Dinosaga

Dinosaga införskaffade jag till min son redan när den kom 2015, men den har åter blivit aktuell här hemma i samband med att hans intresse för dinosaurier fått en renässans. Det är intressant att återkomma till något med ett bredare perspektiv, både för mig och sonen. Så här några år senare ser jag förebilderna och lånen mycket tydligare, främst då barnfilmer med dinotema som Landet för länge sedan, Disneys Dinosaurier, Walking with Dinosaurs och Dinosaurietåget på Barnkanalen. Gökungetemat med ägget som hamnar i fel bo, växtätarnas flockgemenskap, det ständiga hotet från köttätarna och hur det är att vara ung och nyfiken.

Orsaken till varför de här filmerna och Dinosaga funkar så bra är att de egentligen är allegorier för hur det är att vara barn och de svårigheter man kan möta under uppväxten. Vi lever i ett relativt tryggt land, men i många andra delar av världen är barndomen en tid då man är som mest oskyddad. Och så var det även i Sverige förr: sagorna fyllde en sedelärande funktion.

Vad kan man då lära sig av Dinosaga? Utanförskap är ett återkommande tema. Köttätaren Kroo föds in i en familj med växtätare och har inledningsvis svårt att bli accepterad. Hans adoptivpappa är inte förtjust och menar att man ”inte kan hjälpa alla”, men när Kroo visar att han har hjärtat på rätta stället får han stanna. Likaså stöter Kroo på en dinosaurie som vill kunna flyga men vägrar inse de fysiska begränsningarna, och en träsklevande dinosaurie som trots sitt ruskiga utseende är både snäll och hjältemodig. ”Monster är nog bara någon som vi inte lärt känna ännu”, poängterar Kroo.

Det är fint berättat, lagom spännande för målgruppen 6–9 år. Den funkar för all del bra med mindre barn också. Läs gärna boken tillsammans med ditt barn, det finns mycket att fundera över och prata om. Mirjam Löfgren tecknar fantastiska dinosaurier – det märks verkligen att både Tomb och Mirjam gillar dinosaurier. Rekommenderas å det varmaste!