We3

När skottarna Grant Morrison och Frank Quietly samarbetar brukar det bli bra. Deras gemensamma verk ”Flex Mentallo”, ”New X-Men”, ”All-Star Superman” har hyllats av de flesta; den sistnämnda serien vann de både Eisner och Havey Awards för. Föreliggande serie, ”We3”, vann de ”bara” ett Eisner Award för, och då var det Frank Quietlys tecknarinsats som belönades. Men självklart bör även Grant Morrison hyllas, för även om dialogen hålls till ett minimum – av förklarliga skäl i en serie som handlar om djur – så har han ju även varit delaktig i att skriva berättelsen, att hitta dess rytm och att tänka ut det filmiska berättandet ska realiseras.

”We3” har en miniserie som kom ut på DC Comics vuxenetikett Vertigo redan 2004. Den har sedermera samlats till bok och getts ut i flera länder. Det exemplar som lästs inför denna recension är utgett av brittiska Titan Books, som i princip trycker om den amerikanska förlagan rakt av. (Titans volymer kan ibland vara ett billigare alternativ till de amerikanska utgåvorna.) Det är en snygg bok, vackert tecknad på ett lite grovhugget sätt och med smakfull färgläggning.

Berättelsen skildrar ett militärt projekt där man med cybernetiska implantat skapar mördarmaskiner av en hund, en katt och en kanin. Ja, det låter onekligen lite löjligt, men det är det knappast när man ser dem i aktion. Man använder djurens naturliga instinkter och fysiska förmågor, förstärker dem och boostar deras intelligens så att de närmar sig mänskligt tal. Projektet läggs emellertid ner, men när man ska ”eliminera” försöksdjuren så rymmer de och försöker hitta ”hem” – en premiss som använts i otaliga gulliga filmer om bortsprungna djur genom åren. Det är lika tårdrypande här ibland, men det känns inte cyniskt utan snarare som en lek med och hyllning till genren. Skillnaden är dock att man sällan ser människor jaga djur på samma hänsynslösa sätt i de gulliga barnfilmerna som här.

”We3” känns ofta som en film på papper; berättandet baserar sig mycket på det visuella och skulle lätt kunna göras om till en film utan att tappa särskilt mycket. Men då skulle man så klart gå miste om Frank Quietlys fina bilder, och det vore väl synd.

Jag hittar inget att anmärka på, jag sörjer bara att det dröjde så länge innan jag läste ”We3”. Anbefalles!