter att det ettåriga leasingavtalet upphörde, startades nämligen tidningarna om ytterligare en gång, med ny numrering.
Incredible Hulk skulle ursprungligen också gå samma öde till mötes, men varken Jim Lee och Rob Liefeld ville göra en Hulk-tidning, så planen var att Bruce Banner skulle bli en bifigur i deras Iron Man. Marvel var inte beredda att låta en av förlagets populäraste karaktärer degraderas till bifigur utan egen tidning, så man nådde en – ganska olycklig – kompromiss.
Bruce Banner blev en del av Heroes Reborn, medan Hulk fick vara kvar i Marvels vanliga universum. Incredible Hulk fick därmed behålla sin originalnumrering – åtminstone ett tag till.
Rent storymässigt förklarades det hela med att Avengers och Fantastic Four antogs ha omkommit i strid mot den närmast allsmäktige mutanten Onslaught, medan de egentligen hamnade i ett ”fickuniversum”. Hulk fungerade som ett slags länk mellan dessa båda universum och splittrades i en Bannerdel och en Hulkdel.
Från och med Incredible Hulk nummer 446 (oktober 1996) var alltså Hulk och Banner återigen skilda åt. Hulk utan Banner påminde mer om Joe Fixit-Hulk snarare än det monster han framställdes som senast de var åtskilda, när John Byrne skrev manus.
Tillsammans med Janis Jones irrade han runt lika planlöst som Peter Davids manus verkade vara. Angel Medina lämnade över ritpennan till Mike Deodato, som tecknade serien i ett drygt halvår innan Adam Kubert tog över.
Två viktiga händelser inträffade under det Bannerlösa året. Rick Jones (som förekom i serien alltmer sporadiskt) skadades svårt och förlamades när Hulk kastade in honom i en vägg. Hulk var vid tillfället under Apocalypses (en annan mäktig mutant med världserövrarambitioner) kontroll.
Dessutom gjorde general ”Thunderbolt” Ross comeback i Incredible Hulk nummer 455 (augusti 1997). Som jag skrev tidigare brukar inte döden vara något hinder för Marvel-karaktärer. Thunderbolt Ross hade dött i Incredible Hulk nummer 330 som kom ut drygt tio år tidigare. Han hade visserligen setts till som ett slags zombie i Leaders tjänst i Incredible Hulk nummer 400, men var alltså tillbaka livs levande.
Bruce Banner var tillbaka i Hulks kropp och ”Thunderbolt” Ross var tillbaka i uniform. © Marvel Comics
Till viss del berodde dessa förändringar på att Marvel Comics chefer ville ha tillbaka fler klassiska element i serien. Därför blev Hulk mer oberäknelig och ”Thunderbolt” Ross återigen en livs levande general.
Egentligen ville man att Hulk-karaktären skulle bli den vilda Hulk, men Peter David och redaktören Bobbie Chase stretade emot så gott de kunde. Men tiden för de båda höll på att rinna ut.
Heroes Reborn-experimentet avslutades med en miniserie med det tungvrickande namnet Heroes Reborn: The Return som kom ut varje vecka under december 1997. Miniserien skrevs av Peter David.
Hjältarna var nu tillbaka i Marvels universum. I Incredible Hulk nummer 460 (januari 1998) blev Bruce Banner och Hulk återigen en och samma individ. Hulk var fortfarande ganska oberäknelig och förvandlingen från Hulk till Banner och tvärtom skedde helt slumpmässigt. Efter en uppgörelse med Maestro som blev ett riktigt antiklimax inträffade något oväntat: Bruce Banner och general Ross slöt fred.
Allting såg ut att ordna upp sig för Hulk. Bruce och Betty återförenades och efter att Hulk räddat Chelsea Clinton(!) vid en rymdinvasion övervägde presidenten – jodå, precis som så många andra sittande presidenter medverkade Bill Clinton i serien – att benåda Bruce Banner ytterligare en gång. Med hjälp av Tony Stark lyckades Bruce också att få Rick Jones att kunna gå igen.
Då inträffade en av de mest omvälvande händelserna i seriens historia, när Betty Ross-Banner avled av gammaförgiftning i Incredible Hulk nummer 466 (juli 1998). Peter David brukar så gott som enhälligt anses vara den bästa Hulk-författaren genom tiderna, men att ta livet av Betty var ett stort misstag är något det råder samma enhällighet om.
Betty Ross-Banner hade varit seriens hjärta ända sedan det allra första numret av Incredible Hulk 35 år tidigare. Under Peter Davids författarskap hade hon utvecklats till en viktig och intressant karaktär, nästan lika viktig för serien som Bruce Banner själv.
Peter David höll i efterhand med om att det var ett misstag och medgav att Bettys död var ett småsint sätt att hämnas på sin ex-fru som han låg i skilsmässa med (och som hade Betty som favoritkaraktär).
