Hellboy [vol. 1]: Seed of Destruction

Mike Mignola är en av de där tecknarna vars stil man tämligen omedelbart kan identifiera. Hans stil kan tyckas grovhuggen, men får en särskild sorts elegans genom hans skickliga användning av svärta och kontraster. Följaktligen finns det mycket skuggor i hans bilder, och vad kan då passa bättre än en skräckhistoria?

”Hellboy” är Mignolas första stora egna skapelse. Tidigare hade han tecknat superhjältetitlar som Daredevil, The Incredible Hulk och Cosmic Odyssey samt gjort en mängd omslag. för både Marvel Comics och DC Comics. Men det var först i Jack the Ripper-skrönan Batman: Gotham by Gaslight och serieversionen av Coppolas film ”Dracula” som man kunde börja skönja vilken typ av historier som passade hans unika stil bäst. Men skriva manus kunde han inte ännu. Åtminstone hade han inte modet att försöka helt på egen hand och bad den gamle räven John Byrne skriva manuset till den fyranummers miniserie som han gav ut på Dark Horse Comics 1994, ”Hellboy: The Seed of Destruction”, och som kan läsas i samlad form i boken med samma namn. (Just föreliggande exemplar är tredje upplagan med delvis nytt utförande.) Det kan också nämnas att bokens huvudhistoria delvis ligger till grund för filmen ”Hellboy”, som kom 2004.

Hellboy är en demon som står på människornas sida och arbetar för BPRD, en hemlig byrå som bekämpar övernaturliga hot. Till sin hjälp har han bland annat eldtämjaren Liz Sherman och fiskmannen Abe Sapien. I den här historien söker han efter sin mänsklige styvfars mördare och kommer till det gamla kråkslottet Cavendish Hall som hemsöks av groddemoner. Snart dras han in i den galne munken Rasputins planer på att åkalla Ogdru Jahad, den sjuhövdade draken från Uppenbarelseboken, och det bjuds på en massa magi, monster och explosioner.

”Hellboy” är tydligt inspirerad av Jack Kirby, H. P. Lovecraft, skräckfilm, gotiken, gamla folksagor och myter. Här bjuds det på bibliska, babyloniska och aztekiska referenser parat med en storslagen antagonist i form av den mytomspunne ryske munken Rasputin. Och visst är det fantasifullt och grafiskt tilltalande. Men det känns ändå som att man inte hittat den rätta formen för ”Hellboy” ännu. Något fattas. Det känns lite rörigt och tempot dras ner av alla pratiga scener som utspelas i det gamla huset. Denna debut fick faktiskt två Eisner Awards 1995: ett pris för bästa reprint-album och ett till Mignola för bästa författare/tecknare. Något förhastat, i min mening.

Boken får mervärde genom att de två första äventyren med Hellboy återtrycks i slutet. Ursprungligen var det korta historier som gjordes i reklamsyfte, en sorts demo kan man kanske säga. Här är det betydligt mer fart och action på några få sidor. Dessutom finns ett fint galleri med andra tecknares tolkningar av figuren.