Hjärtat brinner
1 december 2005 av Henrik Zackrisson Böcker ”Det hela andas väldigt mycket Jaime Hernandez”Li Österberg och Patrik Rochling gör det inte lätt för sig. Eller är det det de gör, förresten? Med en något högtravande boktitel, ett tungt ämne och en introtext på omslagets baksida som allvarsamt talar om värme, trovärdighet och frånvaro av trött ironi ligger det nära till hands att befara att de placerar sig i ett kulturellt untouchable-hörn. I kultur-Sverige idag verkar det ju som om man inte kan misslyckas om man ägnar sig åt postironiskt gravallvar. Alltså, lätt att anta att Österberg & Rochling befinner sig på den okritiserbara planhalvan, den där allt som är så äkta, så känslosamt hudnära, så … Eva Dahlgrenskt att man kan bli alldeles kräkfärdig befinner sig.
Nu är »Hjärtat brinner« inte så illa. Tvärtom, faktiskt, är den riktigt bra. Det hela andas väldigt mycket Jaime Hernandez – både vad gäller teckningsstil, den lätt rebelliska huvudpersonen och sexuella preferenser: Temat är en ung kvinnas lesbiska »uppvaknande«. Förvisso befinner vi oss i svensk folkhögskole-, lant- och småstadsmiljö i stället för Hoppers, men tonläget är snarlikt. Trots en icke-linjär kronologi – eller kanske tack vare! – och gott om tillbakablickar håller det hela ihop fint.
Så även om man kan invända mot att det hela ibland känns lite väl präktigt och beskäftigt med alla olösta moderskonflikter, Myrorna-ekiperade figurer och teaterstuderande – visst vill man veta vad som händer härnäst. För man vill ju ha svar på det som är alla problemställningars urmoder: Blir de ihop eller?
