Donjon 1: Ankhjärta

Behövs den här recensionen egentligen? När allt kommer omkring blev ju recensionsexemplaret försenat för att albumet sålde slut, så alla har väl redan köpt albumet? Inte? Skäms.

”Donjon” har (åtminstone i mina ögon) tydliga rollspelsrötter, och i det här fallet rör det sig om traditionella papper och tärning-rollspel. (Om inte översättaren tagit sig alltför stora friheter name-droppas till exempel Grimtooth och hans fällor, även om han i svensk översättning hette Grymkäft på den tiden det begav sig.)

Väktaren är herre över Donjon, en labyrint/dungeon av traditionellt snitt, fylld med allt från snorlingar till uråldriga drakar. En grupp ”kapuschongnissar” kräver att han ska överlåta det hela till dem. Detta finner sig Väktaren inte i och rekryterar därför en av alla de äventyrare som springer omkring i hans labyrint i jakt på hans skatter – den supertuffe barbaren Abrakar Oktopus, Furste Utan Furstendöme Som Med Sandaler Stampar På Kungagravar – för att spåra upp och utplåna ”kapuschongnissarna”. Naturligtvis överlever han inte länge nog för att få reda på att han utsetts för detta uppdrag. I stället får ankan Herbert (vars distraktion orsakade Abrakars frånfälle) ikläda sig rollen som barbar och, beväpnad med Ödets Svärd (som han inte är värdig att dra ur dess skida) och med hjärtat i en guldfiskskål hos Väktaren som säkerhet, utföra uppdraget tillsammans med Väktarens trogne tjänare krokodilen Marvin.

Jag erkänner att jag själv var lite tveksam i början, men nu kan jag inte längre komma på varför, eftersom det i mångt och mycket är en serie för oss som vet innebörden av en orch som vaktar en kista i ett 3 x 3 meters rum. Och för många andra.