Män som hatar kvinnor – En serieroman del 1–2

Serieberättandet fungerar väl i den amerikanska serieversionen av Män som hatar kvinnor, men historien tyngs ändå ner av för många kockar och en osvensk ton.

Att Norstedts förlag gett sig in i seriebranschen kommer kanske som något av en överraskning, men det känns ändå naturligt om man betänker att de även gett ut de böcker som ligger till grund för denna seriebearbetning av Stieg Larssons enormt framgångsrika Millennium-trilogi. Man vill äta kakan en gång till, helt enkelt.

Den amerikanska serielicensen gick till DC Comics, som låtit den skotska deckarförfattarinnan Denise Mina och tecknarna Leonardo Manco och Andrea Mutti ta sig an den första boken om journalisten Mikael Blomkvist och datahackern Lisbeth Salander i två serieromaner. Norstedts verkar ha behållit den amerikanska formen och endast översatt serieromanerna, och det är inget fel med det – det är fint formgivna böcker. Men vad finns under ytan?

Berättandet är förvånansvärt avskalat med ibland hela sidor utan en enda replik eller textplatta. Bilderna och subtila skiftningar driver handlingen framåt på ett föredömligt sätt. En transkreation av det här slaget kan lätt bli pratig på grund av en överdriven respekt för originalverket, men det problemet verkar inte Mina ha.

Tonen är ofta mycket mörk, något som förstärks av argentinaren Leonardo Mancos hyperrealistiska och ibland närmast dokumentära stil med teckningar som ser ut som gryniga gamla foton. Problemet är att man har använt två tecknare vars stilar inte bara kontrasterar utan även skär sig mot varandra. Italienaren Andrea Mutti har en mer klassisk europeisk stil som känns betydligt lättare – ja, till och med väsensskild från Mancos. Inledningsvis verkar Manco ha fått uppdraget att teckna Lisbeth Salanders dystra värld medan Mutti fått hantera alla vardagliga scener med Mikael Blomkvist – vilket kunde ha varit en relevant skillnad att illustrera – men tyvärr går man snart ifrån detta (av produktionstekniska skäl?). Resultatet blir splittrat och ojämnt.

Det vilar också något genuint osvenskt över serien. För läsare i andra länder spelar det kanske ingen större roll, men det är många småsaker som känns helt fel för en svensk: polisuniformer, tåg, stadsmiljöer, hus, natur, sättet svenskar umgås med mera. Man känner det i ryggmärgen, och då hjälper det inte att man klippt in ett och annat foto av Stockholms stadsmiljöer. Det blir mest ett sorts europeiskt mischmasch av klichéer. Säga vad man vill om den amerikanska filmatiseringen The Girl with the Dragon Tattoo, men där fick de verkligen till alla miljöer och detaljer – bortsett från att alla skådespelare talade engelska kändes den som om den verkligen utspelades i Sverige.

I den franska serieversionen av Män som hatar kvinnor som publicerats i Agent X9 – av Sylvain Runberg och José Homs – lyckades man mycket bättre med just de svenska miljöerna, mycket på grund av att Runberg tidvis bor i Sverige. Andrea Mutti lär ha rest till Sverige på studieresa inför Vertigo-versionen, men utfallet kan ändå sägas vara mindre tillfredsställande vad beträffar autenticiteten.