Det är inte så här det ska vara

Jag vet inte tillräckligt om alternativseriescenen för att utnämna Li Österberg till dess drottning. Men jag kan säga att hon är en av de mer intressanta serieskaparna i Sverige i dag. Det som gör hennes serier så bra är en blandning av djup (både filosofiskt och i personteckningen), en ren och tydlig teckningsstil, empati med figurerna, och att hon vågar vägra vara pretentiös.

Serienovellerna i ”Det är inte så här det ska vara” skildrar alla olika former av utanförskap. I den första, ”Sexkomplex” från 2005, skildras 22-åriga Sofis kamp med dels svårigheter att njuta av samlag (inklusive de svampinfektioner de tenderar att resultera i), dels svårigheten att finna acceptans – även inom sig själv – för att samlaget inte behöver vara det enda sättet att njuta av varandra i ett förhållande.

I ”Begravningen” från 2006 skildras hur den homosexuelle Martin får ställa upp och stötta en f d pojkvän när dennes moster ska begravas. Martin blir exets emotionella krycka för att hantera sin gamla frikyrkomiljö, och återföreningen rör upp gamla känslor, både positiva och negativa.

Den explicit självbiografiska ”Det är inte så här det ska vara”, till slut, är från 2005 och skildrar hur Li växer upp in en enorm familj med horder av stojiga, stökiga barn – och hur hon går på diverse arbetsmarknadsåtgärder utan hopp om ett jobb att trivas med men finner en fristad i musik och tecknande. Eller, fristad … Med jämna mellanrum är det ju något småsyskon som förstör hennes teckningar, och familjen lyckas på något vis alltid tränga sig på. Och inte blir det bättre av att hon saknar vänner och verkar vara den enda i hela Sandviken som har någon form av intellektuella intressen.

Samtliga berättelser närmar sig det tragiska, men undviker att bli deprimerande av två skäl. Dels är Österbergs figurer inte endimensionella. De är inte där bara för att gestalta lidande; de har sina egna idéer och vägrar att stillatigande finna sig i att bara ta emot elände från världen. Det är inte alltid så mycket de kan göra åt det (eller sin egen läggning), men de kan fortsätta att vara trotsiga.

Dessutom slutar inte historierna i misär. Det betyder inte att de har ”lyckliga” slut, men de har slut som pekar framåt, som innehåller potential till utveckling. De kommer inte med några gottköpsslut om att ”så levde de lyckliga i alla sina dagar”, och inte heller innehåller de sensmoraler av klassisk cynisk eller depressiv karaktär om att allt ändå går åt helvete. Österbergs budskap till läsaren tycks vara att livet ofta är hårt, men ändå inte omöjligt om man orkar kämpa vidare. Tragiken finns där, och den blir inte mindre av den osentimentala skildringen, men den tillåts inte bli det allt överskuggande.

Bäst fungerar Österbergs relativt rena stil i titelnovellen, där hon ofta lämnar det realistiska och använder en mer cartoonig stil för att bättre kunna visa de inblandades känslor och reaktioner. I ”Begravningen” försöker hon hålla sig till en rent realistisk stil, och där fungerar det inte lika bra. Synvinklar och kroppsställningar sitter inte riktigt, och resultatet blir en smula stelt.

”Det är inte så här det ska vara” är värd att läsa, och läsa om. Gör det!

Utdrag ur ”Det är inte så här det ska kännas” av Li Österberg. © Österberg