Bettty Ross död var något som Peter David ångrade i efterhand. © Marvel Comics
Bettys död blev indirekt orsaken till att Peter David slutade/fick sparken från Incredible Hulk. Inte för att Marvel ångrade sig. Istället var det meningsskiljaktigheter om hur Bruce/Hulk skulle hantera Bettys död som gjorde att Peter David avskedades av chefredaktören Bob Harras, samma person som en gång som Hulk-redaktör hade anlitat Peter David.
Incredible Hulk nummer 467 (augusti 1998) blev Peter Davids sista. Det var en historia som utspelade sig tio år in i framtiden och lär ha varit en sammanfattning av hur David tänkt sig att fortsätta historien om Hulk. Bobbie Chase slutade som redaktör några månader senare, efter drygt tio år på posten och efterträddes av Matt Idelson.
Man kan förstås fråga sig om det var rätt beslut att avskeda Peter David, mannen som räddat Incredible Hulk från nedläggning och under ett drygt decennium skrivit några av de mest hyllade Hulk-historierna någonsin. Man ska dock komma ihåg att David under de sista åren på Incredible Hulk tappade farten betänkligt. Historien om Bettys död var den första på flera år som höll riktigt hög klass.
Trots detta: Peter David hade skrivit Incredible Hulk i elva och ett halvt år. Under dessa år skrev han manus till alla nummer utom ett. Faktum är att när Peter David avslutade sin hyllade sejour som Hulk-författare hade han skrivit en dryg tredjedel av alla solohistorier med Hulk som dittills publicerats.
Han skulle aldrig riktigt lämna Hulk bakom sig, och återkom faktiskt som författare på tidningen en kort period (mer om det senare!). Peter David är den främste Hulk-författaren, både vad gäller kvantitet och kvalitet. Han avled i maj 2025, 68 år gammal.
Efter Peter Davids sorti tog Joe Casey över som författare, med teckningar av spanjoren Javier Pulido. Det blev en kort rad nummer, som lite orättvist mest är ihågkomna för att de inte skrevs av David.
Omslaget till det sista numret av Incredible Hulk med originalnumrering. var en hyllning till det allra första. © Marvel Comics
Historien i Caseys nummer handlade om hur general Ross svor att hämnas på Bruce/Hulk. Det visade sig att det var Hulks gamle ärkefiende Abomination som var ansvarig för Bettys död, och Ross förlikade sig med att hans hat mot Hulk varit missriktat.
Rick och Marlo (som varit med väldigt sporadiskt i serien efter giftermålet) skrevs också definitivt ut ur serien av Casey. Eller ”skrevs ut” är att ta i. I vanlig ordning när det gällde Rick Jones slutade han plötsligt vara med, utan förklaring.
De som ville läsa Rick och Marlos fortsatta äventyr fick vända sig till Captain Marvel, som kom ut mellan 2000 och 2004. För manus ansvarade en viss Peter David.
Joe Casey blev den sista författaren på Incredible Hulk. Ja, inte någonsin, men tidningen kunde till slut inte undkomma Marvels dille på nylanseringar. Incredible Hulk nummer 474 (mars 1999) blev det sista med ursprungsnumrering (även om det var Tales to Astonishs numrering).
Hur lågt Casey stod i kurs hos Marvels chefer kan man ana av att framsidan på hans sista nummer ägnades åt att göra reklam för nylanseringen …
Det var å andra sidan John Byrne som skulle ansvara för den. Tretton år efter sin senaste Hulk-historia var han tillbaka. Hur det gick kommer det handla om nästa gång. På återläsande!
Lästips:
- Denna del handlar om Incredible Hulk nummer 427–474.
- Vill man läsa Peter Davids sista år som Hulk-författare är Incredible Hulk by Peter David Omnibus volym 4 det bästa sättet.
- Joe Caseys korta sejour finns samlad i Hulk by Byrne and Casey Omnibus. Mer om den boken nästa gång …
- Incredible Hulk 427–448 finns samlade i volym 21 och 22 av Epic-volymerna med Hulk. Nummer 460-474 finns i volym 24. Nummer 23 är i dagsläget inte utgiven, men kommer såklart täcka den luckan.
- Incredible Hulk nummer 436–440 publicerades på svenska i Mega Marvel nr 1/1997.
Hulkflation:
- Efter att ha experimenterat med en utgåva för direktmarknaden som kostade 1,95 dollar och en utgåva för den vanliga marknaden som kostade 1,50 blev priset på båda utgåvorna 1,50 från och med Incredible Hulk nummer 443 som utkom i juli 1996. En prissänkning alltså! Bannerflation?
- Efter det allra sista jubileumsnumret med originalnumrering, Incredible Hulk nummer 450 som kostade hela 2,95, smyghöjdes priset till 1,95 dollar. Incredible Hulk nummer 451 som kom i mars 1997 blev det första numret med det nygamla priset.
- I augusti samma år höjdes priset igen, även om det var en beskedlig höjning med bara 4 cent. 1,99 dollar blev det nya priset från och med Incredible Hulk nummer 455.
