Pennan i näsan

Vad får man om man kombinerar gamla bilder från 1950-talet och korsar dessa med en bisarr hjärna? Svar: Jan Stenmark.

Jan Stenmark är ett unikum inom svenskt författarskap. Han är känd för sin speciella collageteknik där han använder bilder, främst från 1940–60-talen som han manipulerar och lägger till ironiska, absurda eller elaka kommentarer. Resultatet blir absurt och oftast hejdlöst roligt.

Han gjorde sin albumdebut 1990 med ”Detta har hänt”. Nu tjugo år senare är han aktuell med sitt tolfte album. Eller album och album. Man skulle lika gärna kunna kalla det för en konstbok. Hur man ska titulera Stenmark och hans alster är inte helt enkelt. Det är inga renodlade serier. På sätt och vis är det skämtteckningar men ändå inte. Bäst är väl att kalla hans verk för en kombination mellan konst och skämtteckning.

Hans tolfte album heter ”Pennan i näsan” och bjuder oss mestadels på klassisk Stenmark, det vill säga manipulerade fotografier med en kort text till. Resultaten är som vanligt underhållande och dessa alster kommer sannolikt att uppkopierade pryda anslagstavlor och kylskåpsdörrar.

Mot slutet av ”Pennan i näsan” kommer en liten svit som han kallar ”senare sagor”. Det är manipulerade bilder som anspelar på klassiska berättelser som ”Flickan med svavelstickorna”. Dessa ”sagor” kändes lite utanför i just detta album trots att de kanske var bokens höjdpunkt. Jag ser gärna ett samlingsalbum som helst koncentrerar sig på detta tema. Men hur man än må tycka om den saken är det solklart att ”Pennan i näsan” bjuder på god underhållning. Som vanligt när det gäller Stenmark.