Blåfrakkerne: Blå blues
10 juli 2016 av Fredrik Strömberg BöckerYtterligare ett album med Blårockarna (eller Blåfrakkerne som de heter på danska). Det finns 59 album så här långt och även om skaparna är ålderstigna vid det här laget verkar de inte på väg att lägga av med att producera ett album om året, som en klocka.
Ofta är dessa album njutbara, inte minst för Lambils inspirerade linjer, men också för Cauvins hantverksmässigt välgjorda manus, som ibland lyser upp och blir riktigt bra. Detta var raka dock motsatsen. Cauvin skickar här de två huvudpersonerna bakom frontlinjen, för att delta i en mer civil verklighet. Ambitionen är god, att variera berättelserna och samtidigt lyfta fram sociala problem, som att en färgad man vars uppgift det är att skjuta runt en vit officer i rullstol får stanna utanför en festlokal p.g.a. sin hudfärg, eller att alla meniga får stå och titta på när officerarna har fest.
Problemet är att denna vidsynthet inte sträcker sig hela vägen. Albumet innehåller en rejäl stereotyp av en homosexuell soldat, där det till och med skämtas om att han dödas p.g.a. att han är just homosexuell. Dessutom försöker sig Cauvin här på att skriva ett par kvinnliga figurer, och det kan han helt tydligt inte.