Bröd & vin: en erotisk kärlekssaga från New York

Jag läser än en gång igenom baksidestexten på ”Bröd & vin” och Neil Gaimans omdöme om boken:

”Samuel R. Delany är en av de finaste nu levande amerikanska författarna. I denna öppenhjärtliga självbiografiska kärlekshistoria, berättad i samarbete med konstnären Mia Wolff, visar Delany upp hela sin briljans. Den är lortig och oborstad och vacker, som en orkidé i en rännsten; den berättar mer än du ville veta, och får dig att bli glad att den gjort det.”

Som recensent kan man ju få skrivkamp för mindre. Hur toppar man det? På något sätt har Gaiman lyckats sätta fingret på precis den upplevelse man får av ”Bröd & vin”.

Helt klart är att jag just läst en av de mest uppfriskande och osannolika kärlekshistorierna som någonsin tryckts på papper. Historier om samkönad kärlek är kanske inte så ovanliga nu för tiden, men om man sedan adderar faktorer såsom åldersskillnad, etnicitet och klasskillnader blir den sanna berättelsen om kärleken mellan litteraturprofessorn och uteliggaren ändå något av ett unikum i den självbiografiska seriegenren. Sällan har ett livsöde varit mer intressant att läsa.

Jag är inte överförtjust i Mia Wolffs teckningar, de är något krafsiga. Stilen påminner mig en del om Daniel Ahlgren – den svenska självbiografiska seriens nestor – och liksom Ahlgrens teckningar fungerar även Wolffs bilder väl i sammanhanget.

Den svenska språkdräkten, signerad Patrik Schylström och Horst Schröder, fungerar mycket bra, och Jan-Erik Höglunds handtextning sätter verkligen pricken över i. Det känns genomarbetat, öppenhjärtligt och personligt.

”Bröd & vin” nominerades mycket välförtjänt till Urhunden-priset 2014, men förlorade till Guy Delisles ”Pyongyang”. Men kulturstöd fick den i alla fall, som tur var. Epix utgivning behövs.