Nyckel för nybörjare

Den framgångsrike Jan Stenmark har på egen hand skapat sig en alldeles egen arena i kultursverige och är sedan länge vår tveklöst främste skämtteckningscollageserietecknarhumoristkonstnär. Allt sedan början av nittiotalet har han gjort karriär på sin välkända, säregna bildkonst, då han i en rad tidningar och böcker låtit gamla fotografier och andra substanslösa bilder få nytt, skruvat liv och oväntad mening med hjälp av simpla men omvälvande redigeringar och sina svårbeskrivligt karakteristiska, lakoniskt bisarra texter. Resultaten har blivit både absurda och tankeväckande, obegripliga och subtilt filosofiska, groteska och galna. Framför allt har bilderna allt som oftast varit hejdlöst roliga, på Stenmarks fascinerande, särpräglade vis.

Stenmarks väldigt speciella och besynnerliga bilder har naturligtvis tagits emot på olika sätt och kanske inte uppskattats av alla, men personligen har jag alltid varit väldigt road av hans collage och ofta till och med sett genialitet i hans kärnfulla uttrycksfullhet. Därför är det med besvikelse jag läser ”Nyckel med nybörjare”, där Stenmarks bisarra träffsäkerhet plötsligt känns urvattnad. Hans bilder, som ju brukar fascinera mig med sin nyckfullhet och otyglade absurdism, är i det här albumet generellt sett lite tråkiga. Även om det fortfarande ger viss underhållning, saknas en dos av den extraordinära kreativitet och underfundighet som brukar karakterisera Stenmarks verk. I jämförelse med vad han gjort tidigare känns det här albumet poänglöst och intetsägande.

Möjligen beror den oväntade andefattigheten hos albumet på den barncentrerade tematiken. Stenmark har ju avsiktligt hållit sig till de söta, pedagogiska teckningarna från sin femtiotalsskolbok, och det kan vara så att detta också får som följd att han – kanske lika avsiktligt – låtit det naivistiska temat ta överhand även i bildernas övergripande stil och humor. Det innehåll och de poänger han har givit bilderna känns nämligen ovanligt enkla och menlösa. Collagens barnsliga lekfullhet medför ett delvis nytt grepp för Stenmark, ett stildrag som förvisso kan vara intressant och kul, men som här också tycks leda till att läsaren får gå miste om hans klassiska, mer avancerat skruvade stil. Bilderna blir någon slags barnversion av Stenmarks riktiga collagekonst, där kontrasterna och absurdismen inte riktigt skruvas till fullt ut, utan istället läggs på en lägre nivå som aldrig känns särskilt intressant.

Innehållet i ”Nyckel för nybörjare” känns helt enkelt lite outvecklat. Stenmark är alltid Stenmark, men i den här samlingen förvånas man av hur avslagna och förhållandevis ointressanta hans små skapelser faktiskt är. Jag har ganska höga förväntningar på Stenmark och därför är jag kanske extra kritisk, men här är det onekligen som så att den yttersta humoristiska och kreativa spetsen i hans collagekonst tyvärr är sorgligt försvunnen. Albumet är inte alls särskilt roligt eller spännande, det blir snarare lite långtråkigt trots att det är så tunt – fast till Stenmarks försvar är det väl tänkt att läsas i små portioner. Jag antar att det är menat att man ska läsa långsamt och gärna stanna upp lite grann vid varje bild och ta den till sig, vilket man också brukar få anledning att göra när man läser den vanligtvis ack så fascinerande Stenmark. Problemet i det här fallet är dock att de ovanligt intetsägande och platta bilderna i det här albumet generellt sett inte utgör material för att man som läsare ska stanna upp och begrunda, de är helt enkelt för ointressanta och tråkiga.

Överhuvudtaget känns albumet oengagerat. Går Stenmark bara på småtrött rutin? Under läsningen av den här samlingen drömmer jag mig bort till hans klassiska verk, till en bildkonstnär som fascinerar med sin mångfacetterade underfundighet och sina fantastiska, bisarra kontraster. Och tyvärr har jag alltså svårt att se den bildkonstnären i det här albumet, men jag hoppas att det bara är en tillfällig svacka i hans mustiga konstnärskarriär.