Redaktör Bo A Karlsson har avlidit 68 år gammal. Hans närmaste är hustrun Ingela och sönerna Johan och Filip, döttrarna Tove och Lova i ett tidigare äktenskap, samt Ingelas son Gustav.
På 1960-talet hade Bosse och hans dåvarande fru Eva ett konstgalleri på Vidargatan i Stockholm. I dessa trakter var han hemma. Bara en liten bit därifrån, på Surbrunnsgatan, bodde ett par av hans hjältar, Biffen och Bananen.
– Dom är reko killar, skrev han en gång om dessa Rit- Ola Garlands seriefi gurer från gamla Folket i Bild. Dom är avspända och låter sig sällan överraskas eller imponeras. Det gäller att inte sticka upp eller spela översittare. Då tas man snabbt ner på jorden av dom här grabbarna. Kryperi och okamratlighet är dom lika främmande som snobberi och osportslighet.
Alla som ställde ut på Galleri Karlsson blev berömda: Lasse Hillersberg, Carl Johan De Geer, Marie-Louise Ekman, Lena Svedberg, Dick Bengtsson, Ola Billgren, Ulf Rahmberg, Lars-Gösta Lundberg, Jarl Hammarberg. Med fl era. I december 1965 öppnade Bosse sitt galleri för mig och mina insamlade serieoriginal. Man kan nog säga att den utställningen, »Seriernas Fantastiska Värld«, innebar en vändpunkt vad synen på tecknade serier beträffar. Från att ha varit hårt kritiserade av lärare, sociologer och psykologer blev serierna nu en del av den etablerade kulturen. I samband med utställningen på Galleri Karlsson bildades också Svenska Serieakademin med aderton invalda ledamöter.
I början av 1970-talet flyttade Bosse till Göteborg, där vi sen skulle samarbeta i många olika sammanhang. 1976–77 drev vi Svenska Seriemuseet på Liseberg. Vi visade serieoriginal och lät bygga både Kronbloms vardagsrum, Stålmannens telefonkiosk och Dödskallegrottan (med Fantomens tron och allt).
Bosse, så stockholmare han var, växte snart in i Göteborgsmiljön. Inte till den grad att han övergav AIK naturligtvis; det var ju hans och Biffens och Bananens lag. Men genom vårt umgänge och via sitt jobb som featurechef på GT och, senare, som ansvarig för en mängd SKF-tidningar kom Bosse att möta och uppskatta den göteborgska humorn. Under årens lopp skrev och sammanställde vi tre böcker med vits och humor från vår del av världen.
Mellan 1990 och 1994 arbetade vi tillsammans med Bokmässans seminarieprogram. Vi satt mitt emot varandra med ett jättestort skrivbord mellan oss. Jag hade det ganska prydligt på min sida. På Bosses sida låg det enorma drivor med anteckningar, manusutkast och bilder. Därav kunde man kanske dra slutsatsen att han var slarvig och föga organiserad. Men så var det inte alls. I de till synes orediga pappershögarna orienterade han sig hela tiden häpnadsväckande snabbt. Han var effektiv och journalistisk, han fi ck saker och ting ur händerna.
Vårt sista gemensamma projekt var ett seminarium på fjolårets bokmässa. Med anledning av Svenska Serieakademins 40-årsjubileum bad vi författare som Birgitta Stenberg, Stewe Claeson och Ludvig Rasmusson berätta om sina seriefavoriter. Vilket de gjorde. Bosse avslutade seminariet med att tala om »Biffen och Bananen«. En reko kille snackade om ett par reko killar.
