Largo Winch 17: Morning Star

Jean Van Hamme (född 1939) är en gammal manusräv. Han har bland annat skrivit Corentin (åt Paul Cuvelier), Thorgal (tecknad av Grzegorz Rosinski), Wayne Shelton (tecknad av Christian Denayer) och Blake & Mortimer (tecknad av diverse tecknare). Han har skrivit romaner och filmmanus. Det var exempelvis han som skrev manuset till Diva.

Med tanke på att Van Hamme har en ekonomisk utbildning i botten och jobbade i många år inom den internationella företagsvärlden är antagligen Largo Winch den serie som legat honom varmast om hjärtat. Kanske finns det rentav vissa självbiografiska element insmugna? Eller dagdrömmar? Som bekant handlar denna serie om en ung man som ärver och tvingas sköta ett multinationellt affärsimperium. Largo Winch måste ständigt vidta drastiska åtgärder (gömma sig, fly, slå till med överraskningsmoment) för att skydda sig själv och sina företag mot diverse hot. Ena gången är det illojala anställda som använder något dotterbolag som täckmantel för någon ond brottsverksamhet. Nästa är det kanske en hänsynslös konkurrent som inte skyr blodspillan för att tillvälla sig ekonomiska fördelar. Det dör alltid några människor under resans gång i Largos tuffa universum.

Såväl Largo själv som den inre kretsen av hängivna medarbetare runt honom är ordentligt odrägliga typer. Det handlar verkligen inte om kärlek vid första ögonkastet. Man börjar troligen inte uppskatta serien förrän man läst tre eller fyra album. Hos oss har serien gått i Agent X9. Jag tror att de flesta av äventyren publicerats där.

Nu har alltså Jean Van Hamme lämnat över serien till en yngre manusförfattare, Eric Giacometti. Serien tecknas fortfarande av Philippe Francq (född 1961). En mycket duktig tecknare. Kanske är det han som mest av allt är den logiske arvtagaren till Hermann och William Vance? Lite sprödare linjer kanske, men fantastisk känsla för att teckna rörelse i detaljerade miljöer.

Giacometti skriver precis lika bra som Van Hamme, visar det sig. Det går inte att märka någon skillnad! Som vanligt är det rasande spännande. Eller blir i alla fall, så fort alla siffror rabblats och alla papper vänts (serien handlar ändå om affärsvärlden). Den här gången är börsen nära att krascha. Sånt där. Cliffhangerslut. Men om ett år få vi veta hur det går. Så fungerar det allt som oftast i albumvärlden nuförtiden. Man får acceptera det. Annat var det i mitten av sjuttiotalet. Ett album skrivet av Greg (Michel Regnier) slutade alltid på sidan 46. I nästa album var det en helt ny historia, med Bernard Prince eller Bruno Brazil. Largo Winch spelar definitivt i samma liga, men idag får man som serieläsare ha lite mer tålamod bara. Tur att man inte är elva längre.

Utdrag ur Largo Winch 17.